Katederundervisning i slöjd?

Jag funderar kring hur katedern använts som didaktikt verktyg i slöjdundervisningen.

Min bild av nutidens slöjdsalar är att det möjligen, kanske tom ofta, finns en lärarbänk i salen, ofta ett skrivbord i ett hörn, som är lärarens "lilla hörna". Det är min högst fördomsfulla bild. Stämmer den med verkligenheten?

När jag gick min lärarutbildning problematiserade vi begreppet "det pedagogiska rummet" och byggde slöjdsalar i miniatyr för att diskutera hur man kan organisera pedagogiska miljöer, miljöer som bjuder in till ett slöjdande anpassat till elevernas behov och förutsättningar.

Så när jag kom ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, dvs. till min "lärarutbildare" på en grundskola reagerade jag starkt på hans kateder, som stod traditionellt placerad framför tavlan i klassrummet, med en bekväm skrivbordsstol och en massa slöjdföremål och pärmar i en låg hylla ovanför bordsytan. (det känns märkligt att säga "praktiken" eftersom vi i ännu högre grad arbetade praktiskt på högskolan, men det är ju så det benämns i folkmun, oj va jobbigt det är att vara pk!).

Men var är det då som är så galet med att ha en kateder placerad på detta vis?

1. Vilka aktiviteter skapar möblemanget? Katederns placering och framförallt hur läraren använde den. Eleverna fick komma fram och ställa sig i kö och visa sina slöjdarbeten (inte alltid, men ofta) för lärarens som satt bekvämt tillbakalutad i sin stol. Är inte detta sett ur ett maktperspektiv en rätt förnedrande aktivitet? Är det inte bättre att läraren går runt bland eleverna alternativt att man samlas hela gruppen eller i smågrupper med läraren för att skapa mer balanserade positioner?

2. Föremål medierar, och vad medierar så en kateder, eller en lärarbänk? I våra slöjdsalar på Mariaskolan har vi som lärare egna skåp i salen där vi har diverse didaktiska material och läromedel. Men inga egna arbetsbänkar. Jag sägar inte att detta är bättre eller sämre. Jag funderar över vad det medierar. En positiv sak med att ha en lärarbänk i salen är att det faktiskt där kan ligga(och nog ofta ligger, för de lärare som har tid/tar sig tid att slöjda på egen hand!) pågående arbeten eller visbitar som eleverna kan studera för att se exempel på hur en slöjdkunnig person löst praktiska problem. Men stod skillnad i att se lärarens produkter som facit, dvs. rätta svar på hantverkstekniska lösningar och att se dem som exempel på lösningar. Här är det viktigt att vara medveten om föremåls mediering, dvs att även om läraren inte tänka tt de ska fungera som facit blir det lätt uppfattade som "rätta lösningar" eftersom vi av tradition och kanske omedveten vana lär barn att det finns rätt och fel. Vilket vi kanske inte borde.

Men katedern alltså, vad ska vi göra med den? Är det bara att hiva ut den? Men den måste ju ersättas med något! Det viktiga om man hivar ut katedern är väl att man måste ersätta den med bättre didaktiska symboler och lärostrukturer. Inte tvunget ett nytt föremål men ett genomtänkt undervisningssätt!
Så att vi inte skapar en undervisning enbart för att eleverna ska bli självständiga.
Självständighet har inget alls med slöjdkunnighet att göra.
Den ensamme slöjdaren i sin bod ute i skogen blir skicklig och utvecklas slöjdmässigt först när hon får prata om sitt slöjdarbete med någon. Kanske inte varje gång, men ej att förglömma mötets betydelse i allt vi gör.