"Men ååååhh, MÅSTE vi prata så mycket på slöjdlektionen?"

Varje termin dyker en liknande kommentar upp från någon elev, ofta en kille. Varför?
Har många elever en bild av slöjdämnet som att där pratar man inte, där "bara" jobbar man med verktyg och material? Varifrån har de fått denna uppfattningen?

Givetvis försöker jag vara så självkritisk jag bara kan och ser till att hålla mina introduktioner så korta och inte babbla på för mycket, vilket ibland är ett enkelt svar på frågan. Men jag har även prövat att bara ropa upp eleverna och låtit dem sätta igång utan uppstartssnack.
 (dvs. som jag oftast gör sammanfatta i ett gruppsamtal vad som hände förra lektionen och lyfta vad uppgiften handlar om och vad de ska fokusera på). Okej, en lektion utan försnack alltså, bara köra på, som några elever önskat. Då uppstår i regel direkt den klassiska "svansen" och hjälplistan, inklusive att någon elev sitter på sin plats och har noll koll på var han eller hon eller hen ska börja med eller mot vilket mål hon jobbar mot denna lektion och slutmålet. Skräckscenario. Undvika undvika undvika. Och jag har alltså märkt att i mitt fall fungerar det oftast med ett försnack, att jag lyfter ett exempel, visar något, påminner om vissa praktiska principer och för därefter startar arbetet.

Åter till elevers frustration över pratandet i slöjden. Själv blir jag varje gång lika upprymd för då får jag ett tillfälle att utmana deras tankar om slöjden. Jag påminner om skolans syfte, att vi ska åstadkomma lärande, (som bl a Carlgren & Marton skrivit om i boken "Lärare av imorgon"(2001)).
Allt vi gör i skolan är knutet till prat, eftersom det är genom pratet om det där "något" som vi lär oss.
Att det är genom språkandet (tala, visa, gestikulera, skapa ting som "talar" - och tala om dessa ting!) som vi lär oss.
Genom att sätta ord på handlingar, fenomen, prylar och händelser så blir vi mer medvetna om VAD vi gör, HUR vi gör det och TILL VILKEN NYTTA/Varför vi gör det.

Vad slöjd är, vad det innebär att vara kunnig i slöjd (till exempel till skillnad från att vara kunnig i matematik eller kunnig i svenska) Vad det är man kan när man kan använda en såg skickligt eller använda nål och tråd skickligt.
Hur man slöjdar - hur man tänker, (för)bereder, tittar och greppar, till exempel hur man går tillväga för att klippa ut en plåtbit så det blir riktigt rakt eller klippa ut en tygbit så att den blir exakt kvadratisk.
Varför vi slöjdar - sågar, syr, formar och vilka motiv och behov som ligger bakom dessa handlingar - lust, funktionella behov, ekonomiska behov, miljö- och hushållningsbehov, terapeutiska/hälsomässiga behov - för att vi helt enkelt mår så himla bra av att slöjda <3

Om vi inte pratar slöjd, hur ska vi då lära oss?
Slöjd är ett i hög grad kommunikativt ämne har bl a Marléne Johanssons avhandling från 2002 visat, där hon studerat aktiviteterna under slöjdlektioner. Så här skriver hon om elevers dagboksskrivande och skissssskapande i slöjden, jag menar att det även gäller för elevens tal om sina slöjdaktiviteter:

När eleverna re-presenterar utvecklas nya infallsvinklar på problemen. Dessa olika re-presentationsformer; att tänka, att göra ritningar och att tillverka, har en viss likhet med de resonemang Vygotsky (1986) för om relationen mellan tal och text. Vygotsky menar att skriftspråket kräver en medvetenhet och precision jämfört med det talade språket som är mer spontant. Att i handling ”ta ställning” i själva görandet av slöjdprodukten, att inte bara tänka sig en färdig slöjdprodukt utan att också göra en ritning och utföra den, kan jämföras med Vygotskys jämförelsemellan talspråk och skriftspråk. Utmaningen består i att (våga) verifiera och utföra. Att skriva ner sina tankar eller skissa på sitt slöjdarbete kräver ett ställningstagande och en medvetenhet i likhet med när slöjdhandlingen utförs vid tillverkningen av slöjdprodukten. (s. 212)

Så jag antar att jag härmed säger ja till teoretisk slöjd. För ja, det finns oteoretisk slöjd enligt min mening och det är den slöjden där eleverna inte vet vad de lär sig och varför det är viktigt att vara kunnig i slöjd, varför man ska anstränga sig på slöjdlektionerna. Men det innebär inte att jag säger nej till praktisk slöjd. Det skulle vara att säga nej till ämnet självt.

Jag uppfattar att i den bästa av slöjdlektionsvärldar finns görandet och skapandet sida vid sida, fiftyfifty. Det sinnliga och det filosofiska, oskiljbara! Det är väldigt farligt att undvika pratandet om slöjd, då går man i princip mot ämnets undergång, eftersom vi lever i en tid av faktafiering. Allt ska sättas ord på, allt ska ges en form och en etikett.  I vetenskapsterminologi kallas det epistemologisering - att göra tyst eller "oupptäckt" kunskap till vetenskap. Och det är där vi befinner oss i skolsamhället idag - nu ska det forskas forskas forskas om undervisning och lärare ska forska forska forska... Utbildningsvetenskap, skolforskning, lesson studies, learning studies, ämnesdidaktik... Didaktik hit och pedagogik dit.

Och här sitter jag, förvirrad och känner mig som slöjdlärare lite ensam, mitt i myllret.