Associationsslöjd gillar vildhjärta!

Har just upptäckt en underbar bok som jag hoppas vi kan köpa in till vår slöjdsal på Mariaskolan:

Vildhjärta av Maria Westerberg

Eleverna borde åtminstone någon gång under sina slöjdskolår möta en uppgift som handlar om association utifrån ett "talande material" eller hur man nu kan tänkas beskriva en associationsslöjdsuppgift. Om jag ska våga mig på att formulera essensen i en associationsslöjdsuppgift skulle jag säga att det handlar om att finna ett material, t ex en trägren, som jag tycker liknar en viss form eller gestalt. Men det kan lika gärna vara en plastkam, ett bildäck eller ett stycke väv...Sen går själva associationsslöjdandet ut på att förfina, förtydliga och mejsla fram den gestalt eller form som jag tycker mig se i materialet. Maria Westerberg är som jag ser det ett utmärkt exempel på associationsslöjd i trä.

Hur skapar vi en jämställd slöjdundervisning?

Ja, nu vet jag inte om jag får hela slöjdlärarkåren emot mig, men jag är hitintills inte övertygad om att elevers "fria val" av slöjdart (oftast från åk 7-9) är gynnsamt för deras utveckling av kunskaper i slöjd. Framförallt är jag ytterst tveksam till att den bidrar till en jämställd slöjdundervisning. Jag tror snarare att den tenderar stark att befästa traditionella könsroller såsom uppfattningen att textilt arbete är en kvinnosyssla, medan hårdslöjd i trä och metall är mansgöra. Jag är ju själv utbildad i trä- och metall och inte i textil, men skulle gärna se att jag hade en kortare utbildning i textila material och tekniker, just för att bättre kunna förstå mitt ämne som ju är ett inte två. På ett sätt är jag glad att Konstfack nu tar över i stockholmsregionen, där det tidigare varit uppdelat med textil vid Uppsala Universitet och trä- och metall vid Stockholms Universitet/Lärarhögskolan i Stockholm. Och jag är glad över att det redan finns en slöjdlärarutbildning i Göteborg som inte är slöjdartsspecifik. Samtidigt är jag väl medveten om dilemmat med yt- respektive djupkunskaper i ämneskunnandet och framförallt bristen av möjlighet att utveckla djupkunskaper när man på kortare tid ska pressa in mer stoff. Det är en jätteproblem att slöjdlärarutbildningen i och med den senaste lärarutbildningsproppen kortats ner till 45 hp ämnesdidaktik på flera lärosäten, alltså när man läser slöjd som andra ämne, som det kommer att vara på Konstfack. Vi får hoppas att de kommer att ha möjlighet där att så småningom erbjuda en slöjdlärarutbidlning på 90 hp som det borde vara. Minst! 


När vi träffades drygt 200 slöjdlärare på Nordiska museet i mars detta år, skickade lärare i ett 40-tal planeringar på slöjduppgifter som deras elever arbetar med eller är tänkt att de ska arbeta med. Jag känner en oro över att väldigt få var slöjdartsövergripande, de utgick antingen från textil, eller trä, eller metall. Några få bröt mönstret, närmare bestämt två: en om återbruk i särskolan, en om figurbygge i åk 4. 


I  Lgr11 ska eleverna få möjlighet att lära sig att VÄLJA lämpliga material till sina slöjdidéer. Hur kan vi skapa möjligheter för eleverna att lära sig välja material, om vi redan gjort dessa val åt dem?


Hur lär sig eleverna att urskilja materialens specifika egenskaper och hur de kan komplettera varandra, om det inte får uppgifter där deras förmåga av kombinera material bedöms?

Detta är förstås inte den enda förmågan som ska utvecklas i slöjden men jag vill påstå att den är en central del som berör alla fyra långsiktiga mål/förmågor.

Fördjupningsarbeten är absolut bra och nödvändiga, eleverna måste ges möjlighet att erövra en variation av bearbetningsmöjligheter av ett visst material. Att få möjlighet att utveckla förtrogenhetskunskaper. Men som jag ser det är det viktigt att hela tiden gå från del till helhet och åter till del och helhet. Om vi från åk 7 låter eleverna välja slöjdart i tre år utan möjlighet till återsamlingar, slöjden som helhet, som ett ämne, då tror jag att vi begränsar stark elevernas möjlighet att utveckla de förmågor som de enligt gällande läroplan förväntas utveckla. 


Och jag tror dessutom det bidrar till att begränsa elevers uppfattningar om olika slöjdverksamheter och befästa uppdelningar som att textilarbete är handarbete och mjukt och mysigt, medan träarbete är smutsigt, tungt och högljutt.


Jag säger lite mer om detta i en intervju på pedagog stockholm:


Vägar till ett jämställt slöjdämne

Kom gärna med kritiska synpunkter!
Håller du med eller inte?
Finns det argument och poänger som jag missar?

Näässlöjden på Vetandets värld den 25/4!

Onsdagen den 25 april sändes ett program i P1 om Otto Salomons pedagogiska snickerislöjd och en intervju med doktoranden Anna Alm, som undersökt de pedagogiska idéerna i Nääs-slöjden.

Länk till programmet

Länk till beskrivning av Annas avhandlingsämne

En intressant aspekt som tas upp apropå bedömning av slöjdarbeten är stämplingstekniken och att ett slöjdföremål granskades anonymt... funderar för- och nackdelar med detta. Har dock inget vettigt eller ovettigt att säga om detta ännu.

Boka en lyktstolpe!

Blev sannerligen glad och inspirerad när jag läste om slöjdläraren Birgitta Möllers stickprojekt i Malmö.

Klickade vidare och fann denna fantastiska bild från Malmöfestivalens stickupprop:

...är det inte ögongodis så säg? Sen kanske det blir lite väl varmt för trädet efter en stund, men hej så vackert!

Undra hur man gör för att boka sig en lyktstolpe i sin egen hemort?
Eller en ledsen parkbänk i nåt bortglömt hörn?
Borde inte det vara en möjlig slöjduppgift med elever i de senare årskurserna?

Vad kan tänkas vara lämpliga ytor/föremål/områden i det offentliga rummet? Eller lämpliga sammanhang, events, festivaler m.m. där eleverna kan få ta sin stad i egna händer så att säga...

Ny avhandling om praktisk kunskap!

I helgen ska jag gå en kurs i näverslöjd - lycka för en storstadsbo! - men kanske att jag hinner bläddra lite i denna nya avhandling av Sie von Gegerfelt Kronberg:

Vilja, självtillit och ansvar - kunskapens konstruktion i skapande processer

Jag håller själv på att brottas med texter som rör tyst kunskap, hantverkskunnande, praktisk kunskap, sambandet mellan att veta att och att veta hur osv. Gubbar som Polanyi, Wittgenstein, Dormer, Janik och Ryle.

Så, alltid trevligt med bollplank, tack till Sie!

Lärarplaneringar från träffen på Nordiska museet

I mars träffades drygt 200 slöjdlärare för att diskutera lärares planeringsarbete, ta del av goda exempel och diskutera dokument som LPP:er, pedagogiska planeringar och didaktiska planeringar.

Resultatet från träffarna finns nu att ladda ner på följande länk:

http://www.pedagogstockholm.se/Utveckling/Slojd/Skolslojd-for-slojdlarare---ideutbyte-och-interaktiv-fortbildning/

I slutet av dokumentet "de tolv planeringarna" ligger en sammanställning av de kommentarer som samlades in från diskussionsgrupperna.

Med hopp om en fortsatt kritisk granskning och utveckling av slöjdlärares planeringsarbete!

Ordning och reda i slöjdens begrepp!

...ja, hur tusan får vi ordning och reda i slöjdens begreppsvärld? Och vilken ordning och reda vill vi ska råda?

Detta inlägg bottnar i diskussioner som jag haft med ett flertal kollegor om hur vi ska tolka innebörden av Lgr11s "slöjdspecifika begrepp". Kommentarmaterialet säger mycket lite om detta:

Genom undervisningen i slöjd anger kursplanen att eleverna ska utveckla förtrogenhet med begrepp som beskriver arbetsprocesser, redskap och slöjdföremåls estetiska uttryck. Kursplanen betonar genomgående analys och värdering för att uppmärksamma lärandet i görandet. Det förutsätter ett språk och en begreppsapparat. Att kunna uttrycka sig med slöjdspecifika begrepp är viktigt för att fördjupa lärandet. De slöjdspecifika begreppen berikar också det allmänna ordförrådet och gör det lättare att kommunicera med andra.

Att ha ett rikt språk för att kunna beskriva och sätta ord på vad man känt och tänkt i samband med en estetisk upplevelse är också betydelsefullt. Det gäller både för den egna personliga utvecklingen och för att kunna göra sig förstådd hos andra.

Skolverkets kommentarmaterial säger alltså ingenting om huruvida det heter putsa eller slipa på trä, eller om det heter tolaga eller tolada, eller svepform...eller böjträform?!
 
Slipklots eller slipkloss?

Ett annat gammalt kärt exempel för egen del är vinkelhake versus anslagsvinkel.

Ytterligare en växel man kan dra i är "korrektheten" i mer metaforiska begrepp som krokodilkäft eller krokodilklämma istället för filklämma, eller pistollinjal istället för anslagsvinkel.

Förvirring!

Och nu pratar jag än så länge bara om hantverkstekniska begrepp - namn på verktyg, redskap och tekniker.
Vilka begrepp använder vi för att tala om arbetsprocesser?  Eller begrepp för att tala om slöjdföremåls estetiska uttryck?

Detta är alltså något vi slöjdlärare måste reda ut själva, som kår.
..och hur tusan ska detta gå till?

Jag tänker att för att inte få total panik över detta måste en börja med de begrepp hon är van vid sedan tidigare när det t ex gäller processbegrepp:

* Idéutveckling - då kommer begrepp som skiss, ritning, modell, planering, kapnota, provbit m.m. in
* Överväganden - val av uttryck/material/verktyg/teknik osv.
* Framställning - materialberäkning, mätning, bearbetning, hantering av verktyg m.m., systematiskt arbete, experimentellt arbete, sammansättning, montering, applikation, dekoration, fogning, finjustering, putsning, ytbehandling...
* Värdera resultat - observera, resonera, dokumentera, diskutera, jämföra, reflektera...


...detta är verkligen en högst personlig förståelse av dessa fyra processbegrepp. Jag tror ju någonstans på att hitta synonymer till dessa för eleverna. Jag menar inte att vi inte ska använda just dessa ord, utan att hitta lämpliga synonymer för att ge expempel på och förtydliga innebörden i dessa begrepp.

När det gäller begrepp för att tala om estetiska och kulturella uttryck har jag själv tillsammans med kollegor i en studie om symboliska uttryck funnit en stor användning för s.k. formalestetiska aspekter eller estetiska begrepp som kan användas för att tala om ett uttryck i ett slöjdföremål:

 form, färg, material, struktur, textur, mönster/symboler, yta m.m.
För ynge barn kanske man arbetar med begrepp som t ex hur en yta känns mot handen. Med alla elever tror jag det är bra att använda motsatsbegrepp som grov - fin, mjuk - hård, ljus - mörk, symetri - asymetri, konvex - konkav, kantig - rund osv. Även designtermer som ergonomi, funktion och användarvänlig borde vara användbara i slöjdarbetet.

Det här är bara ett litet kåseri om slöjdens specifika begrepp. Jag kanske är helt ute och cyklar. Eller är jag på rätt väg?

Måste bara avsluta med att lägga till ett citat från min "slöjdlärarbibel" från utbildningen, dvs. det gula häftet eller pärmen från Linköpings Universitet som nog alla utbildade träslöjdsmajjar känner till, sid 9:1 i första boken:

I dagligt tal används fortfarande orden sandpapper resp smärgelduk, trots att slipmedlet inte längre är sand och inte alltid smärgel. Den rätta benämningen är slippapper resp slipduk.

...säger vem? Gud eller?