Idag gick jag förbi slöjdsalarna i Konradsberg, gamla Lärarhögskolan, som numera tillhör Stockholms Universitet. Jag har tidigare lagt ut bilder på den ena salen här på min blogg.
Denna sal var nu helt tömd på sin slöjdsjäl, verktygsväggarna gapade tomma och hyllorna likaså. Hyvelbänkarna stod där och grät tomma torra tårar, liksom jag.
Anders, min fantastiskt duktige slöjdlärare såg inte heller ut att vara särskilt torrögd, där han stor och packade ned i lådor eller slängde i sopkärlet. En sån fruktansvärd känsla att behöva montera ner en ypperlig och enligt mig ultimat slöjdsal, på grund av att denna kunskapsform inte längre är önskvärd.
Denna dag riktar jag mycket ondskefulla och arga känslor mot Stockholms Universitet och den sinneförvirring och vettlöshet som råder där bland de som har makten att bestämma om lärarutbildningen och utbildningvetenskapen.
Som inte haft vett att värna om och behålla denna fantastiska kreativa didaktiska och av alla studenter och lärare uppskattade miljö som slöjdsalarna utgjort.
Som inte haft vett att tillvarata och behålla en fantastisk slöjddidaktiker som Anders utgör. Denna förakt för adjunkter som får en att kräkas. Kräkas på akademiska gubbväldesidioter som värderar den teoretiska kunskapen före den praktiska. Det är vidrigt och vettlöst.
Som inte haft vett att behålla en institution som verkar i ett fält som är på tok för eftersatt inom utbildningsvetenskapen - de praktiska kunskapstraditionerna.
Nu riktar vi blickarna mot Konstfack, när det gäller slöjdlärarutbildning i mälarregionen.
Livet kan så klart går vidare och bli bra, förhoppningsvis till och med bättre! Allt hopp och all förväntan läggs nu på att de ansvariga för slöjdlärarutbildningen på Konstfack förstår betydelsen av att inte låta en förvaltad, beprövad och utvecklad slöjddidaktisk kunskap gå i graven. Att de kraftfulla didaktiska redskap och verktyg som Konradsbergsslöjden utvecklat kan få leva vidare och utvecklas kreativt. Jag ska göra mitt bästa för att förvalda den praktiska klokskap som min slöjdlärarutbildning gett mig. Jag hoppas alla ni andra Konradsbergsslöjdare gör detsamma.
Men den tomma ensliga slöjdsalen släpper inte sitt grepp om mig.
Den står kvar och tynar bort.
Och det gör
ont
ont
ont
i mitt träslöljdarhjärta att behöva bevittna denna idioti.
I'm a school Librarian in South Africa so I find your posts very interesting. (translated of course) In our scholl system crafts of any kind have been done away with a long time ago.
SvaraRaderaThanks for your apreciation Philip! I am happy I have reached all the way to South Africa. In Sweden the school subject sloyd or arts and craft still have an important role to play and I believe it has to do with the influense of pedagogues as John Dewey, Ellen Key, Otto Salomon who have made their marks all the way into our national curriculum. It makes me of course sad to hear that you don´t have this way of lookning upon and organizing knowledge in the South African school system. Hope it will come! I think it is so important for children to experience different ways of knowing, different forms of knowledge, not only text and words and speach, but through differnt materials, music, motion etc.
SvaraRadera