Kärt barn har som bekant många namn. Detta inlägg är en i hög grad spekulerande text som handlar om vad vi egentligen kallar produkten av vår didaktiska planering, alltså det som våra elever möter i undervisningen och det som vi lärare "producerar" i vår didaktiska fabrik.
I många ämnen talar man om uppgifter. Idag kommer ni få till uppgift att....Den här uppgiften går ut på att... En uppgift känns ganska kort eller så består den kanske av deluppgifter.
Uppgift 1a, 1b, 1 c osv. någon som ser en matematiklektion framför sig? "Matteboken" typ.
Ett annat fenomen är det vi kallar arbetsområde. Nog ganska vanligt förekommande begrepp i slöjden. Ja, det är väl det man arbetar med, inte svårare än så? "Arbetsområdet i höst är klädsömnad för halva gruppen och lådkonstruktion för andra halvan" till exempel. I vår kommer ni att arbeta med inre och yttre formning i trä och sen kommer ni att arbeta med återbruksslöjd. Det är liksom ett område om ett specifikt... arbete? Detta begrepp är väl tydligt inriktat på något man ska sysselsätta sig med.
Och så har vi den gamla klassikern: Övning. Övning och träning som så länge varit så fult i den svenska skolan eftersom det riskerar att döda all form av kreativitet och innovativt tänkande. Det "stela", trista, efterapande repetitiva som bygger på att det finns ett "rätt sätt" och nu ska du öva dig tills du kan göra precis som i facit. Samtidigt vet vi alla att övning och endast övning ger färdighet...eller?
En intressant ord i slöjdsammanhang är test och prov. Beroende på hur vi uppfattar dessa begrepp så kan de båda vara "korrekta" och "icke-korrekta" i slöjdundervisning idag. Om jag säger: - gör en provbit! eller "testa först" till en elev så betyder det ju något helt annan än om jag säger: "Idag ska ni får ett test av mig" eller "idag är det dags för prov". Hur vanligt är det med prov i slöjden? Behövs de och isåfall till vad? Och hur kan ett slöjdprov se ut?
Jag försöker introducera ett nytt begrepp i min undervisning: Kunskapsområde. Ett kunskapsområde är det som jag eller jag + mina lärarkollegor skapat. Det är förmåga + innehåll = det som ska läras, det kunnande som ska utvecklas. Det bygger på valda delar av kursplan och läroplan, på valda delar av ämneskunskaper i slöjd: de tekniker, de material, de funktioner och de uttrycksformer som valts ut som ett ramverk för aktuell uppgift.
Det skulle kunna stå arbetsområde, men för att skilja ren produktion från lärandesituation behöver vi sätta kunskapen i fokus. Slöjdsalen är inget snickeri, skrädderi, smedja eller liknande verkstad. Det är en pedagogisk miljö. Det är inte produktion som står i fokus, även om detta är av yttersta vikt, utan det är lärandet. Annars, tänker jag, blir det återigen tekniken och/eller föremålstypen som hamnar i fokus.
Ett kunskapsområde i slöjd enligt Lgr11 bör bygga på ett komplext lärandeobjekt och kan både sträcka sig över lång tid, upp till ett år som jag ser det, men också kortare tid som några lektioner. Ramverket får inte endast utgöras av en viss teknik eller en viss typ av föremål eller en viss typ av uttycksform osv. Ramen bör omfatta t ex en teknik och ett uttryck (ex 1) eller ett material och ett uttryck(ex 2) eller teknik + föremål + material(ex 3) osv..
Exempel 1: Tekniker för att böja trä + "rörelse" (material ej bestämt) (åk 7-9)
Exempel 2: Ullgarn/akrylgarn, renhorn/akrylplast, björkvril/valnöt, vadmal/fleece + "samiskt" (åk 4-6)
Exempel 3: Tekniker: Enkel formning av trä - kapa, skära, fila, slipa + enkel formning av metall - såga, fila + enkel formning av ull - våttova + enkel handsömnad + Föremål: Matsked med träskaft och filtfodral + Material: sked i rostfritt stål, skaftämnen av några olika svenska träslag, ull både färgat och ofärgat. (åk 2-3)
Inom ramen för ett kunskapsområde som ska pågå under längre tid bör eleverna möta någon form av mindre startuppgifter, som att följa en arbetsbeskrivning och tillverka något för att bemästra en teknik eller få tillfälle att experimentera i några liknande material. Då är uppgift mer eller mindre synonymt med övning och även att "testa" eller att "göra en provbit". Frågan är om det måste "bli något"... jag är inte så säker på att det måste det...
När det gäller test och prov i bemärkelsen "bedöma förmågor" kan de förekomma både vid kortare arbeten och längre. Det kan vara ett kamratbedömningstillfälle under pågående arbete eller att ha skedprovning med glass med de färdiga skedarna och reflektera/samtala kring förhållandet mellan ergonomi, form och symboliska uttryck. Det kan också vara ett diagnostiskt test i början av ett arbetsområde för att läraren ska kunna göra sig en uppfattning av elevens förmågor. T ex har jag prövat inom kunskapsområdet den gamla lådan: form, funktion och konstruktion i åk 6 att låta eleverna under en lektion och utan min hjälp få till uppgift att kapa en kortare bräda i två delar och sätta samman dessa två utan hjälp av skruv eller spik men trälim ok. De ligger olika sågar, rundstav, träplugg och trälim framme. Lektionen därpå får de kasta bitarna i golvet för att se om de håller. Vi pratar kvalitet och stora anläggningsytor.
Frågan om hur man kan tänka kring och designa kunskapsområden i skolan är långt ifrån löst. Den är just påbörjad.
onsdag 26 december 2012
söndag 4 november 2012
Nationellt centrum för slöjdämnet - ny FB-grupp
Ny facebookgrupp skapad för slöjddidaktiska frågor:
Nationellt resurscentrum för slöjdämnet
Vi får se om denna grupp kan fylla ett behov av att mötas. Jag vet att det finns många mindre slöjdlärarnätverk runt om i landet, men jag har länge önskat att det fanns en plats där man kunde nå ut till kollegor runt om i landet och diskutera aktuella frågor, förutsättningar i undervisningen och salarna och dela med sig av lektionsplaneringar och pedagogiska/didaktiska tankar och idéer.
Att diskutera frågor som:
- läromedel och slöjdmaterial
- slöjdsalars utformning/inredning
- hur man kan designa uppgifter och arbetsområden
- hur man kan utvärdera och systematiskt förbättra redan existerande uppgifter och arbetsområden
- hur man kan bedöma olika förmågor
- hur man bör förhålla sig till läroplanen, kursplanen, kunskapskrav och andra styrdokument
- fortbildningsmöjligheter
- forskningsrön
- pågående forsknings- och utvecklingsprojekt
med mera....
Gå gärna med!
Sprid gärna vidare till kollegor!
Nationellt resurscentrum för slöjdämnet
Vi får se om denna grupp kan fylla ett behov av att mötas. Jag vet att det finns många mindre slöjdlärarnätverk runt om i landet, men jag har länge önskat att det fanns en plats där man kunde nå ut till kollegor runt om i landet och diskutera aktuella frågor, förutsättningar i undervisningen och salarna och dela med sig av lektionsplaneringar och pedagogiska/didaktiska tankar och idéer.
Att diskutera frågor som:
- läromedel och slöjdmaterial
- slöjdsalars utformning/inredning
- hur man kan designa uppgifter och arbetsområden
- hur man kan utvärdera och systematiskt förbättra redan existerande uppgifter och arbetsområden
- hur man kan bedöma olika förmågor
- hur man bör förhålla sig till läroplanen, kursplanen, kunskapskrav och andra styrdokument
- fortbildningsmöjligheter
- forskningsrön
- pågående forsknings- och utvecklingsprojekt
med mera....
Gå gärna med!
Sprid gärna vidare till kollegor!
torsdag 1 november 2012
PP blir LPP...som kan bli vetenskapligt grundad lektionsplanering?!
Från och med nu har vi på Mariaskolan mer eller mindre bytt ut begreppet LPP till PP. Pedagogisk Planering istället för Lokal Pedagogisk Planering.
Varför detta ordpillande? Gör det verkligen någon nytta? Varför "hittar vi på" massa märkliga begrepp när det finns mer begripliga termer som lektionsplanering eller undervisningsplan? Vem hittade på begreppet "LPP"? Skolverket?
Vi som arbetar i Stockholm Stad kan se att detta ordbyte från LPP till PP skett i vår webbportal Skolwebben, där det finns en bank där lärare kan lägga upp sina planeringar som andra inom staden kan ta del av.
LPP var ju trots allt ett begrepp som hörde till 1994 års läroplansidé - där läroplanen saknade ämnesinnehåll och det var detta som man på varje skola skulle sätta sig och formulera utifrån de lokala förutsättningarna. Den lokala förankringen i synen på kunskap och lärande var viktig. Tanken var GOD. Arbetsbördan och implementeringen av denna rätt revolutionerande läroplansidé var det inte.
Nu har Skolverket och utbildningsministern gått ut och intygat att lärarna INTE ska skriva lokala pedagogiska planeringar, att det kravet är borttaget. Administrationen ska minska. Men kommer den verkligen att göra det? LPP-effekten är väl trots allt att lärare har börjat göra sin professionella kunskap publik. Den finns dokumenterad, den kan granskas, och förhoppningsvis därigenom även utvecklas.
Jag hävdar nog fortfarande att didaktiska planeringar är ett bättre begrepp än pedagogiska planeringar. Didaktik är ju ett mer undervisningsspecifikt/skolspecifikt begrepp jämfört med pedagogik. Didaktik är läran om att undervisa. För mig betyder det att jag faktiskt planerat den didaktiska verksamheten - tagit hänsyn till vad jag ska undervisa om, hur undervisningen ska gå till och hur den ska utvärderas, och varför eleven ska arbeta med denna uppgift. Men det har jag inte lyckats få genomslag för på min skola...än.
Jobbar på det. Tills vidare har vi smugit oss fram en bit på vägen, från LPP till PP. Målet är DP.
Och detta ordbajseri måste förstås i relation till undervisning på vetenskaplig grund. Jakten på ett yrkesspråk. Om vi kunde slippa den hysteriska akademisering som sker i samhället hade nog lärare fortsatt med att säga lektionsplanering - precist och begripligt för alla?
Lektionsplanering på vetenskaplig grund...?
I en lektionsplanering bör framgå? (med inspiration från didaktisk planering)
: vilken eller vilka lektioner den gäller - tidsram
: vilken elevgrupp
: vad som ska läras - förmågor, termer, material, tekniker, verktyg - framskrivet i ett meningsfullt sammanhang.
: varför detta ska läras - koppling till forskning och tidigare lektions- och lärandeerfarenheter, läroplan, barnkonvention, mänskliga rättigheter, skollag och dylika motivgrundande dokument och argument
: hur lärandet ska gå till och lektionsarbetet läggas upp - olika delar av undervisningen inklusive redovisningsformer
: hur bedömningen ska ske och återkoppling ges till eleven
: hur planeringen kommer att utvärderas
Varför detta ordpillande? Gör det verkligen någon nytta? Varför "hittar vi på" massa märkliga begrepp när det finns mer begripliga termer som lektionsplanering eller undervisningsplan? Vem hittade på begreppet "LPP"? Skolverket?
Vi som arbetar i Stockholm Stad kan se att detta ordbyte från LPP till PP skett i vår webbportal Skolwebben, där det finns en bank där lärare kan lägga upp sina planeringar som andra inom staden kan ta del av.
LPP var ju trots allt ett begrepp som hörde till 1994 års läroplansidé - där läroplanen saknade ämnesinnehåll och det var detta som man på varje skola skulle sätta sig och formulera utifrån de lokala förutsättningarna. Den lokala förankringen i synen på kunskap och lärande var viktig. Tanken var GOD. Arbetsbördan och implementeringen av denna rätt revolutionerande läroplansidé var det inte.
Nu har Skolverket och utbildningsministern gått ut och intygat att lärarna INTE ska skriva lokala pedagogiska planeringar, att det kravet är borttaget. Administrationen ska minska. Men kommer den verkligen att göra det? LPP-effekten är väl trots allt att lärare har börjat göra sin professionella kunskap publik. Den finns dokumenterad, den kan granskas, och förhoppningsvis därigenom även utvecklas.
Jag hävdar nog fortfarande att didaktiska planeringar är ett bättre begrepp än pedagogiska planeringar. Didaktik är ju ett mer undervisningsspecifikt/skolspecifikt begrepp jämfört med pedagogik. Didaktik är läran om att undervisa. För mig betyder det att jag faktiskt planerat den didaktiska verksamheten - tagit hänsyn till vad jag ska undervisa om, hur undervisningen ska gå till och hur den ska utvärderas, och varför eleven ska arbeta med denna uppgift. Men det har jag inte lyckats få genomslag för på min skola...än.
Jobbar på det. Tills vidare har vi smugit oss fram en bit på vägen, från LPP till PP. Målet är DP.
Och detta ordbajseri måste förstås i relation till undervisning på vetenskaplig grund. Jakten på ett yrkesspråk. Om vi kunde slippa den hysteriska akademisering som sker i samhället hade nog lärare fortsatt med att säga lektionsplanering - precist och begripligt för alla?
Lektionsplanering på vetenskaplig grund...?
I en lektionsplanering bör framgå? (med inspiration från didaktisk planering)
: vilken eller vilka lektioner den gäller - tidsram
: vilken elevgrupp
: vad som ska läras - förmågor, termer, material, tekniker, verktyg - framskrivet i ett meningsfullt sammanhang.
: varför detta ska läras - koppling till forskning och tidigare lektions- och lärandeerfarenheter, läroplan, barnkonvention, mänskliga rättigheter, skollag och dylika motivgrundande dokument och argument
: hur lärandet ska gå till och lektionsarbetet läggas upp - olika delar av undervisningen inklusive redovisningsformer
: hur bedömningen ska ske och återkoppling ges till eleven
: hur planeringen kommer att utvärderas
fredag 5 oktober 2012
Tankar om minimum i en TM-slöjdsal
Helst skulle man ju vilka ha den där slöjdstudion. En sal med flera rum i rummet - textilrum, trärum, metallrum, ytbehandlingsrum, skiss/biblioteks/inspirationsrum, samlingsplats för att slippa sitta runt en fyrbänk med vevar och bänkhakar som lockar bort koncentrationen...
Har man inte det utgångsläget får man göra vad man kan med det man har...
På vår skola har vi i nuläget fyra slöjdsalar: två textil, två träometall, varav den ena även är skolans enda tekniksal (den som redovisas nedan). På vår skola går ca 800 elever.
I år har vi äntligen fått en andra textilsal - innan dess har treorna haft texil både i klassrummet och i NO-sal i andra änden av skolan. Även om det innebar att vi fick dela den gamla salen i två, en mindre och en större och ta bort de tvåvävstolarna som fanns, innebär det nu att vi kan ha ett luftigt schema med 15-20 min mellan de flesta lektioner. Som det borde vara anser jag för att man ska hinna plocka undan, fixa, ställa iordning inför nästa lektion, dokumentera elevärenden vid behov.
Vår teknik- och slöjdsal tänker jag redovisa lite här. Byggd för max 16 elever. Den är liten, det är vår "slöjd för yngre-sal", alltså den är inte fullt utrustad för slöjd åk 1-9, enbart upp till åk 4-5. Det är mest verktyg för trä och metall i nuläget, men jag ser gärna att man på mätväggen kan se till att det finns textila måttband t ex och tygsaxar och broderinålar i ett skåp eller låda. I nuläget finns en låda med mindre tygbitar, en med läderbitar, en med kartong, en med plast, och lite annat. Ett ställ för metalltråd och en låg hylla med div. kortare träbitar, lite skivmaterial, en låda med grenar och två med blandat träspill.
Det som saknas i nuläget är en ordentlig återvinningsstation för metall, plats, kartong och kanske glas. Känns som att det borde vara ett måste i alla slöjdsalar och egentligen på alla skolor men vi är i stockholm stad inte där än...tyvärr.
Här kommer bilder från salen:
1. salen ur olika vinklar. Den är inte särskilt stor, kanske 60 kvm...
Har man inte det utgångsläget får man göra vad man kan med det man har...
På vår skola har vi i nuläget fyra slöjdsalar: två textil, två träometall, varav den ena även är skolans enda tekniksal (den som redovisas nedan). På vår skola går ca 800 elever.
I år har vi äntligen fått en andra textilsal - innan dess har treorna haft texil både i klassrummet och i NO-sal i andra änden av skolan. Även om det innebar att vi fick dela den gamla salen i två, en mindre och en större och ta bort de tvåvävstolarna som fanns, innebär det nu att vi kan ha ett luftigt schema med 15-20 min mellan de flesta lektioner. Som det borde vara anser jag för att man ska hinna plocka undan, fixa, ställa iordning inför nästa lektion, dokumentera elevärenden vid behov.
Vår teknik- och slöjdsal tänker jag redovisa lite här. Byggd för max 16 elever. Den är liten, det är vår "slöjd för yngre-sal", alltså den är inte fullt utrustad för slöjd åk 1-9, enbart upp till åk 4-5. Det är mest verktyg för trä och metall i nuläget, men jag ser gärna att man på mätväggen kan se till att det finns textila måttband t ex och tygsaxar och broderinålar i ett skåp eller låda. I nuläget finns en låda med mindre tygbitar, en med läderbitar, en med kartong, en med plast, och lite annat. Ett ställ för metalltråd och en låg hylla med div. kortare träbitar, lite skivmaterial, en låda med grenar och två med blandat träspill.
Det som saknas i nuläget är en ordentlig återvinningsstation för metall, plats, kartong och kanske glas. Känns som att det borde vara ett måste i alla slöjdsalar och egentligen på alla skolor men vi är i stockholm stad inte där än...tyvärr.
Här kommer bilder från salen:
1. salen ur olika vinklar. Den är inte särskilt stor, kanske 60 kvm...
Här de specifika verktygsväggarna:
 |
| Vertyg för att forma och skära i trä |
 |
| Verktyg för att foga och sätta samman + virkeshylla trä |
 |
| Del av verktygsväggen för metall + verktyg för att forma metall del 1 |
 |
| Verktyg för att forma metall del 2 |
 |
| Verktyg för att mäta och markera |
 |
| Maskinhörnan - på väggen till höger finns även två skruvdragare samt 6 borrskaft |
 |
| "Fyndlådor" och grenlåda. Små träbitar + ädelträ till täljning, skaft m.m. |
 |
| trådställ |
lördag 29 september 2012
The making disciplines
Jag var i på Högskolan i Telemark i Notodden på MAKING-konferens i veckan och återvände trött, förundrad och full av hopp och glöd för vårt ämnes framtid. Det var väldigt intressant att träffa "slöjdare" från alla delar av världen, från Nya Zeeland och Japan till Finland, Belgien och USA. Mest var det folk från våra nordiska länder eftersom det var NordFo som arrangerade. Hos oss är ju slöjd och dess motsvarigheter i grannländerna t ex en självklarhet på skolschemat - i Finland och Norge är den ämnesdidaktiska forskningen relativt väl etablerad. Massor av kloka hjärnor som kämpar på för att lyfta slöjdens och "den materiella kulturens" frågor i utbildningssammanhang runt om i världen.
Det bubblar och det sjuder om den praktiska klokheten. Den får och tar sig mer och mer utrymme i den akademiska världen för var dag som går och det ska verkligen bli spännande att se vart detta bär hän.
The making disciplines är på väg att formulera sig. Världens äldsta kunskapsform - att lära genom att tillverka - är på väg in i kunskapens finrum.
Jag gillar detta begrepp: to make, the art of making, making disciplines... På svenska tycker jag att den lämpligaste översättningen är att 'tillverka' eller att 'framställa'. Det är mer precist än att 'skapa 'eller att 'göra'. Man kan jämföra med The performing disciplines dit drama, musik, dans och idrott brukar räknas. Två olika nyanser av att skapa något.
Men det är inte lätt med ord. Jag kan inte låta bli att göra kopplingen till vilken "typ" av ämne vi är. Är vi ett praktiskt ämne? Eller ett estetiskt? Eller ett teoretiskt ämne?
Är vi ett konstnärligt ämne?
Ett hantverksämne?
Eller ett multimodalt ämne?
Kan man tala om tillverkande ämnen, skapande ämnen? Är det lämpligare än att tala om praktiskt-estetiska ämnen? Det ämnesgruppsbegreppet känns ju så totalt fel i den kunskapssyn vi har idag och Lgr11:s formuleringar där alla skolmnen ska vara både teoretiska (bygga på ett formulerat kunskapsinnehåll/fakta), praktiska (utveckla olika typer av förståelser och färdigheter att använda begrepp, ämnesspecifika redskap och material m.m.) och estetiska (kunna uttrycka kunskaper genom olika sinnesupplevelser och representationsformer - visuell, verbal, musisk, kroppslig och materiell kommunikation.
Det är inte lätt att vara ett ämne på tvären, men jag är övertygad om att vi kan formulera det ännu oformulerade.
Det bubblar och det sjuder om den praktiska klokheten. Den får och tar sig mer och mer utrymme i den akademiska världen för var dag som går och det ska verkligen bli spännande att se vart detta bär hän.
The making disciplines är på väg att formulera sig. Världens äldsta kunskapsform - att lära genom att tillverka - är på väg in i kunskapens finrum.
Jag gillar detta begrepp: to make, the art of making, making disciplines... På svenska tycker jag att den lämpligaste översättningen är att 'tillverka' eller att 'framställa'. Det är mer precist än att 'skapa 'eller att 'göra'. Man kan jämföra med The performing disciplines dit drama, musik, dans och idrott brukar räknas. Två olika nyanser av att skapa något.
Men det är inte lätt med ord. Jag kan inte låta bli att göra kopplingen till vilken "typ" av ämne vi är. Är vi ett praktiskt ämne? Eller ett estetiskt? Eller ett teoretiskt ämne?
Är vi ett konstnärligt ämne?
Ett hantverksämne?
Eller ett multimodalt ämne?
Kan man tala om tillverkande ämnen, skapande ämnen? Är det lämpligare än att tala om praktiskt-estetiska ämnen? Det ämnesgruppsbegreppet känns ju så totalt fel i den kunskapssyn vi har idag och Lgr11:s formuleringar där alla skolmnen ska vara både teoretiska (bygga på ett formulerat kunskapsinnehåll/fakta), praktiska (utveckla olika typer av förståelser och färdigheter att använda begrepp, ämnesspecifika redskap och material m.m.) och estetiska (kunna uttrycka kunskaper genom olika sinnesupplevelser och representationsformer - visuell, verbal, musisk, kroppslig och materiell kommunikation.
Det är inte lätt att vara ett ämne på tvären, men jag är övertygad om att vi kan formulera det ännu oformulerade.
Ett LPP-exempel åk 8 2012
i har försökt att åstadkomma en tydlig LPP till våra elever i en materialövergripande uppgift i åk 8.
Önskar jag kunde lägga in den här i sitt orginalformat som pdf, inte för att det är särskilt avancerat men för att läsaren ska kunna se hur vi gör på vår skola. Men nu blir det istället i en annan layout.
Jag är faktiskt ganska nöjd med den här uppgiften. Eleverna ska snart redovisa sina resultat och jag lägger kanske ut några bilder här om inte minnet sviker mig.
Redovisar textinnehållet och vår bedömningsmatris med sina förtydligande exempel. Något jag anser är ett måste för att eleverna ska begrpia vilket kunnande som vi bedömer i uppgiften.
Kommentera och kritisera gärna!
Använd och gör om i din egen undervisning om du tycker upplägget verkar vettigt.
Slöjd åk 8
lokal pedagogisk panering v 35-42
Nyttigt Skräp
Du ska då behärska och kunna experimentera med teknikerna vävning och flätning (pröva olika konstruktionsmöjligheter).
Du ska kunna välja och motivera hur du valt material och hur du bearbetat detta material under arbetets gång till ett föremål utifrån kvalitets- och miljöaspekter.
Du ska kunna göra miljömässigt hållbara val av olika material i slöjdarbetet.
Du ska kunna använda begrepp som tuskaft, varp, täthet, yta, färger, form och avslut för att beskriva kvaliteter och symboliska uttryck i ditt slöjdarbete.
Undervisningen
Vi inleder med en introduktion i helklass där lärarna visar olika exempel på flätning och vävning och vilka återvunna material som är lämpliga till detta. Du börjar med att tillverka en flätad korg av tidningspapper och tekniken tuskaft. Därefter ska du utveckla tekniken, materialvalet och korgformen.
Till den andra lektionen ska du ta med eget återvunnet material såsom mjölkförpackningar, konservburkar, läskburkar, plastpåsar, elsladdar och/eller tidningar. Du ska göra så medvetna val som möjligt av färg, form och funktion! Arbetet avslutas med att du redovisar dina föremål i grupp och kommenterar andras slöjdarbeten utifrån uppsatta kriterier (se kunskapskraven på nästa sida!).
Bedömningen
Vi kommer att bedöma hur du har:
– bearbetat ditt slöjdmaterial med hjälp av olika tekniker (t ex hur du har vävt och hur du har gjort kanter)
– valt material, färger, former och tekniker och varför
– resonerat kring miljöfrågor i ditt slöjdarbete (t ex om du vet vilken miljöpåverkan olika material har och hur du har hushållit med slöjdmaterial)
– redovisat ditt slöjdarbete med hjälp av slöjdord
Bedömningsunderlaget i uppgiften:
• Skisser, loggbok samt färdig slöjdprodukt
• Observationer under lektionstid
• muntlig redovisning med kamratbedömning
• skriftlig redovisning
Önskar jag kunde lägga in den här i sitt orginalformat som pdf, inte för att det är särskilt avancerat men för att läsaren ska kunna se hur vi gör på vår skola. Men nu blir det istället i en annan layout.
Jag är faktiskt ganska nöjd med den här uppgiften. Eleverna ska snart redovisa sina resultat och jag lägger kanske ut några bilder här om inte minnet sviker mig.
Redovisar textinnehållet och vår bedömningsmatris med sina förtydligande exempel. Något jag anser är ett måste för att eleverna ska begrpia vilket kunnande som vi bedömer i uppgiften.
Kommentera och kritisera gärna!
Använd och gör om i din egen undervisning om du tycker upplägget verkar vettigt.
Slöjd åk 8
Nyttigt Skräp
Att fläta, väva och binda korgar av olika material som finns tillhands, är något människan gjort sedan yngre stenåldern. Du får lära dig hur du kan förvandla dagliga sopor som sladdar, kartong- och plastförpackningar, konservburkar m.m. till praktiska och kvalitativa förvaringar.
Lärandemål
Du ska kunna tillverka ett användbart föremål med korgens form av olika återanvända material (t ex papper, plast och metall). Du ska då behärska och kunna experimentera med teknikerna vävning och flätning (pröva olika konstruktionsmöjligheter).
Du ska kunna välja och motivera hur du valt material och hur du bearbetat detta material under arbetets gång till ett föremål utifrån kvalitets- och miljöaspekter.
Du ska kunna göra miljömässigt hållbara val av olika material i slöjdarbetet.
Du ska kunna använda begrepp som tuskaft, varp, täthet, yta, färger, form och avslut för att beskriva kvaliteter och symboliska uttryck i ditt slöjdarbete.
Undervisningen
Vi inleder med en introduktion i helklass där lärarna visar olika exempel på flätning och vävning och vilka återvunna material som är lämpliga till detta. Du börjar med att tillverka en flätad korg av tidningspapper och tekniken tuskaft. Därefter ska du utveckla tekniken, materialvalet och korgformen.
Till den andra lektionen ska du ta med eget återvunnet material såsom mjölkförpackningar, konservburkar, läskburkar, plastpåsar, elsladdar och/eller tidningar. Du ska göra så medvetna val som möjligt av färg, form och funktion! Arbetet avslutas med att du redovisar dina föremål i grupp och kommenterar andras slöjdarbeten utifrån uppsatta kriterier (se kunskapskraven på nästa sida!).
Bedömningen
Vi kommer att bedöma hur du har:
– bearbetat ditt slöjdmaterial med hjälp av olika tekniker (t ex hur du har vävt och hur du har gjort kanter)
– valt material, färger, former och tekniker och varför
– resonerat kring miljöfrågor i ditt slöjdarbete (t ex om du vet vilken miljöpåverkan olika material har och hur du har hushållit med slöjdmaterial)
– redovisat ditt slöjdarbete med hjälp av slöjdord
Bedömningsunderlaget i uppgiften:
• Skisser, loggbok samt färdig slöjdprodukt
• Observationer under lektionstid
• muntlig redovisning med kamratbedömning
• skriftlig redovisning
onsdag 12 september 2012
Föreläsning om Bedömning i slöjd 21/11!
Är väldigt glad över att ha fått Viveca Lindberg att komma och föreläsa om pedagogisk bedömning i slöjd på Nordiska museet den 21/11.Boka datumet om du kan komma!
Vivecka är grym på att ge tydliga exempel och bringa klarhet i hur man kan hantera kunskapskrav, tänka kring bedömningsformer, akta sig för fallgropar i bedömningsarbetet och framför allt hur vi slöjdlärare kan arbeta systematiskt med kunskapsbedömning i slöjd.
Inom kort kommer det anmälningsformulär på Nordiska museets hemsida.
Viveca är en av författarna och medredaktör till böckerna Pedagogisk bedömning (2011, OBS andra utgåvan) och Kunskapande, kommunikation och bedömning i gestaltande utbildning (2008).
Mycket matnyttigt för slöjdlärare i dessa böcker!
Vivecka är grym på att ge tydliga exempel och bringa klarhet i hur man kan hantera kunskapskrav, tänka kring bedömningsformer, akta sig för fallgropar i bedömningsarbetet och framför allt hur vi slöjdlärare kan arbeta systematiskt med kunskapsbedömning i slöjd.
Inom kort kommer det anmälningsformulär på Nordiska museets hemsida.
Viveca är en av författarna och medredaktör till böckerna Pedagogisk bedömning (2011, OBS andra utgåvan) och Kunskapande, kommunikation och bedömning i gestaltande utbildning (2008).
Mycket matnyttigt för slöjdlärare i dessa böcker!
onsdag 22 augusti 2012
Väva och fläta loss i allehandla material!
Då var vi igång i skolslöjden igen! Det är alltid blandade känslor av panik över allt man ska hinna förbereda, men också pirr och längtan att få möta eleverna igen, följa dem och leda dem i en fin balans på vägen mot nya slöjdkunskaper.
Kombinera mera!...både tekniker, material och föremål, gammalt och nytt.
Källa: kravallslöjds hemsida
Vi försöker stenhårt få till att slöjd ska bli ETT ämne på vår skola och få bort stereotypa och tyvärr alltför könsnormativa slöjdbegrepp som syslöjd /syslöjdsfröken och träslöjd/träslöjdsmajjen. Inget ont i traditionella tekniker, verkligen inte, där finns ju själva kunskapsbanken. Men vi får inte glömma symbolernas makt och hur könsroller och negativa maktstrukturer har skapats genom tiderna. Vi måste vara tydliga med att förhålla oss icke-normativt när det gäller små till synes oskyldiga symboler och begrepp knutet till typiskt kvinnligt, typiskt manligt. Och så har vi vårt omtalade hen ej att förglömma :) Slöjd=hen, det tredje förenande könet?
Därför ser jag extra mycket fram emot våra introduktionsuppgifter med femmorna respektive åttorna.
De ska få jobba med korgtillverkning, flättekniker och vävtekniker - molto traditionalistio! - men i framförallt återvunna material som t-shirts, mjölk- och juiceförpackningar, packkartonger och dagstidningar. Vi håller på att ta fram vettiga LPP till området. Åttorna ska inledningsvis få väva en korg av återvunnen kartong eller tidningspapper. Vi får in slöjdbegepp som tuskaft, fibrer, kanter, avslut, jämhet och täthet.
Femmorna ska få ta med sig gamla t-shirts (vi ska även samla in från kollegiet) som de sen får "slakta" genom att klippa dem i långa remsor. Sen får de väva runda mattor i grupp i rockringar. Det var min underbara textilkollega Evas idé och jag kan bara applådera henne och är glad över att vi samarbetar mer och mer under lektionstid.
Förra året gjorde femmorna drömfångare som blev ett vansinnigt lyckat arbetsområde tyckte både vi och de flesta elever. Dessa skapelser finns nu på Nordiska museets utställning skolslöjd dessutom, vi hade en sån tur att få ställa ut där! Där fick vi med materialen trä (färska grenar till stommen), metall (tråd att fästa ramen med), textil (tjockare tråd att binda drömfångarväven med, hjälp vad heter det, jag är ju bara en simpel trämajje...) samt läderremsor, glaspärlor och fågelfjädrar (tyvärr köpa, drömläget hade förstås varit att gå och plocka i lugn och ro med eleverna på en strand...).
Efter dessa introduktionsuppgifter delar vi i höst upp grupperna traditionellt, femmorna ska hos mig få arbeta med plåt och tillverka symbolskålar och åttorna ska få arbeta med "att böja trä" alltifrån spånkorgar till svepkärl. Ibland får man skynda långsamt...och jag tror på kombinationen kort uppgift - lång uppgift.
Jag längtar efter att komma igång.
ps. Tänk förresten vilken ynnest det är att få kombinera nytta med nöje. Vad var det för fåntratt som uppfann motsatsbegreppen arbete och fritid? Nej tack, hellre prata arbetsro och arbetsglädje.
Nu kör vi!
Kombinera mera!...både tekniker, material och föremål, gammalt och nytt.
 |
| Spånkorg av Juho Björklund |
 |
| Pappkasse från butiken Solo |
Källa: kravallslöjds hemsida
Vi försöker stenhårt få till att slöjd ska bli ETT ämne på vår skola och få bort stereotypa och tyvärr alltför könsnormativa slöjdbegrepp som syslöjd /syslöjdsfröken och träslöjd/träslöjdsmajjen. Inget ont i traditionella tekniker, verkligen inte, där finns ju själva kunskapsbanken. Men vi får inte glömma symbolernas makt och hur könsroller och negativa maktstrukturer har skapats genom tiderna. Vi måste vara tydliga med att förhålla oss icke-normativt när det gäller små till synes oskyldiga symboler och begrepp knutet till typiskt kvinnligt, typiskt manligt. Och så har vi vårt omtalade hen ej att förglömma :) Slöjd=hen, det tredje förenande könet?
Därför ser jag extra mycket fram emot våra introduktionsuppgifter med femmorna respektive åttorna.
De ska få jobba med korgtillverkning, flättekniker och vävtekniker - molto traditionalistio! - men i framförallt återvunna material som t-shirts, mjölk- och juiceförpackningar, packkartonger och dagstidningar. Vi håller på att ta fram vettiga LPP till området. Åttorna ska inledningsvis få väva en korg av återvunnen kartong eller tidningspapper. Vi får in slöjdbegepp som tuskaft, fibrer, kanter, avslut, jämhet och täthet.
Femmorna ska få ta med sig gamla t-shirts (vi ska även samla in från kollegiet) som de sen får "slakta" genom att klippa dem i långa remsor. Sen får de väva runda mattor i grupp i rockringar. Det var min underbara textilkollega Evas idé och jag kan bara applådera henne och är glad över att vi samarbetar mer och mer under lektionstid.
Förra året gjorde femmorna drömfångare som blev ett vansinnigt lyckat arbetsområde tyckte både vi och de flesta elever. Dessa skapelser finns nu på Nordiska museets utställning skolslöjd dessutom, vi hade en sån tur att få ställa ut där! Där fick vi med materialen trä (färska grenar till stommen), metall (tråd att fästa ramen med), textil (tjockare tråd att binda drömfångarväven med, hjälp vad heter det, jag är ju bara en simpel trämajje...) samt läderremsor, glaspärlor och fågelfjädrar (tyvärr köpa, drömläget hade förstås varit att gå och plocka i lugn och ro med eleverna på en strand...).
Efter dessa introduktionsuppgifter delar vi i höst upp grupperna traditionellt, femmorna ska hos mig få arbeta med plåt och tillverka symbolskålar och åttorna ska få arbeta med "att böja trä" alltifrån spånkorgar till svepkärl. Ibland får man skynda långsamt...och jag tror på kombinationen kort uppgift - lång uppgift.
Jag längtar efter att komma igång.
ps. Tänk förresten vilken ynnest det är att få kombinera nytta med nöje. Vad var det för fåntratt som uppfann motsatsbegreppen arbete och fritid? Nej tack, hellre prata arbetsro och arbetsglädje.
Nu kör vi!
måndag 6 augusti 2012
Wikislöjd
Jag har precis varit inne på den engelska slöjdsidan Sloyd på wikipedia och gjort ett försök att beskriva vårt kära unika svenska skolämne: Sloyd in Sweden
Gå gärna in, läs, kommentera här om du tycker jag skrivit något tokigt eller om något bör läggas till.
Med förhoppning om att vi på bästa sätt tillsammans kan sprida slöjdens "evangelium" över världen...
Tänk på alla dessa barn runtom i världen som går miste om en slöjdutbildning - slöjdbildning!
Måtte alla kloka skolledare världen över snappa upp slöjdens förträfflighet som skolämne.
Gå gärna in, läs, kommentera här om du tycker jag skrivit något tokigt eller om något bör läggas till.
Med förhoppning om att vi på bästa sätt tillsammans kan sprida slöjdens "evangelium" över världen...
Tänk på alla dessa barn runtom i världen som går miste om en slöjdutbildning - slöjdbildning!
Måtte alla kloka skolledare världen över snappa upp slöjdens förträfflighet som skolämne.
torsdag 26 juli 2012
Händighet och skolslöjd i media
Både igår och idag lyssnade jag på slöjdprat på radion. Det är sannerligen örongodis för en slöjdlärare när slöjd, hemslöjd, hantverk och händighet får så mycket utrymme i media! I slutet av detta inlägg länkar jag till en artikel om handen och hjärnan och om Göran Lundborgs forskning inom hnadkirurgi.
Idag sändes en repris av programmet om Näässlöjden - Sveriges kanske största pedagogiska exportvara. Klart lyssningsvärt:
Lite märkligt dock att programpresentatören meddelade att "nu är det dags för ett program om svensk textilslöjd" och i slutet nämnde hon även ett kärt problembarn, begreppet "syslöjd". Men jag vill nog påstå att det mesta handlade om Ottos pedagogiska snickerislöjd och hans modellserie, inte mycket Hulda Lundin där inte, och inte heller något om metallslöjden.
Hade varit intressant om programmakarna kunde kopplat till dagens svenska skolslöjd, den skolslöjdforskning som finns och dagens läroplansinnehåll. Men men..man får vara tacksam för det lilla :)
Igår lyssnade jag till Bolin i P1 och hans tappra försök att lyfta diskussionen kring händighet och den kanske mest intressanta frågan - hur lär man sig att bli händig, eller skicklig:
Hela konceptet var kul - att han bjudit in en (kvinnlig, fint så politiskt korrekt) byggnadssnickare som skulle lära honom att snickra en fågelholk och att gräva i innebörden av begrepp som händighet och "tummen mitt i hand". I början av programmet kände jag mig ganska förvirrad. Varför hade han bjudit in en byggnadssnickare och inte en slöjdlärare eller hantverkspedagog av något slag? Inget ont om snickarens insats, men jag hade nog tyckt det vore intressantare att lyssna till en erfaren slöjdlärare som kunde dragit paralleller till barns slöjdande och hur man hanterar elever som har svårt att lära sig slöjd.
Däremot var det mycket intressant att höra hjärnforskaren Ann-Christin Eliassons kommentarer om hur händighet eller snarare skicklighet utvecklas och hennes redogörelse för hur minnet påverkar vad vi kan i slöjd, men även motivation och lust.. Hon pratade både om processens betydelse, om övningens enorma betydelse för att bli skicklig och den komplexa aktivitet som slöjdande innebär, där olika sinnesintryck och tanken samverkar och förutsätter varandra. Superintressant!
Fick mig att tänka på en handkirurg som det stod om i tidningen Hemslöjden för något halvår sedan (minns tyvärr inte vilket nummer). Han heter Göran Lundborg och är professor i handkirurgi och talade sig varm om hantverk och handens betydelse för hjärnans utveckling. Att handens aktiviteter upptar en mycket stor del av hjärnan. Vårt fantastiska enastående verktyg - handen! Här är en länk till er artikel jag hittade i Läkartidningen:
Jag tror vi slöjdlärare behöver mer av denna typ av hårdfakta för att argumentera för vårt ämnes vikt i guld. Och det behövs verkligen mer forskning som knyter an till hur vi slöjdlärare kan organisera slöjdundervisning på vetenskaplig grund så att Sveriges unga hjärnor går en ljus framtid till mötes!
tisdag 17 juli 2012
Dags att skrota begreppet hemslöjd?
När jag läser artikeln om hemslöjd i DN den 17 juli kan jag inte låta bli att fundera kring varför vi envisas med att tala om "hemslöjd". Begreppet hemslöjd som jag förstått det växte fram under 1800-talets industrialiseringsera och nationalromantiska era och stod i kontrast till begrepp som manufaktur, hantverk och hela skråväsendets arv där slöjd kommit att betyda "ren" produktion. Slöjd som ett generellt fenomen på 1800-talet handlade inte som idag om att individen ska producera för hand och uttrycka sitt formspråk (det fanns så klart i bakgrunden) utan i fokus låg ATT tillverka föremål, det var liksom inte lika tydlig skillnad mellan handgjort och maskingjort, mycket i var människas hem var fortfarande handtillverkat. Men vem i dagens Sverige gör skillnad mellan låt säga ett slöjdat föremål och ett hemslöjdat föremål? I dagens postindustriella era står väl slöjd och slöjdarbete (till skillnad från hemslöjd) mer än någonsin för just kontextuell, subjektiv/individuell produktion och materiella uttryck eller med ett vardagligt ord: hemmagjort - i betydelsen "jag har gjort den själv därhemma".Var det inte just detta som hemslöjdsföreningen och Lilli Zickerman ville åstadkomma?
Då kan man fråga sig varför verksamheten som helhet envisas med att kalla sig hemslöjdsförening och inte slöjdförening...och Svensk dessutom?! Till vilken nytta spelar detta idag, har inte nationalismen spealt ut sin roll för länge sedan i vårt globala samhälle när vi ser hur någon i Katmandu (se och läs lite om detta på slöjd.nu ) sitter och tovar precis som någon gör en solig sommardag i Stockholm - the capital of scandinavia (jag ironiserar för att vara övertydlig)...alltså det kan snarare vara maskinella förutsättningar, klimat och målsättning som påverkar slöjdalstrets identitet snarare än den nationella härkomsten. Iså fall blir det globala samhället till en utopi när vi envisas med att tala om "svensk hemslöjd". Ett annat exempel: är s.k. gatuslöjd/grafittislöjd något annat än hemslöjd? Ni vet när människor väljer att slöjda ute i naturen, stadsnaturen alltså och lämna spår av sitt slöjdande i form av uppmjukade invirkade lyktsolpar, biholkar på husväggar eller en soptunna transformerad till en hungrig tiger med man i form av fuskpäls, som jag såg på södermalm för nåt år sen...det är väl inte hemslöjd...eller?! En annan falang är konsthantverket. De som idag arbetar med slöjd som profession benäms och benämner sig oftast konsthantverkare, inte slöjdare, som t ex några smeder eller keramiker jag pratat med. Varfördå? Kanske för att slöjd inte ses som en vetenskap, som något generellt, utan som massa små lokala, kontextuella aktiviteter utan direkt koppling. Jag funderar alltså över om begreppet hemslöjd i sig kan innebära en bromskloss för slöjdämnets utveckling och riskera dess framtida existens och överlevnad som en byggsten i samhället. Och varför pratar vi inte alls om hantverk..vad tusan är skillnaden mellan hantverk och slöjd?
Ja, kärt barn har då sannerligen många namn: Hantverk, handarbete, design, konst, snickeri, snideri, vävning, täljning, slöjd, hemslöjd, skolslöjd, gatuslöjd, radikalslöjd, kravallslöjd, mjukslöjd, hårdslöjd, trådslöjd, träslöjd, textilslöjd, metallslöjd, plastslöjd, och så kan man gå på. Visst är detta viktiga kategorier och nyanser i vårt språk som alla främjar vår förståelse av slöjd, om jag nu vågar använda det som ett paraplybegrepp. Jag vågar det eftersom vi ju råkar ha ett skolämne som heter SLÖJD. Precis som att det finns ett skolämne som heter FRANSKA och ett som heter HEM- och KONSUMENTKUNSKAP. Så alltså, slöjd. Tänk om det är så att vi bestämmer oss för att det finns ett ämne som heter slöjd. Det skulle lika gärna kunna hetat "konst och hantverk", "handarbete och design" eller något i den stilen. Tänk om det är så att slöjdämnets grammatik, alltså vår kategoriindelning och systematik utgör av våra olika slöjdformer? Som anting är knutna till ett material, en teknik eller en plats...
Respekt för hantverket kräver ett fördjupat kunnande.
Må det vara gatuslöjd, sameslöjd, hemslöjd, skolslöjd eller någon annan öjd.
Då kan man fråga sig varför verksamheten som helhet envisas med att kalla sig hemslöjdsförening och inte slöjdförening...och Svensk dessutom?! Till vilken nytta spelar detta idag, har inte nationalismen spealt ut sin roll för länge sedan i vårt globala samhälle när vi ser hur någon i Katmandu (se och läs lite om detta på slöjd.nu ) sitter och tovar precis som någon gör en solig sommardag i Stockholm - the capital of scandinavia (jag ironiserar för att vara övertydlig)...alltså det kan snarare vara maskinella förutsättningar, klimat och målsättning som påverkar slöjdalstrets identitet snarare än den nationella härkomsten. Iså fall blir det globala samhället till en utopi när vi envisas med att tala om "svensk hemslöjd". Ett annat exempel: är s.k. gatuslöjd/grafittislöjd något annat än hemslöjd? Ni vet när människor väljer att slöjda ute i naturen, stadsnaturen alltså och lämna spår av sitt slöjdande i form av uppmjukade invirkade lyktsolpar, biholkar på husväggar eller en soptunna transformerad till en hungrig tiger med man i form av fuskpäls, som jag såg på södermalm för nåt år sen...det är väl inte hemslöjd...eller?! En annan falang är konsthantverket. De som idag arbetar med slöjd som profession benäms och benämner sig oftast konsthantverkare, inte slöjdare, som t ex några smeder eller keramiker jag pratat med. Varfördå? Kanske för att slöjd inte ses som en vetenskap, som något generellt, utan som massa små lokala, kontextuella aktiviteter utan direkt koppling. Jag funderar alltså över om begreppet hemslöjd i sig kan innebära en bromskloss för slöjdämnets utveckling och riskera dess framtida existens och överlevnad som en byggsten i samhället. Och varför pratar vi inte alls om hantverk..vad tusan är skillnaden mellan hantverk och slöjd?
Ja, kärt barn har då sannerligen många namn: Hantverk, handarbete, design, konst, snickeri, snideri, vävning, täljning, slöjd, hemslöjd, skolslöjd, gatuslöjd, radikalslöjd, kravallslöjd, mjukslöjd, hårdslöjd, trådslöjd, träslöjd, textilslöjd, metallslöjd, plastslöjd, och så kan man gå på. Visst är detta viktiga kategorier och nyanser i vårt språk som alla främjar vår förståelse av slöjd, om jag nu vågar använda det som ett paraplybegrepp. Jag vågar det eftersom vi ju råkar ha ett skolämne som heter SLÖJD. Precis som att det finns ett skolämne som heter FRANSKA och ett som heter HEM- och KONSUMENTKUNSKAP. Så alltså, slöjd. Tänk om det är så att vi bestämmer oss för att det finns ett ämne som heter slöjd. Det skulle lika gärna kunna hetat "konst och hantverk", "handarbete och design" eller något i den stilen. Tänk om det är så att slöjdämnets grammatik, alltså vår kategoriindelning och systematik utgör av våra olika slöjdformer? Som anting är knutna till ett material, en teknik eller en plats...
Respekt för hantverket kräver ett fördjupat kunnande.
Må det vara gatuslöjd, sameslöjd, hemslöjd, skolslöjd eller någon annan öjd.
tisdag 10 juli 2012
En lärobok i skolämnet slöjd, till vilken nytta?
Jag har länge funderat över läromedel i slöjd, vad är det, vad behöver eleverna och vad behöver jag som lärare.
När jag besökt skolforum, Slöjd i norr och Slöjdbiennalen har jag stött på olika läromedel i slöjd, men inte av den klassiska sorten, ni vet teoribok och övningsbok över ämnets helhet. DE stora läromedelsföretagen erbjuder inga läromedel i slöjd. När jag frågat runt har jag fått svar som "det finns ingen efterfrågan" och "vi har haft ett men det har utgått". Varför finns det inget generellt läromedel i slöjd? Är det rent av bra att vi inte har en bok som tar upp läran om "slöjdkunskap"?
På textillärarlistan pågår en tråd om önskan om att utforma ett läromedel i slöjd, eller kanske snarare en traditionell skolbok enligt konstens alla regler. (för vi har redan ett utmärkt digitalt läromedel i slöjdlexikon men även hela youtube till vårt förfogande för att visualisera olika slöjdmoment).
Kan ett läromedel i form av en traditionell skolbok gynna undervisningen och elevers lärande i slöjd? Skulle en traditionell skolbok i slöjd främja likvärdighet och ämnets tydlighet för oss som slöjdlärare, för våra elever och för föräldrar och kollegor eller skulle en traditionell slöjdbok innebära en "teoretisering" av slöjdkunskapen i negativ mening? Skulle ämnets status som skolämne förbättras eller försämras, eller kvittar det lika? Vem behöver ett läromedel i slöjd?
Ett läromedel i slöjd tvingar på sätt och vis fram påstådd kunskap eller "faktakunskap" som länge ansetts som onödlig (och omöjlig?) i ett skolämne som slöjd. Slöjdämnet idag befinner sig i en identitetskris skulle jag vilja påstå. Är t ex hantverkstekniker bara ett medel eller är det ett kunskapsinnehåll? Är kunskaper i och om arbetsprocesser specifik slöjdkunskap eller är det ett försök att gå ifrån "mossigheten" i att vara ett praktiskt ämne, något som inte hör hemma i en modern skola? Ett läromedel är ju en representation av ämnets kunskapsinnehåll - slöjdkunskapen med stort S och dess grundbultar, byggstenar och olika grenar. Kan detta göras i slöjd?
Jag har under åren samlat på mig hyllmeter av gamla läromedel i slöjd som jag ser ofta utgår från olika slöjdarter - textil, läder, halm, metall, trä osv. (som sällan ställs mot varandra) och/eller har ett starkt teknikfokus eller "så här gör du en sånhär", dvs föremålsfokus. Vissa berör formgivning, men snarare utifrån "idén om den goda formen" och ofta starkt kopplat till ett specifikt material, snarare är hur man kan tänka kring estetiska aspekter och kulturella uttryck och symbolskapande genom föremål på ett mer övergripande plan.
Jag är även lärare i franska och där är ju läroboken näst intill som en bibel. Som ny lärare försökte jag gå bort från den i början för jag var rädd att den skapade en tråkig och okreativ undervisning men insåg mer och mer att det handlar ju om hur jag som lärare använder mig av den. Läroboken ser jag som en trygghet i att känna att man täcker in allt i sin undervisning, något att luta sig emot. Samtidigt som man ju har frihet under ansvar att "stryka vissa kapitel" och lägga till och utveckla. I min egen slöjdundervisning har jag ofta saknat just denna trygghet i att "gör jag som alla andra, gör jag rätt? Gör jag som boken ger exempel på? Min trygghet har istället varit de uppgifter jag lärde mig på slöjdlärarutbildningen och de inramningar och tekniker som togs upp där. Min oro har dock ständigt följt mig utifrån mitt antagande att en slöjdlärare som är utbildad i Stockholm har en annan uppgiftssyn jämfört med slöjdlärare utbildad i Linköping, Göteborg eller Umeå. Och de slöjdlärare som inte är utbildade, hur ser deras uppgifter ut?
Det jag skulle vilja se och själv haft tankar på att producera är ett läromedel som utgår från aktuell läroplan och behandlar de kunskapsområden som tas upp där. Ett läromedel som är en version av Lgr11 i elevformat. Just nu sitter många lärare runt om i landet och producerar LPP:er var och en för sig. Tänk så mycket lättare det vore om vi kunde dela på arbetet i form av ett professionellt framtaget läromedel...ett drömscenario vore att en grupp kunninga och erfarna slöjdlärare med olika bakgrund och ämneskompetenser tillsammans formulerar ett läromedel med ett tydligt ETTÄMNESFOKUS. Personligen tror jag inte på idén om den ensamma geniala författaren och mina erfarenheter av att arbeta fram LPP:er tillsammans med mina kollegor på Mariaskolan är mycket goda och känslan av att vi faktiskt erbjuder våra elever en mer likvärdig utbildning ökar.
Vad skulle då ett läromedel i slöjd innehålla?
Jag spånar nu lite fritt kring vad den kan ta upp:
- Vad det innebär att vara kunnig i slöjd - konkreta exempel på de fyra förmågorna som finns i Lgr11.
- Hur man kan lära sig dessa förmågor - förutsättningar för att slöjda, generellt. T ex vassa och fungerande verktyg, bra arbetsytor, dokumentation och uppföljning av arbetsprocesser, samverkan av olika sinnen i arbetet- syn, hörsel, känsel, tanke och samverkan men andra slöjdare och deras erferenheter - observationens betydelse, osv.
- En genomgång av det centrala innehållet, t ex att varje kapitel tar upp det centrala innehållet/kunskaper/förmågor och sedan ger exempel på hur uppgifter kan se ut i olika årskurser/
progressionsuppgifter, tex hur man kan arbeta med hantverkstekniker eller materialval eller kulturella uttryck i åk 3, 5 och 8. - Exempel på olika slöjduppgifter som utvecklar olika slöjdförmågor/kompetenser i slöjd, alltifrån hur man kan arbeta med olika skisstekniker (både 2d, 3d, olika modellmaterial) till traditionella tekniker som vävning, smide och täljning eller olika sätt att dokumentera och diskutera slöjdföremåls utveckling - hur man arbetar med finlir, finish, och åstadkommer kvalitet.
- Många läromedel är uppdelade i teoribok och övningsbok. Hmmm....tveksam till detta...eller?
Ett läromedel riskerar alltid att utgör ett facit och stigmatisera ett rätt- och fel-tänk. Men jag ser det som att det är upp till oss som lärare att tydliggöra för eleverna att bara för att jag som lärare säger att det är så eller för att det står i boken är det inte SANNINGEN med stort S.
Min smideslärare Gustav Thane sa det klokt häromdan, ungefär såhär: Varje lärare/mästare har sin sanning. Om du vill jag jag ska lära dig som jag gör så måste du acceptera mitt sätt som sanningen. Men när du kommer till nästa lärare/mästare märker du att hen har en annan sanning. Det finns helt enkelt många sanningar, som liknar varandra mer eller mindre.
onsdag 20 juni 2012
Glad sommar!
Jag vill sända ut en sommarhälsning till alla er som tagit och tar er tid att läsa och kommentera mitt skrivande här:
Stort TACK för att du finns!
För att du läser och reagerar.
Är så glad över att vi är många som kämpar för att våra elever ska få den bästa av slöjdutbildningar.
Det vi gör idag lär vi oss imorgon.
För varje tanke vi mejslar fram blir vi lite klokare, det är jag övertygad om liksom att man tänker bättre tillsammans, som min vän Vyggan har lärt mig (farbror Vygotskij alltså).
Ibland är dock barken tjock och man får tälja länge innan man når den fina kärnveden... och hittar det där uttrycket som känns rätt i hela kroppen.
Nu känns det som att sommaren är på väg.
Kram,
jenny
Stort TACK för att du finns!
För att du läser och reagerar.
Är så glad över att vi är många som kämpar för att våra elever ska få den bästa av slöjdutbildningar.
Det vi gör idag lär vi oss imorgon.
För varje tanke vi mejslar fram blir vi lite klokare, det är jag övertygad om liksom att man tänker bättre tillsammans, som min vän Vyggan har lärt mig (farbror Vygotskij alltså).
Ibland är dock barken tjock och man får tälja länge innan man når den fina kärnveden... och hittar det där uttrycket som känns rätt i hela kroppen.
Nu känns det som att sommaren är på väg.
Kram,
jenny
The flipped classroom =slöjdsalen? Eller mallslöjd i ny tappning...
Det upp-och-nervända klassrummet ...är intressant att tänka på när det gäller slöjdundervisning. En styrka med de senaste decenniernas slöjdundervisning är måhända att det är just detta man iscensatt, alltså en undervisning där fokus ligger på elevernas handlingar under lektionstid, istället för på långrandiga genomgångar som kanske bara upplevs som meningsfulla av läraren och några få högpresterande elever.
Det hade varit guld om vi som slöjdlärarkår, liksom det pratas om i länkad artikel, kunde bygga upp en bank av introduktionsfilmer - tillgänglig för alla i den svenska grundskolan - som eleverna kan få studera inför ett nytt arbetsområde.
Samtidigt tänker jag att en film inte helt kan täcka in upplevelsen av en lärares genomgång IRL... där eleverna kan få känna på hur en raspad yta känns jämfört med en filad eller en finslipad...eller upplevelsen av när ullen är tillräckligt fast tovad och med vilket tryck man ska dra sågen genom träet.
Men man kan troligen komma en bra bit på vägen med en introduktionsfilm.
Kollegan Marcus Vildir på vildir.se har gjort några fina i TM-slöjd och så har vi förstås Slöjd.nu.
Men jag tänker att det såklart inte räcker med att ha tillgång till en film. Det vi alla lärare brottas med är hurvi på bästa sätt ramar in en uppgift, hur den presenteras optimalt. Det är något jag tror har stor betydelse för elevernas lärande. Under 1900-talets första hälft hägrade mallslöjden. På min slöjdlärarutbildning fick vi lära oss en annan väg än förlagan/modellen/mallen/mönstret som inspiration: Uppdukningen. Läraren hade "dukat upp" ett arbetsområde bokstavligt talat med verktyg, material och litteratur och annan rekvisita. Till exempel dukades arbetsområdet "kråkslottet" upp på det stora samlingsbordet med ett hav av tallgrenar, diverse brädstumpar, lister, spik och skruv i olika dimensioner, borrskaft, borrstål och trälim. Det var liksom själva ramen för uppgiften och styrde eleverna samtidigt som det stod dem fritt att ta annat material och verktyg i salen till hjälp för att formulera sitt kråkslott.
Det hade nog kunnat fungera att till stöd ha haft instruktionsfilmer som funnits till hands för de elever som kände sig osäkra och där läraren inte räckte till, vilket ju är det eviga dilemmat.
T ex korta filmer om hur man kan tänka kring olika former och strukturer, olika sammansättningstekniker, om materialval, om ytbehandling osv. En film kan ju aldrig ersätta en lärares handledning, det är jag övertygad om, men youtube-fenomenet talar ju sitt tydliga språk och filmer, liksom förlagor, provbitar m.m. tror jag är viktiga komplement till lärarens handledning. Kanske rent av nädvändiga för att åstadkomma ett "effektivt" lärande? Hur tänker vi egentligen kring mallslöjdandet idag 2012? Är det accepterat att låta eleverna arbeta efter förlagor? Och på vilket sätt låter vi våra elever möta exempel av olika slag - är det bara exempel på tekniker eller även exempel på former, funktioner, ytor m.m.? Och vad bör vi visa alternativt inte visa för att vi ska lyckas med konstarten att utbilda kunniga slöjdare?
Det hade varit guld om vi som slöjdlärarkår, liksom det pratas om i länkad artikel, kunde bygga upp en bank av introduktionsfilmer - tillgänglig för alla i den svenska grundskolan - som eleverna kan få studera inför ett nytt arbetsområde.
Samtidigt tänker jag att en film inte helt kan täcka in upplevelsen av en lärares genomgång IRL... där eleverna kan få känna på hur en raspad yta känns jämfört med en filad eller en finslipad...eller upplevelsen av när ullen är tillräckligt fast tovad och med vilket tryck man ska dra sågen genom träet.
Men man kan troligen komma en bra bit på vägen med en introduktionsfilm.
Kollegan Marcus Vildir på vildir.se har gjort några fina i TM-slöjd och så har vi förstås Slöjd.nu.
Men jag tänker att det såklart inte räcker med att ha tillgång till en film. Det vi alla lärare brottas med är hurvi på bästa sätt ramar in en uppgift, hur den presenteras optimalt. Det är något jag tror har stor betydelse för elevernas lärande. Under 1900-talets första hälft hägrade mallslöjden. På min slöjdlärarutbildning fick vi lära oss en annan väg än förlagan/modellen/mallen/mönstret som inspiration: Uppdukningen. Läraren hade "dukat upp" ett arbetsområde bokstavligt talat med verktyg, material och litteratur och annan rekvisita. Till exempel dukades arbetsområdet "kråkslottet" upp på det stora samlingsbordet med ett hav av tallgrenar, diverse brädstumpar, lister, spik och skruv i olika dimensioner, borrskaft, borrstål och trälim. Det var liksom själva ramen för uppgiften och styrde eleverna samtidigt som det stod dem fritt att ta annat material och verktyg i salen till hjälp för att formulera sitt kråkslott.
Det hade nog kunnat fungera att till stöd ha haft instruktionsfilmer som funnits till hands för de elever som kände sig osäkra och där läraren inte räckte till, vilket ju är det eviga dilemmat.
T ex korta filmer om hur man kan tänka kring olika former och strukturer, olika sammansättningstekniker, om materialval, om ytbehandling osv. En film kan ju aldrig ersätta en lärares handledning, det är jag övertygad om, men youtube-fenomenet talar ju sitt tydliga språk och filmer, liksom förlagor, provbitar m.m. tror jag är viktiga komplement till lärarens handledning. Kanske rent av nädvändiga för att åstadkomma ett "effektivt" lärande? Hur tänker vi egentligen kring mallslöjdandet idag 2012? Är det accepterat att låta eleverna arbeta efter förlagor? Och på vilket sätt låter vi våra elever möta exempel av olika slag - är det bara exempel på tekniker eller även exempel på former, funktioner, ytor m.m.? Och vad bör vi visa alternativt inte visa för att vi ska lyckas med konstarten att utbilda kunniga slöjdare?
tisdag 5 juni 2012
Processkunskap skiljt från slöjdkunnande?
Jag försöker brottas med vad det innebär att vara kunnig i slöjd. Till skillnad från att vara kunnig i matematik eller kunnig i idrott.
Då får jag väldiga problem med processkunnighet som anses vara något slöjdspecifkt. Är det unikt för slöjden? Att kunna utveckla idéer, att kunna framställa produkter, att kunna värdera resultat, att kunna överväga olika alternativa lösningar...är det slöjdspecifikt? Att de förekommer som begrepp flitigt i kursplaner är en annan sak...de är ju ideologiska styrmedel...
Jag är tveksam hur som helst! Slöjden har sedan Lpo94 tydligt profilerats som som ett "processkunskapsämne". I Lgr11 är kunskaper om arbetsprocesser en del i slöjdämnets centrala kunskapsinnehåll. Men är detta rimligt, riktigt, vettigt? Hur påverkar det våra elevers förmåga att utveckla ett kvalitativt slöjdkunnande?
Frågan är förstås långt ifrån enkel att besvara. Men jag funderar över en sak och jag vet att jag inte är ensam i världen om detta. Jag har hämtat flera resonemang från Peter Dormer som skrivit om "The art of the maker" och om problemet med att vi i västvärlden separerat craft från art, hantverk från konst. Fundera över vad det inneburit att vi separerat teknik från estetik. En bit in på 1900-talet var det ju inte så, när både fackhögskolor som Konstfack och Chalmers titulerade sig som slöjdskolor. Idag är det svårt att se likheterna mellan teknologiska verksamheter och konstnärliga verksamheter.
Är det ett resultat av tidens tand, att det är fult att "bara vara" ett hantverksämne, eftersom hantverkskunnande betraktats (vad jag menar felaktigt) i vår västvärld som något ointelligent och okreativt? Det är fult att följa koder, slöjda traditionellt och konventionellt. Istället ska allt vara så orginellt och individuellt ...tills man kräks. Det är mycket mer intellektuell status att kalla sig designer än att kalla sig hantverkare. Det kan man fundera över!
Kan detta den praktiska kunskapens statusproblem i skolsamhället ha bidragit till att ämnet vinklat sig bort från sin kärna och mot andra aspekter som att kalla sig för ett processkunskapsämne eller ett estetiskt ämne?
Jag har som sagt svårt att se processkunskaper som något unikt för slöjdens kunskapsinnehåll. Därmed inte sagt att processkunskaper är viktiga! Men mitt argument handlar inte om betydelsen av processkunskaper, kreativitet eller entreprenöriellt lärande utan om vad som är slöjdspecifika förmågor.
Allan Janik (1996) talar i sin bok Kunskapsbegreppet i praktisk filosofi (s. 50-52) om fem olika steg i att bli kunnig inom ett praktiskt område, härlett från am. filosofen Dreyfus utvecklingsstadier: Att gå från novis till mästare. Han menar att regelföljande är en förutsättning för novisen för att kunna tillägna sig, man imiterar ett handlingsmönster, (t ex vid sågning 1: rita en linje 2: spänna fast 3: inta position och såga). Men på mästarnivå har man automatiserat reglerna till den grad att man har "glömt dem", den har blivit förkroppsligade, man gör det utan att tänka på det. Man "ser" linjen utan att behöva rita ut den. Att vara mästare eller expert enligt Janik utmärks av förmågan att vara kreativ, uppfinna nya sätt att lösa uppgifter. Att göra säkra omdömen, man är helt enkelt expert på problemlösning och kan uppvisa en 'elegans' både i omdömet och i de vanliga arbetsmönstren.
Frågan är om kunnighet i slöjd kräver att man går igenom alla dessa steg? Vi brukar inte tala om förmågan att vara kreativ och innovativ som något som bara mästare besitter. Janik nämner dessutom att en skicklig utövare inte är detsamma som en mästare (Stadiet innan mästerlighet). Den skicklige utövaren följer fortfarande reglerna till stor del, istället för att bryta dem/utveckla dem.
Kan det vara så att processkunskap = expertkunskap, som går att finna i alla skolämnen? Jämför att problemlösning finns i olika former, beroende av vilka verktyg och material och tekniker vi använder oss av för att lösa problem. Matematisk problemlösning är ett ämneskunnande. Kemisk problemlösning en annan. Slöjdens problemlösning en tredje form av ämneskunnande. Någto vi måste våga diskutera menar jag och inte bara säga att i slöjden jobbar vi praktiskt med alla andra ämnen - vad är det slöjdspecifika kunnandet?
En förutsättning måste väl ändå vara produkten, materialet, tekniker och verktyg. I slöjd arbetar vi med mer eller mindre plastiska, formbara material, huvudsakligen naturmaterialen metall, textil och trä...mer eller mindre processade. Vi lär oss om vilka verktyg som gör vad med materialen, hur man formar material på olika sätt. Vi skapar föremål för att lösa förvaringsproblem, vi skapar dekorativa föremål och vi skapar föremål som ska användas som en förlängning av våra händer, s.k. bruksföremål. Är detta ett särdrag för slöjdkunskaper, mer än processkunskapen? Jag tänker att slöjdkunskap ändå karaktäriseras genom bearbetandet av ett material, kunskaper om hur man hanterar material för att framställa olika typer av föremål.
Entreprenörsskap, kretivitet och innovativitet ligger i tiden, det är i högsta grad modeord. Jag menar att vi bör vara mer kritiskt inställda till att identifiera detta som ett ämnesinnehåll i slöjd. Bara för att det är modernt innebär det inte att det är rätt. Grundfrågan är såklart varför slöjdämnet finns i skolan och hur det står i relation till andra ämnen. När alla ämnen betraktas som estetiska går det inte att kalla sig för ett estetämne. Det går inte heller att definiera som ett övningsämne eftersom vi idag inte betraktar praktisk kunskap som tillämpning av teoretisk kunskap, slöjd är alltså inte praktisk matematik till exempel. Slöjd är ett eget ämne, ett eget språk, en egen epistemologisk logik. Men den är än förhållandevis oformulerad i praktiken, vi som slöjdlärarkår är nog inte överens utan bara väldigt förvirrade kring hur vi ska handskas med vårt ämne. Vissa ser det som ett hantverksämne, vissa som ett övningsämne, vissa som ett i först hand estetiskt och gestaltande ämne. Och många tror att det handlar om en paus från "de tunga teorierna", fritidsverksamhet, avlastning, fritt skapande och lekt i kontrast till seriositet och systematik. En högst olycklig dikotomisering!
I Lgr11 har jag uppfattat att estetiska uttryck och slöjdföremåls kommunikativa aspekter vunnit ny status som ett ämnesinnehåll i slöjd. Det är t om en av fyra förmågor i ämnet att kunna tolka estetiska och kulturella uttryck. Inte så konstigt. Vi lever i en västvärld där det gått näst intill troll i att uttrycka sin unikhet, sin individuella läggning och sin stil, medan kollektivt kunnande och identifierande är fult, kodföljande är fult. Ingen vill tycka som alla andra och ingen vill vara traditionalist. Har väl med efterkrigstiden att göra, kampen för jämställdhet och slagen mot makthierarkier av olika slag och kollektiv hjärntvättning. Rädslan för att riskera återupprepa förtryck och folkmord.
Jag tycker detta syns tydligt i slöjden. Vi premierar originella utföranden och "spännande uttryck"och har överseende med elevers taffliga hantverkskunnande. Ändå vet vi att det är ofärdigt, men vi släpper ändå iväg eleven och föremålet som om det är färdigt. Detta är min oro. Att vi urholkar vårt eget ämneskunnade till nästkommande generationer och brister i vår utbildning av kunniga händer.
Då får jag väldiga problem med processkunnighet som anses vara något slöjdspecifkt. Är det unikt för slöjden? Att kunna utveckla idéer, att kunna framställa produkter, att kunna värdera resultat, att kunna överväga olika alternativa lösningar...är det slöjdspecifikt? Att de förekommer som begrepp flitigt i kursplaner är en annan sak...de är ju ideologiska styrmedel...
Jag är tveksam hur som helst! Slöjden har sedan Lpo94 tydligt profilerats som som ett "processkunskapsämne". I Lgr11 är kunskaper om arbetsprocesser en del i slöjdämnets centrala kunskapsinnehåll. Men är detta rimligt, riktigt, vettigt? Hur påverkar det våra elevers förmåga att utveckla ett kvalitativt slöjdkunnande?
Frågan är förstås långt ifrån enkel att besvara. Men jag funderar över en sak och jag vet att jag inte är ensam i världen om detta. Jag har hämtat flera resonemang från Peter Dormer som skrivit om "The art of the maker" och om problemet med att vi i västvärlden separerat craft från art, hantverk från konst. Fundera över vad det inneburit att vi separerat teknik från estetik. En bit in på 1900-talet var det ju inte så, när både fackhögskolor som Konstfack och Chalmers titulerade sig som slöjdskolor. Idag är det svårt att se likheterna mellan teknologiska verksamheter och konstnärliga verksamheter.
Är det ett resultat av tidens tand, att det är fult att "bara vara" ett hantverksämne, eftersom hantverkskunnande betraktats (vad jag menar felaktigt) i vår västvärld som något ointelligent och okreativt? Det är fult att följa koder, slöjda traditionellt och konventionellt. Istället ska allt vara så orginellt och individuellt ...tills man kräks. Det är mycket mer intellektuell status att kalla sig designer än att kalla sig hantverkare. Det kan man fundera över!
Kan detta den praktiska kunskapens statusproblem i skolsamhället ha bidragit till att ämnet vinklat sig bort från sin kärna och mot andra aspekter som att kalla sig för ett processkunskapsämne eller ett estetiskt ämne?
Jag har som sagt svårt att se processkunskaper som något unikt för slöjdens kunskapsinnehåll. Därmed inte sagt att processkunskaper är viktiga! Men mitt argument handlar inte om betydelsen av processkunskaper, kreativitet eller entreprenöriellt lärande utan om vad som är slöjdspecifika förmågor.
Allan Janik (1996) talar i sin bok Kunskapsbegreppet i praktisk filosofi (s. 50-52) om fem olika steg i att bli kunnig inom ett praktiskt område, härlett från am. filosofen Dreyfus utvecklingsstadier: Att gå från novis till mästare. Han menar att regelföljande är en förutsättning för novisen för att kunna tillägna sig, man imiterar ett handlingsmönster, (t ex vid sågning 1: rita en linje 2: spänna fast 3: inta position och såga). Men på mästarnivå har man automatiserat reglerna till den grad att man har "glömt dem", den har blivit förkroppsligade, man gör det utan att tänka på det. Man "ser" linjen utan att behöva rita ut den. Att vara mästare eller expert enligt Janik utmärks av förmågan att vara kreativ, uppfinna nya sätt att lösa uppgifter. Att göra säkra omdömen, man är helt enkelt expert på problemlösning och kan uppvisa en 'elegans' både i omdömet och i de vanliga arbetsmönstren.
Frågan är om kunnighet i slöjd kräver att man går igenom alla dessa steg? Vi brukar inte tala om förmågan att vara kreativ och innovativ som något som bara mästare besitter. Janik nämner dessutom att en skicklig utövare inte är detsamma som en mästare (Stadiet innan mästerlighet). Den skicklige utövaren följer fortfarande reglerna till stor del, istället för att bryta dem/utveckla dem.
Kan det vara så att processkunskap = expertkunskap, som går att finna i alla skolämnen? Jämför att problemlösning finns i olika former, beroende av vilka verktyg och material och tekniker vi använder oss av för att lösa problem. Matematisk problemlösning är ett ämneskunnande. Kemisk problemlösning en annan. Slöjdens problemlösning en tredje form av ämneskunnande. Någto vi måste våga diskutera menar jag och inte bara säga att i slöjden jobbar vi praktiskt med alla andra ämnen - vad är det slöjdspecifika kunnandet?
En förutsättning måste väl ändå vara produkten, materialet, tekniker och verktyg. I slöjd arbetar vi med mer eller mindre plastiska, formbara material, huvudsakligen naturmaterialen metall, textil och trä...mer eller mindre processade. Vi lär oss om vilka verktyg som gör vad med materialen, hur man formar material på olika sätt. Vi skapar föremål för att lösa förvaringsproblem, vi skapar dekorativa föremål och vi skapar föremål som ska användas som en förlängning av våra händer, s.k. bruksföremål. Är detta ett särdrag för slöjdkunskaper, mer än processkunskapen? Jag tänker att slöjdkunskap ändå karaktäriseras genom bearbetandet av ett material, kunskaper om hur man hanterar material för att framställa olika typer av föremål.
Entreprenörsskap, kretivitet och innovativitet ligger i tiden, det är i högsta grad modeord. Jag menar att vi bör vara mer kritiskt inställda till att identifiera detta som ett ämnesinnehåll i slöjd. Bara för att det är modernt innebär det inte att det är rätt. Grundfrågan är såklart varför slöjdämnet finns i skolan och hur det står i relation till andra ämnen. När alla ämnen betraktas som estetiska går det inte att kalla sig för ett estetämne. Det går inte heller att definiera som ett övningsämne eftersom vi idag inte betraktar praktisk kunskap som tillämpning av teoretisk kunskap, slöjd är alltså inte praktisk matematik till exempel. Slöjd är ett eget ämne, ett eget språk, en egen epistemologisk logik. Men den är än förhållandevis oformulerad i praktiken, vi som slöjdlärarkår är nog inte överens utan bara väldigt förvirrade kring hur vi ska handskas med vårt ämne. Vissa ser det som ett hantverksämne, vissa som ett övningsämne, vissa som ett i först hand estetiskt och gestaltande ämne. Och många tror att det handlar om en paus från "de tunga teorierna", fritidsverksamhet, avlastning, fritt skapande och lekt i kontrast till seriositet och systematik. En högst olycklig dikotomisering!
I Lgr11 har jag uppfattat att estetiska uttryck och slöjdföremåls kommunikativa aspekter vunnit ny status som ett ämnesinnehåll i slöjd. Det är t om en av fyra förmågor i ämnet att kunna tolka estetiska och kulturella uttryck. Inte så konstigt. Vi lever i en västvärld där det gått näst intill troll i att uttrycka sin unikhet, sin individuella läggning och sin stil, medan kollektivt kunnande och identifierande är fult, kodföljande är fult. Ingen vill tycka som alla andra och ingen vill vara traditionalist. Har väl med efterkrigstiden att göra, kampen för jämställdhet och slagen mot makthierarkier av olika slag och kollektiv hjärntvättning. Rädslan för att riskera återupprepa förtryck och folkmord.
Jag tycker detta syns tydligt i slöjden. Vi premierar originella utföranden och "spännande uttryck"och har överseende med elevers taffliga hantverkskunnande. Ändå vet vi att det är ofärdigt, men vi släpper ändå iväg eleven och föremålet som om det är färdigt. Detta är min oro. Att vi urholkar vårt eget ämneskunnade till nästkommande generationer och brister i vår utbildning av kunniga händer.
tisdag 22 maj 2012
Associationsslöjd gillar vildhjärta!
Har just upptäckt en underbar bok som jag hoppas vi kan köpa in till vår slöjdsal på Mariaskolan:
Vildhjärta av Maria Westerberg
Eleverna borde åtminstone någon gång under sina slöjdskolår möta en uppgift som handlar om association utifrån ett "talande material" eller hur man nu kan tänkas beskriva en associationsslöjdsuppgift. Om jag ska våga mig på att formulera essensen i en associationsslöjdsuppgift skulle jag säga att det handlar om att finna ett material, t ex en trägren, som jag tycker liknar en viss form eller gestalt. Men det kan lika gärna vara en plastkam, ett bildäck eller ett stycke väv...Sen går själva associationsslöjdandet ut på att förfina, förtydliga och mejsla fram den gestalt eller form som jag tycker mig se i materialet. Maria Westerberg är som jag ser det ett utmärkt exempel på associationsslöjd i trä.
Vildhjärta av Maria Westerberg
Eleverna borde åtminstone någon gång under sina slöjdskolår möta en uppgift som handlar om association utifrån ett "talande material" eller hur man nu kan tänkas beskriva en associationsslöjdsuppgift. Om jag ska våga mig på att formulera essensen i en associationsslöjdsuppgift skulle jag säga att det handlar om att finna ett material, t ex en trägren, som jag tycker liknar en viss form eller gestalt. Men det kan lika gärna vara en plastkam, ett bildäck eller ett stycke väv...Sen går själva associationsslöjdandet ut på att förfina, förtydliga och mejsla fram den gestalt eller form som jag tycker mig se i materialet. Maria Westerberg är som jag ser det ett utmärkt exempel på associationsslöjd i trä.
onsdag 16 maj 2012
Hur skapar vi en jämställd slöjdundervisning?
Ja, nu vet jag inte om jag får hela slöjdlärarkåren emot mig, men jag är hitintills inte övertygad om att elevers "fria val" av slöjdart (oftast från åk 7-9) är gynnsamt för deras utveckling av kunskaper i slöjd. Framförallt är jag ytterst tveksam till att den bidrar till en jämställd slöjdundervisning. Jag tror snarare att den tenderar stark att befästa traditionella könsroller såsom uppfattningen att textilt arbete är en kvinnosyssla, medan hårdslöjd i trä och metall är mansgöra. Jag är ju själv utbildad i trä- och metall och inte i textil, men skulle gärna se att jag hade en kortare utbildning i textila material och tekniker, just för att bättre kunna förstå mitt ämne som ju är ett inte två. På ett sätt är jag glad att Konstfack nu tar över i stockholmsregionen, där det tidigare varit uppdelat med textil vid Uppsala Universitet och trä- och metall vid Stockholms Universitet/Lärarhögskolan i Stockholm. Och jag är glad över att det redan finns en slöjdlärarutbildning i Göteborg som inte är slöjdartsspecifik. Samtidigt är jag väl medveten om dilemmat med yt- respektive djupkunskaper i ämneskunnandet och framförallt bristen av möjlighet att utveckla djupkunskaper när man på kortare tid ska pressa in mer stoff. Det är en jätteproblem att slöjdlärarutbildningen i och med den senaste lärarutbildningsproppen kortats ner till 45 hp ämnesdidaktik på flera lärosäten, alltså när man läser slöjd som andra ämne, som det kommer att vara på Konstfack. Vi får hoppas att de kommer att ha möjlighet där att så småningom erbjuda en slöjdlärarutbidlning på 90 hp som det borde vara. Minst!
När vi träffades drygt 200 slöjdlärare på Nordiska museet i mars detta år, skickade lärare i ett 40-tal planeringar på slöjduppgifter som deras elever arbetar med eller är tänkt att de ska arbeta med. Jag känner en oro över att väldigt få var slöjdartsövergripande, de utgick antingen från textil, eller trä, eller metall. Några få bröt mönstret, närmare bestämt två: en om återbruk i särskolan, en om figurbygge i åk 4.
I Lgr11 ska eleverna få möjlighet att lära sig att VÄLJA lämpliga material till sina slöjdidéer. Hur kan vi skapa möjligheter för eleverna att lära sig välja material, om vi redan gjort dessa val åt dem?
Hur lär sig eleverna att urskilja materialens specifika egenskaper och hur de kan komplettera varandra, om det inte får uppgifter där deras förmåga av kombinera material bedöms?
Fördjupningsarbeten är absolut bra och nödvändiga, eleverna måste ges möjlighet att erövra en variation av bearbetningsmöjligheter av ett visst material. Att få möjlighet att utveckla förtrogenhetskunskaper. Men som jag ser det är det viktigt att hela tiden gå från del till helhet och åter till del och helhet. Om vi från åk 7 låter eleverna välja slöjdart i tre år utan möjlighet till återsamlingar, slöjden som helhet, som ett ämne, då tror jag att vi begränsar stark elevernas möjlighet att utveckla de förmågor som de enligt gällande läroplan förväntas utveckla.
Och jag tror dessutom det bidrar till att begränsa elevers uppfattningar om olika slöjdverksamheter och befästa uppdelningar som att textilarbete är handarbete och mjukt och mysigt, medan träarbete är smutsigt, tungt och högljutt.
Jag säger lite mer om detta i en intervju på pedagog stockholm:
Vägar till ett jämställt slöjdämne
Kom gärna med kritiska synpunkter!
Håller du med eller inte?
Finns det argument och poänger som jag missar?
När vi träffades drygt 200 slöjdlärare på Nordiska museet i mars detta år, skickade lärare i ett 40-tal planeringar på slöjduppgifter som deras elever arbetar med eller är tänkt att de ska arbeta med. Jag känner en oro över att väldigt få var slöjdartsövergripande, de utgick antingen från textil, eller trä, eller metall. Några få bröt mönstret, närmare bestämt två: en om återbruk i särskolan, en om figurbygge i åk 4.
I Lgr11 ska eleverna få möjlighet att lära sig att VÄLJA lämpliga material till sina slöjdidéer. Hur kan vi skapa möjligheter för eleverna att lära sig välja material, om vi redan gjort dessa val åt dem?
Hur lär sig eleverna att urskilja materialens specifika egenskaper och hur de kan komplettera varandra, om det inte får uppgifter där deras förmåga av kombinera material bedöms?
Detta är förstås inte den enda förmågan som ska utvecklas i slöjden men jag vill påstå att den är en central del som berör alla fyra långsiktiga mål/förmågor.
Fördjupningsarbeten är absolut bra och nödvändiga, eleverna måste ges möjlighet att erövra en variation av bearbetningsmöjligheter av ett visst material. Att få möjlighet att utveckla förtrogenhetskunskaper. Men som jag ser det är det viktigt att hela tiden gå från del till helhet och åter till del och helhet. Om vi från åk 7 låter eleverna välja slöjdart i tre år utan möjlighet till återsamlingar, slöjden som helhet, som ett ämne, då tror jag att vi begränsar stark elevernas möjlighet att utveckla de förmågor som de enligt gällande läroplan förväntas utveckla.
Och jag tror dessutom det bidrar till att begränsa elevers uppfattningar om olika slöjdverksamheter och befästa uppdelningar som att textilarbete är handarbete och mjukt och mysigt, medan träarbete är smutsigt, tungt och högljutt.
Jag säger lite mer om detta i en intervju på pedagog stockholm:
Vägar till ett jämställt slöjdämne
Kom gärna med kritiska synpunkter!
Håller du med eller inte?
Finns det argument och poänger som jag missar?
torsdag 26 april 2012
Näässlöjden på Vetandets värld den 25/4!
Onsdagen den 25 april sändes ett program i P1 om Otto Salomons pedagogiska snickerislöjd och en intervju med doktoranden Anna Alm, som undersökt de pedagogiska idéerna i Nääs-slöjden.
Länk till programmet
Länk till beskrivning av Annas avhandlingsämne
En intressant aspekt som tas upp apropå bedömning av slöjdarbeten är stämplingstekniken och att ett slöjdföremål granskades anonymt... funderar för- och nackdelar med detta. Har dock inget vettigt eller ovettigt att säga om detta ännu.
Länk till programmet
Länk till beskrivning av Annas avhandlingsämne
En intressant aspekt som tas upp apropå bedömning av slöjdarbeten är stämplingstekniken och att ett slöjdföremål granskades anonymt... funderar för- och nackdelar med detta. Har dock inget vettigt eller ovettigt att säga om detta ännu.
torsdag 19 april 2012
Boka en lyktstolpe!
Blev sannerligen glad och inspirerad när jag läste om slöjdläraren Birgitta Möllers stickprojekt i Malmö.
Klickade vidare och fann denna fantastiska bild från Malmöfestivalens stickupprop:
...är det inte ögongodis så säg? Sen kanske det blir lite väl varmt för trädet efter en stund, men hej så vackert!
Undra hur man gör för att boka sig en lyktstolpe i sin egen hemort?
Eller en ledsen parkbänk i nåt bortglömt hörn?
Borde inte det vara en möjlig slöjduppgift med elever i de senare årskurserna?
Vad kan tänkas vara lämpliga ytor/föremål/områden i det offentliga rummet? Eller lämpliga sammanhang, events, festivaler m.m. där eleverna kan få ta sin stad i egna händer så att säga...
Klickade vidare och fann denna fantastiska bild från Malmöfestivalens stickupprop:
...är det inte ögongodis så säg? Sen kanske det blir lite väl varmt för trädet efter en stund, men hej så vackert!
Undra hur man gör för att boka sig en lyktstolpe i sin egen hemort?
Eller en ledsen parkbänk i nåt bortglömt hörn?
Borde inte det vara en möjlig slöjduppgift med elever i de senare årskurserna?
Vad kan tänkas vara lämpliga ytor/föremål/områden i det offentliga rummet? Eller lämpliga sammanhang, events, festivaler m.m. där eleverna kan få ta sin stad i egna händer så att säga...
Ny avhandling om praktisk kunskap!
I helgen ska jag gå en kurs i näverslöjd - lycka för en storstadsbo! - men kanske att jag hinner bläddra lite i denna nya avhandling av Sie von Gegerfelt Kronberg:
Vilja, självtillit och ansvar - kunskapens konstruktion i skapande processer
Jag håller själv på att brottas med texter som rör tyst kunskap, hantverkskunnande, praktisk kunskap, sambandet mellan att veta att och att veta hur osv. Gubbar som Polanyi, Wittgenstein, Dormer, Janik och Ryle.
Så, alltid trevligt med bollplank, tack till Sie!
Vilja, självtillit och ansvar - kunskapens konstruktion i skapande processer
Jag håller själv på att brottas med texter som rör tyst kunskap, hantverkskunnande, praktisk kunskap, sambandet mellan att veta att och att veta hur osv. Gubbar som Polanyi, Wittgenstein, Dormer, Janik och Ryle.
Så, alltid trevligt med bollplank, tack till Sie!
tisdag 17 april 2012
Lärarplaneringar från träffen på Nordiska museet
I mars träffades drygt 200 slöjdlärare för att diskutera lärares planeringsarbete, ta del av goda exempel och diskutera dokument som LPP:er, pedagogiska planeringar och didaktiska planeringar.
Resultatet från träffarna finns nu att ladda ner på följande länk:
http://www.pedagogstockholm.se/Utveckling/Slojd/Skolslojd-for-slojdlarare---ideutbyte-och-interaktiv-fortbildning/
I slutet av dokumentet "de tolv planeringarna" ligger en sammanställning av de kommentarer som samlades in från diskussionsgrupperna.
Med hopp om en fortsatt kritisk granskning och utveckling av slöjdlärares planeringsarbete!
Resultatet från träffarna finns nu att ladda ner på följande länk:
http://www.pedagogstockholm.se/Utveckling/Slojd/Skolslojd-for-slojdlarare---ideutbyte-och-interaktiv-fortbildning/
I slutet av dokumentet "de tolv planeringarna" ligger en sammanställning av de kommentarer som samlades in från diskussionsgrupperna.
Med hopp om en fortsatt kritisk granskning och utveckling av slöjdlärares planeringsarbete!
fredag 13 april 2012
Ordning och reda i slöjdens begrepp!
...ja, hur tusan får vi ordning och reda i slöjdens begreppsvärld? Och vilken ordning och reda vill vi ska råda?
Detta inlägg bottnar i diskussioner som jag haft med ett flertal kollegor om hur vi ska tolka innebörden av Lgr11s "slöjdspecifika begrepp". Kommentarmaterialet säger mycket lite om detta:
Slipklots eller slipkloss?
Ett annat gammalt kärt exempel för egen del är vinkelhake versus anslagsvinkel.
Ytterligare en växel man kan dra i är "korrektheten" i mer metaforiska begrepp som krokodilkäft eller krokodilklämma istället för filklämma, eller pistollinjal istället för anslagsvinkel.
Förvirring!
Och nu pratar jag än så länge bara om hantverkstekniska begrepp - namn på verktyg, redskap och tekniker.
Vilka begrepp använder vi för att tala om arbetsprocesser? Eller begrepp för att tala om slöjdföremåls estetiska uttryck?
Detta är alltså något vi slöjdlärare måste reda ut själva, som kår.
..och hur tusan ska detta gå till?
Jag tänker att för att inte få total panik över detta måste en börja med de begrepp hon är van vid sedan tidigare när det t ex gäller processbegrepp:
* Idéutveckling - då kommer begrepp som skiss, ritning, modell, planering, kapnota, provbit m.m. in
* Överväganden - val av uttryck/material/verktyg/teknik osv.
* Framställning - materialberäkning, mätning, bearbetning, hantering av verktyg m.m., systematiskt arbete, experimentellt arbete, sammansättning, montering, applikation, dekoration, fogning, finjustering, putsning, ytbehandling...
* Värdera resultat - observera, resonera, dokumentera, diskutera, jämföra, reflektera...
...detta är verkligen en högst personlig förståelse av dessa fyra processbegrepp. Jag tror ju någonstans på att hitta synonymer till dessa för eleverna. Jag menar inte att vi inte ska använda just dessa ord, utan att hitta lämpliga synonymer för att ge expempel på och förtydliga innebörden i dessa begrepp.
När det gäller begrepp för att tala om estetiska och kulturella uttryck har jag själv tillsammans med kollegor i en studie om symboliska uttryck funnit en stor användning för s.k. formalestetiska aspekter eller estetiska begrepp som kan användas för att tala om ett uttryck i ett slöjdföremål:
form, färg, material, struktur, textur, mönster/symboler, yta m.m.
För ynge barn kanske man arbetar med begrepp som t ex hur en yta känns mot handen. Med alla elever tror jag det är bra att använda motsatsbegrepp som grov - fin, mjuk - hård, ljus - mörk, symetri - asymetri, konvex - konkav, kantig - rund osv. Även designtermer som ergonomi, funktion och användarvänlig borde vara användbara i slöjdarbetet.
Det här är bara ett litet kåseri om slöjdens specifika begrepp. Jag kanske är helt ute och cyklar. Eller är jag på rätt väg?
Måste bara avsluta med att lägga till ett citat från min "slöjdlärarbibel" från utbildningen, dvs. det gula häftet eller pärmen från Linköpings Universitet som nog alla utbildade träslöjdsmajjar känner till, sid 9:1 i första boken:
...säger vem? Gud eller?
Detta inlägg bottnar i diskussioner som jag haft med ett flertal kollegor om hur vi ska tolka innebörden av Lgr11s "slöjdspecifika begrepp". Kommentarmaterialet säger mycket lite om detta:
Genom undervisningen i slöjd anger kursplanen att eleverna ska utveckla förtrogenhet med begrepp som beskriver arbetsprocesser, redskap och slöjdföremåls estetiska uttryck. Kursplanen betonar genomgående analys och värdering för att uppmärksamma lärandet i görandet. Det förutsätter ett språk och en begreppsapparat. Att kunna uttrycka sig med slöjdspecifika begrepp är viktigt för att fördjupa lärandet. De slöjdspecifika begreppen berikar också det allmänna ordförrådet och gör det lättare att kommunicera med andra.Skolverkets kommentarmaterial säger alltså ingenting om huruvida det heter putsa eller slipa på trä, eller om det heter tolaga eller tolada, eller svepform...eller böjträform?!
Att ha ett rikt språk för att kunna beskriva och sätta ord på vad man känt och tänkt i samband med en estetisk upplevelse är också betydelsefullt. Det gäller både för den egna personliga utvecklingen och för att kunna göra sig förstådd hos andra.
Slipklots eller slipkloss?
Ett annat gammalt kärt exempel för egen del är vinkelhake versus anslagsvinkel.
Ytterligare en växel man kan dra i är "korrektheten" i mer metaforiska begrepp som krokodilkäft eller krokodilklämma istället för filklämma, eller pistollinjal istället för anslagsvinkel.
Förvirring!
Och nu pratar jag än så länge bara om hantverkstekniska begrepp - namn på verktyg, redskap och tekniker.
Vilka begrepp använder vi för att tala om arbetsprocesser? Eller begrepp för att tala om slöjdföremåls estetiska uttryck?
Detta är alltså något vi slöjdlärare måste reda ut själva, som kår.
..och hur tusan ska detta gå till?
Jag tänker att för att inte få total panik över detta måste en börja med de begrepp hon är van vid sedan tidigare när det t ex gäller processbegrepp:
* Idéutveckling - då kommer begrepp som skiss, ritning, modell, planering, kapnota, provbit m.m. in
* Överväganden - val av uttryck/material/verktyg/teknik osv.
* Framställning - materialberäkning, mätning, bearbetning, hantering av verktyg m.m., systematiskt arbete, experimentellt arbete, sammansättning, montering, applikation, dekoration, fogning, finjustering, putsning, ytbehandling...
* Värdera resultat - observera, resonera, dokumentera, diskutera, jämföra, reflektera...
...detta är verkligen en högst personlig förståelse av dessa fyra processbegrepp. Jag tror ju någonstans på att hitta synonymer till dessa för eleverna. Jag menar inte att vi inte ska använda just dessa ord, utan att hitta lämpliga synonymer för att ge expempel på och förtydliga innebörden i dessa begrepp.
När det gäller begrepp för att tala om estetiska och kulturella uttryck har jag själv tillsammans med kollegor i en studie om symboliska uttryck funnit en stor användning för s.k. formalestetiska aspekter eller estetiska begrepp som kan användas för att tala om ett uttryck i ett slöjdföremål:
form, färg, material, struktur, textur, mönster/symboler, yta m.m.
För ynge barn kanske man arbetar med begrepp som t ex hur en yta känns mot handen. Med alla elever tror jag det är bra att använda motsatsbegrepp som grov - fin, mjuk - hård, ljus - mörk, symetri - asymetri, konvex - konkav, kantig - rund osv. Även designtermer som ergonomi, funktion och användarvänlig borde vara användbara i slöjdarbetet.
Det här är bara ett litet kåseri om slöjdens specifika begrepp. Jag kanske är helt ute och cyklar. Eller är jag på rätt väg?
Måste bara avsluta med att lägga till ett citat från min "slöjdlärarbibel" från utbildningen, dvs. det gula häftet eller pärmen från Linköpings Universitet som nog alla utbildade träslöjdsmajjar känner till, sid 9:1 i första boken:
I dagligt tal används fortfarande orden sandpapper resp smärgelduk, trots att slipmedlet inte längre är sand och inte alltid smärgel. Den rätta benämningen är slippapper resp slipduk.
...säger vem? Gud eller?
torsdag 22 mars 2012
Grattis Inger till årets bästa digitala läromedel!
Såg just på textillärarlistan att Inger Möller Degerfält fått utmärkelsen "årets digitala läromedel" -TJOHOO va häftigt!!!
Jag citerar Helena Ledje på:
Slöjdens tid är här och nu, för alltid. <3
Jag citerar Helena Ledje på:
Som Inger sa i sitt tacktal: ”Detta är en seger för skolslöjden, och visar
att slöjd är ett ämne att räkna med i framtiden.”
Ett stort tack till alla er som nominerade oss, och till alla er som hjälpt
oss utveckla Slöjdlexikon <http://www.slojd.nu/lexikon/> och
Slöjdportfolio<http://www.slojd.nu/slojda/>till vad det är idag!Slöjd + Dator = Sant!
Slöjdens tid är här och nu, för alltid. <3
Att skapa möjligheter till lärande
Fick den här underbara lilla filmlänken av slöjdkollegan Marcus Vildir, måste bara sprida den ett varv till:
Born to learn!
Den handlar om skolan, synen på undervisning och synen på lärande. Jag måste läsa på mer men den verkar vara knutet till "the 21th Centrury Learning Initiative", ett internationellt nätverk med intresse för forskning och vetenskap knutet till lärande och kunskapsutveckling.
Jag tycker vi lever i en spännande tid. Skola och undervisning får mer och mer ögon på sig, fler och fler vill vara med och styra.
Måtte slöjden och alla slöjdlärare hoppa på detta tåg, i hopp om en skola som i ordets sannaste väsen bildar våra barn till nyfikna, trygga, kunskapstörstande och ansvarstagande medmänniskor.
Born to learn!
Den handlar om skolan, synen på undervisning och synen på lärande. Jag måste läsa på mer men den verkar vara knutet till "the 21th Centrury Learning Initiative", ett internationellt nätverk med intresse för forskning och vetenskap knutet till lärande och kunskapsutveckling.
Jag tycker vi lever i en spännande tid. Skola och undervisning får mer och mer ögon på sig, fler och fler vill vara med och styra.
Måtte slöjden och alla slöjdlärare hoppa på detta tåg, i hopp om en skola som i ordets sannaste väsen bildar våra barn till nyfikna, trygga, kunskapstörstande och ansvarstagande medmänniskor.
söndag 18 mars 2012
Högskolekurser inom Lärarlyftet II för att bli behörig slöjdlärare!
Under Lärarlyftet I saknades helt kurser i slöjd för att få behörighet att undervisa i slöjd, vilket många av oss reagerat kraftigt på. Nu såg jag att det finns hela tre kurser att söka:
länk till Skolverket/Lärarlyftet II
Det är definitivt ett upplyft, men fortfarande är situationen allvarlig. Alla dessa tre kurser kräver att man har en lärarexamen i botten. Jag tror att för slöjdämnets del, framförallt på trä- och metallsidan, saknar många som är obehöriga lärarexamen över huvud taget. Vi vet att det inom några år kommer råda akut brist på slöjdlärare eftersom det är stora pensionsavgångar och på tok för lågt söktryck till utbildningarna i Göteborg, Umeå och Linköping. För Stockholms del återstår att se vad som händer med Konstfack.
Hur som helst, hoppas att så många som möjligt söker till lärarlyftskurserna till en början. Det är för mig ett mysterium att söktrycket är så lågt till slöjdlärarutbildningen när slöjdande i samhället växer mer och mer. Jag begriper det inte.
länk till Skolverket/Lärarlyftet II
Det är definitivt ett upplyft, men fortfarande är situationen allvarlig. Alla dessa tre kurser kräver att man har en lärarexamen i botten. Jag tror att för slöjdämnets del, framförallt på trä- och metallsidan, saknar många som är obehöriga lärarexamen över huvud taget. Vi vet att det inom några år kommer råda akut brist på slöjdlärare eftersom det är stora pensionsavgångar och på tok för lågt söktryck till utbildningarna i Göteborg, Umeå och Linköping. För Stockholms del återstår att se vad som händer med Konstfack.
Hur som helst, hoppas att så många som möjligt söker till lärarlyftskurserna till en början. Det är för mig ett mysterium att söktrycket är så lågt till slöjdlärarutbildningen när slöjdande i samhället växer mer och mer. Jag begriper det inte.
onsdag 14 mars 2012
Slöjdlärarträff på Nordiska del 1
Det är så gött när något man planerat och fixat med under en längre tid äntligen blir till verklighet. Ikväll träffades ett hundratal slöjdlärare på Nordiska museet för att diskutera slöjduppgifter och planeringsarbeta tillsammans. Jag är överväldigad över den enorma uppslutningen och nästa vecka kör vi en repris för ytterligare hundra slöjdlärare.
Det är såklart från arrangörshåll svårt att veta hur det uppfattades men det var hur som helst ett ljuvligt slöjdlärarsorl i den gigantiskt stora salen i museet. Tiden var som vanligt för kort och det blev tyvärr lite stressigt på slutet. (det beklagar jag - alla har vi våra utvecklingsbara områden...).
Jag inledde med en halvtimmes prat om lärares planeringsarbete. Mitt syfte var att skapa en förståelse för innebörden av vad planeringsarbete är, att det inte bara handlar om att sätta sig och skriva ner vad eleverna ska arbeta med utan att det handlar om (att skriva om) hur man organiserar hela verksamheten och motiven bakom valen. Det är i alla fall tänket i en didaktisk planering, som handlar om att lärarens uppgift är att iscensätta en didaktisk situation, designa en lärsekvens eller hur nu tusan man ska benämna detta fenomen även kallat undervisning.
Som jag ser det är den didaktiska planeringen ett första iscensättande av undervisningen. Den bör granskas kollegialt av kollegor innan den iscensätts med eleverna för att besvara frågor som - är nivån rimlig för elevgruppen? Tidsramen rimligt? Mängden mål och centrala innehåll. Kommer uppgiften att få eleverna motiverade, finns det en lockelse i form av ett problem att lösa, en utmaning eller ett spännande gestaltande? Är den bedömningsbar eller har den för diffusa mål?
Den didaktiska planeringen ska bygga på teorier (mer eller mindre vetenskapliga, förhoppningsvis så systematiskt och kollektivt grundade som möjligt) om hur man bäst lär sig slöjd, om hur man bäst introducerar en uppgift, om hur man bäst dokumenterar en uppgift och om hur man kommer att bedöma och vad man kommer att bedöma. "Vad:et" är själva lärandemålen eller de förmågor som ska utvecklas. "Hur:et" är hur detta görs inom ramen för uppgiftens utvalda innehåll - de material, tekniker, arbetsprocesser, estetiska uttryck och former av slöjdande(grupparbete, konstslöjd, bruksslöjd, kravallslöjd osv.) som läraren valt ut och hur dessa hanteras och vävs samman till en meningsskapande helhet.
Jag tror på att skapa komplexa slöjduppgifter som anger en riktning för både föremålstyp, teknik/er i fokus, en association till ett uttryck och en slöjdform. OCh jag tror på betydelsen av en associativ titel på uppgiften, som öppnar upp för individuella tolkningar. När jag pluggade slöjddidaktik på Lärarhögskolan hade vi uppgifter som "en strimma ljus i sommarnatten" (någon form av lykta...), "kråkslottet"(att spika och skruva), "den kinesiska husmoderns skrin"(låda med dold förvaring), "det pedagogiska rummet"(göra en modell av en optimal slöjdsal) och "stress"(gestaltningsarbete i metall).
Ikväll ställdes det ut några planeringar med rubriker som "Hilmgaard was here", "En röd tråd", "den gamla hyllan", "Bron över Jönsebro" och "think outside the låda". Jag tycker alla dessa är exempel på uppgifter där elevena ges en uppgift att träna sin förmåga att tolka ett estetiskt och kulturellt uttryck. Men där är det extremt viktigt att man trycker på att det är själva citatet som ska tolkas i ett slöjdat föremål. Annars är risken att det just blir bara en låda utan uttryck. Och man måste såklart ge eleverna träning i vad det innebär att tolka något. Som kråkslottet till exempel. En tjej i min kurs gjorde en miniatyrbyrå för näsdukar - till snorkråkorna. En annan gjorde världens häftigaste trädkoja. Själv gjorde jag en variant av slottet i min favoritfilm Edward Scissorhands. Jag skulle kalla detta att man här har fokus på kunskaper om slöjd som uttryck.
På själva torget eller workshopen som ägnades mest tid, hade tolv inkomna planeringar hängts upp och lärarna fick i uppdrag att granska och bearbeta dessa gruppvis. Vi hade försökt välja ut planeringar som representerade en spridning i årskurser, material, slöjdform, tekniker och uttryck. Några pedagogiska planeringar ställdes inte ut eftersom de antingen var för omfattande i text (över fem sidor) eller inte specifikt handlande om en slöjduppgift. De flesta planeringar omfattar både aspekter som typ av föremål, teknik som fokuseras osv. Men nästan alla var präglade åt det ena eller andra hållet. Därför gjorde vi sex kategorier av planeringar:
1. Tekniken i fokus (ex: Klädsömnad, Gjuta, Virkning, Sammansättningar i trä, Halvt i halvt)
2. Materialet i fokus (ex: Trä, Metall, En röd tråd(garn), Det var en gång en/ett ull...)
3. Uttrycket i fokus (ex: Självporträtt, Ge liv åt en figur, Babels torn)
4. Föremålet i fokus (ex: Den gamla hyllan, Mobilhållare, Tittskåp, Holkar, Tärning, En snoddsked, Båten)
5. Ämnesövergripande (ex: Hållbar utveckling(med So, No, Sv + Sl) och Naturen som inspiration (BI + Sl)
6. Slöjden i samhället (Skolans nya skolgård, Röda korset-samarbete)
Med komplexa uppgifter menar jag att en uppgift/planering inte enbart bör fokusera på en aspekt t ex teknik. Eller om man gör det så är det ju bara teknik man kan bedöma, eller? För att utveckla en planering bör man se över:
- hur olika aspekter är framskrivna och sammanvävda (teknik, uttryck, föremål osv.). Jag är tveksam till när uppgifter lämnar för mycket fritt, alltså är för ensidigt fokuserade. Oftast verkar det vara uttrycket som lämnas helt fritt. Det kan man jämföra med att man säger till eleverna att ni får arbeta fritt i slöjden. Det låter ju bra, men frågan är hur man då bedömer på bästa sätt och hur man garanterar att alla elever fått med sig det ämnesinnehåll som är framskrivet i läroplanen.
Nästa vecka kör vi igen. Vissa saker blev lite otydliga idag och lite stressiga, så då vässar vi upplägget.
Det brukar ju ofta vara så att först när man arbetat igenom en produkt några gånger börjar den få liv...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)