Skissande

En kortis:

Nu ska jag strax träffa mina nya treor och de ska få möta min skeduppgift. Den är som de flesta av mina uppgifter ett hopkok av funderingar kring ålderslämpliga verktyg och tekniker, kursplanetänk och givetvis har jag i grunden snott den av en före detta kollega, kära roliga Lennart ute på Ingarö,  därefter modifierat hit och dit.

Redan här massa frågor som söker svar! Vad är lämpliga verktyg, för vem? Tekniker...eller metoder, vad är skillnaden? Vad menar vi med "att kunna en teknik/en metod"? Tänker vi ur ett mäster-lärlingsperspektiv eller ett mer innovativt-experimentellt perspektiv? Eller både och? Hur då, för vem och till vilken nytta? Hur kan vi, ur ett samhällsperspektiv, motivera de tekniker/metoder vi väljer åt våra elever, framtidens slöjdare? Vad behöver de kunna? Ska vi ens bestämma val av teknik eller ska man i slöjd bara tala om tillvägagångssätt, arbetsprocesser och progressionen i dessa?

Usch vad jag har svårt att fatta mig kort, skriva tydligt. Jag skulle ju bara ta upp min lilla skeduppgift och att jag tänkte låta eleverna börja med att skissa i lera för att finna och klämma sig fram till en skön form på skedens handtag. Leka och låta "idéfasen" få ta sin goda tid. Vi får väl se hur det går...

Min hypotes när det gäller att lära sig skissa är att börja i det konkreta, i materialet. Det har jag lärt mig på Lärarhögskolan av Uffe och Anders. Jämför med att t ex införa vyskiss eller perspektivskiss i sexans arbetsområde, där de stackars eleverna tidigare aldrig har fått lära sig skissens "väsen", dess funktion och kommunikativa uttryck. Som att börja i lera, pappmodeller eller vad det nu kan vara.. Kanske därefter fotta från olika vinklar och vrår... och på så sätt successivt lära sig att föra över detta skissande i papprets två dimensioner och specifika rittekniksspråk med sina koder, det mest abstrakta och "onaturliga".