Att vårda materialen som omsluter oss

Kanske dags att skriva en LPP om materialvård?

Denna tanke slog mig imorse när jag som bäst stod och gjorde rent väggen brevid och bakom min toalettstol hemma i lägenheten. Jag är hemma med en retlig strupkatarr och ett retligt ryggskott och läkaren sa till mig att jag ska försöka variera mina rörelser och bygga upp muskulaturen med övningarna som min sjukgymnast lärt mig. Och jag måste säga att jag mår lite bättre nu.

Det hela började när jag borstade tänderna i morse. Jag störde mig på att vattnet rann ner alldeles för sakta i avloppsröret och att den lilla poolen som bildades i vasken fick mig att betrakta mitt tandkrämsspott på ett sätt som inte kändes så värst charmigt. Antagligen för att den där behållaren under vasken (vattenlåset) var fullt med hår och annat slagg och klegg. Yak! På med skuurhandskarna. En hink med vatten och klorin, för det råkade jag ha hemma och tänkta att även om jag helst bara vill använda såpa eller andra med miljövänliga rengöringsmedel så kan man ta lite kloirin till avloppsdelarna. Men oups, jag hällde i för mycket!!! FAN OCKSÅ!Vad göra man nu då? Det gjorde ont i mitt slöjdhjärta, ty man slösar inte med material i onödan och man är varsam med hälsofarliga medel som klorin. Det har jag fått lära mig av min kloka mor och min kloke far. Bäst att hitta ett sätt att dra nytta av den alltför stora mängden klorin. Det har de också lärt mig. Jag tittade mig om i badrummet. Fick syn på toastolen. Den såg inte ren ut... ni vet undertill där ytan kröker sig, fullt med damm och annat som jag inte vill beskriva mer i detalj. Men jag kan tänka mig att om man gör en odling och kollar i mikroskop här så torde man finna massvis av små räääliga bakterier. Mission possible!

Hur som helst. När jag som bäst satt och skrubbade kom jag att fundera över om hyrsegästerna som bodde här före mig någonsin skrubbade väggen bakom toastolen. De var ett par i min ålder. Jag tror inte det. Jag har nämligen aldrig själv gjort rent där tidigare under de sju åren som jag bott i denna lya, trots att jag nog går under benämningen "städfreak". Åtminstone i relation till mina stackars kollegor som jag delar sal med och som måste stå ut med mitt tjat om att jag tycker salen måste städas och röjas i hela tiden. Jag vet att jag ställer för höga krav på mina kollegor ibland och på mig själv men trots detta.

Detta till trots... Är det bara min städmani som talar eller är materialvård de facto en del av slöjdämnets kunskaper? Undrar vad ni andra där ute i landet tänker om detta! Är det vårt ansvar som slöjdlärare att undervisa eleverna om hur man sköter om och vårdar de material som omger oss?

Jag skulle vilja hävda det.
Jag skulle vilja gå så långt som att göra en LPP i materialvård.

Jag menar i slöjden ska ju eleverna lära sig att hantera material och verktyg på ett säkert och ändamålsenligt sätt.

Att hantera material.
Att bearbeta material.
Att vårda material.

Sen förstår väl även en idiot som jag att vi inte kan lära eleverna att städa toaletter på slöjden. Det hör väl snarare hem- och konsumentkunskapen till. Eller är det sånt som föräldrarna ska lära sina barn? Med handen på hjärtat tror jag att det är bekymmersamt få bland dagens föräldrar som lär sina barn detta, eller ens gör det själva. Många har ju dessutom städhjälp nuförtiden, inget ont om fröken rut. Men jag är övertygad om att städhjälpen inte går in och tar detta föräldransvar.

Så, vill vi ha en hel befolkning som inte vet hur man sköter om ett hem? Har kunskaper om hur man vårdar och sköter om de material som omger oss dagligen, såväl naturmaterial som kemiskt framställda tappat sin betydelse? För så uppfattar jag t ex den ambition som finns i dagens "kunskapsskola". Det är bara de teoretiska kunskaperna som är värt något. Matte matte matte till förbannelse. Men hoppas att mattefokuset mynnar ut i ett bredare kunskapsfokus. I en satsning på alla de skolämnen som är tänkt att grundlägga goda medborgare.
Vad är värt något kan man ju fråga sig. För hemmet, för samvaron och för att skapa ett hållbart samhälle.