Det är såklart från arrangörshåll svårt att veta hur det uppfattades men det var hur som helst ett ljuvligt slöjdlärarsorl i den gigantiskt stora salen i museet. Tiden var som vanligt för kort och det blev tyvärr lite stressigt på slutet. (det beklagar jag - alla har vi våra utvecklingsbara områden...).
Jag inledde med en halvtimmes prat om lärares planeringsarbete. Mitt syfte var att skapa en förståelse för innebörden av vad planeringsarbete är, att det inte bara handlar om att sätta sig och skriva ner vad eleverna ska arbeta med utan att det handlar om (att skriva om) hur man organiserar hela verksamheten och motiven bakom valen. Det är i alla fall tänket i en didaktisk planering, som handlar om att lärarens uppgift är att iscensätta en didaktisk situation, designa en lärsekvens eller hur nu tusan man ska benämna detta fenomen även kallat undervisning.
Som jag ser det är den didaktiska planeringen ett första iscensättande av undervisningen. Den bör granskas kollegialt av kollegor innan den iscensätts med eleverna för att besvara frågor som - är nivån rimlig för elevgruppen? Tidsramen rimligt? Mängden mål och centrala innehåll. Kommer uppgiften att få eleverna motiverade, finns det en lockelse i form av ett problem att lösa, en utmaning eller ett spännande gestaltande? Är den bedömningsbar eller har den för diffusa mål?
Den didaktiska planeringen ska bygga på teorier (mer eller mindre vetenskapliga, förhoppningsvis så systematiskt och kollektivt grundade som möjligt) om hur man bäst lär sig slöjd, om hur man bäst introducerar en uppgift, om hur man bäst dokumenterar en uppgift och om hur man kommer att bedöma och vad man kommer att bedöma. "Vad:et" är själva lärandemålen eller de förmågor som ska utvecklas. "Hur:et" är hur detta görs inom ramen för uppgiftens utvalda innehåll - de material, tekniker, arbetsprocesser, estetiska uttryck och former av slöjdande(grupparbete, konstslöjd, bruksslöjd, kravallslöjd osv.) som läraren valt ut och hur dessa hanteras och vävs samman till en meningsskapande helhet.
Jag tror på att skapa komplexa slöjduppgifter som anger en riktning för både föremålstyp, teknik/er i fokus, en association till ett uttryck och en slöjdform. OCh jag tror på betydelsen av en associativ titel på uppgiften, som öppnar upp för individuella tolkningar. När jag pluggade slöjddidaktik på Lärarhögskolan hade vi uppgifter som "en strimma ljus i sommarnatten" (någon form av lykta...), "kråkslottet"(att spika och skruva), "den kinesiska husmoderns skrin"(låda med dold förvaring), "det pedagogiska rummet"(göra en modell av en optimal slöjdsal) och "stress"(gestaltningsarbete i metall).
Ikväll ställdes det ut några planeringar med rubriker som "Hilmgaard was here", "En röd tråd", "den gamla hyllan", "Bron över Jönsebro" och "think outside the låda". Jag tycker alla dessa är exempel på uppgifter där elevena ges en uppgift att träna sin förmåga att tolka ett estetiskt och kulturellt uttryck. Men där är det extremt viktigt att man trycker på att det är själva citatet som ska tolkas i ett slöjdat föremål. Annars är risken att det just blir bara en låda utan uttryck. Och man måste såklart ge eleverna träning i vad det innebär att tolka något. Som kråkslottet till exempel. En tjej i min kurs gjorde en miniatyrbyrå för näsdukar - till snorkråkorna. En annan gjorde världens häftigaste trädkoja. Själv gjorde jag en variant av slottet i min favoritfilm Edward Scissorhands. Jag skulle kalla detta att man här har fokus på kunskaper om slöjd som uttryck.
På själva torget eller workshopen som ägnades mest tid, hade tolv inkomna planeringar hängts upp och lärarna fick i uppdrag att granska och bearbeta dessa gruppvis. Vi hade försökt välja ut planeringar som representerade en spridning i årskurser, material, slöjdform, tekniker och uttryck. Några pedagogiska planeringar ställdes inte ut eftersom de antingen var för omfattande i text (över fem sidor) eller inte specifikt handlande om en slöjduppgift. De flesta planeringar omfattar både aspekter som typ av föremål, teknik som fokuseras osv. Men nästan alla var präglade åt det ena eller andra hållet. Därför gjorde vi sex kategorier av planeringar:
1. Tekniken i fokus (ex: Klädsömnad, Gjuta, Virkning, Sammansättningar i trä, Halvt i halvt)
2. Materialet i fokus (ex: Trä, Metall, En röd tråd(garn), Det var en gång en/ett ull...)
3. Uttrycket i fokus (ex: Självporträtt, Ge liv åt en figur, Babels torn)
4. Föremålet i fokus (ex: Den gamla hyllan, Mobilhållare, Tittskåp, Holkar, Tärning, En snoddsked, Båten)
5. Ämnesövergripande (ex: Hållbar utveckling(med So, No, Sv + Sl) och Naturen som inspiration (BI + Sl)
6. Slöjden i samhället (Skolans nya skolgård, Röda korset-samarbete)
Med komplexa uppgifter menar jag att en uppgift/planering inte enbart bör fokusera på en aspekt t ex teknik. Eller om man gör det så är det ju bara teknik man kan bedöma, eller? För att utveckla en planering bör man se över:
- hur olika aspekter är framskrivna och sammanvävda (teknik, uttryck, föremål osv.). Jag är tveksam till när uppgifter lämnar för mycket fritt, alltså är för ensidigt fokuserade. Oftast verkar det vara uttrycket som lämnas helt fritt. Det kan man jämföra med att man säger till eleverna att ni får arbeta fritt i slöjden. Det låter ju bra, men frågan är hur man då bedömer på bästa sätt och hur man garanterar att alla elever fått med sig det ämnesinnehåll som är framskrivet i läroplanen.
Nästa vecka kör vi igen. Vissa saker blev lite otydliga idag och lite stressiga, så då vässar vi upplägget.
Det brukar ju ofta vara så att först när man arbetat igenom en produkt några gånger börjar den få liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar