Processkunskap skiljt från slöjdkunnande?

Jag försöker brottas med vad det innebär att vara kunnig i slöjd. Till skillnad från att vara kunnig i matematik eller kunnig i idrott.

Då får jag väldiga problem med processkunnighet som anses vara något slöjdspecifkt. Är det unikt för slöjden? Att kunna utveckla idéer, att kunna framställa produkter, att kunna värdera resultat, att kunna överväga olika alternativa lösningar...är det slöjdspecifikt? Att de förekommer som begrepp flitigt i kursplaner är en annan sak...de är ju ideologiska styrmedel...

Jag är tveksam hur som helst! Slöjden har sedan Lpo94 tydligt profilerats som som ett "processkunskapsämne". I Lgr11 är kunskaper om arbetsprocesser en del i slöjdämnets centrala kunskapsinnehåll. Men är detta rimligt, riktigt, vettigt? Hur påverkar det våra elevers förmåga att utveckla ett kvalitativt slöjdkunnande?

Frågan är förstås långt ifrån enkel att besvara. Men jag funderar över en sak och jag vet att jag inte är ensam i världen om detta. Jag har hämtat flera resonemang från Peter Dormer som skrivit om "The art of the maker" och om problemet med att vi i västvärlden separerat craft från art, hantverk från konst. Fundera över vad det inneburit att vi separerat teknik från estetik. En bit in på 1900-talet var det ju inte så, när både fackhögskolor som Konstfack och Chalmers titulerade sig som slöjdskolor. Idag är det svårt att se likheterna mellan teknologiska verksamheter och konstnärliga verksamheter.

Är det ett resultat av tidens tand, att det är fult att "bara vara" ett hantverksämne, eftersom hantverkskunnande betraktats (vad jag menar felaktigt) i vår västvärld som något ointelligent och okreativt? Det är fult att följa koder, slöjda traditionellt och konventionellt. Istället ska allt vara så orginellt och individuellt ...tills man kräks. Det är mycket mer intellektuell status att kalla sig designer än att kalla sig hantverkare. Det kan man fundera över!

Kan detta den praktiska kunskapens statusproblem i skolsamhället ha bidragit till att ämnet vinklat sig bort från sin kärna och mot andra aspekter som att kalla sig för ett processkunskapsämne eller ett estetiskt ämne?

Jag har som sagt svårt att se processkunskaper som något unikt för slöjdens kunskapsinnehåll. Därmed inte sagt att processkunskaper är viktiga! Men mitt argument handlar inte om betydelsen av processkunskaper, kreativitet eller entreprenöriellt lärande utan om vad som är slöjdspecifika förmågor.

Allan Janik (1996) talar i sin bok Kunskapsbegreppet i praktisk filosofi (s. 50-52) om fem olika steg i att bli kunnig inom ett praktiskt område, härlett från am. filosofen Dreyfus utvecklingsstadier: Att gå från novis till mästare. Han menar att regelföljande är en förutsättning för novisen för att kunna tillägna sig, man imiterar ett handlingsmönster,  (t ex vid sågning 1: rita en linje 2: spänna fast 3: inta position och såga). Men på mästarnivå har man automatiserat reglerna till den grad att man har "glömt dem", den har blivit förkroppsligade, man gör det utan att tänka på det. Man "ser" linjen utan att behöva rita ut den. Att vara mästare eller expert enligt Janik utmärks av förmågan att vara kreativ, uppfinna nya sätt att lösa uppgifter. Att göra säkra omdömen, man är helt enkelt expert på problemlösning och kan uppvisa en 'elegans' både i omdömet och i de vanliga arbetsmönstren.

Frågan är om kunnighet i slöjd kräver att man går igenom alla dessa steg? Vi brukar inte tala om förmågan att vara kreativ och innovativ som något som bara mästare besitter. Janik nämner dessutom att en skicklig utövare inte är detsamma som en mästare (Stadiet innan mästerlighet). Den skicklige utövaren följer fortfarande reglerna till stor del, istället för att bryta dem/utveckla dem.

Kan det vara så att processkunskap = expertkunskap, som går att finna i alla skolämnen? Jämför att problemlösning finns i olika former, beroende av vilka verktyg och material och tekniker vi använder oss av för att lösa problem. Matematisk problemlösning är ett ämneskunnande. Kemisk problemlösning en annan. Slöjdens problemlösning en tredje form av ämneskunnande. Någto vi måste våga diskutera menar jag och inte bara säga att i slöjden jobbar vi praktiskt med alla andra ämnen - vad är det slöjdspecifika kunnandet?

En förutsättning måste väl ändå vara produkten, materialet, tekniker och verktyg. I slöjd arbetar vi med mer eller mindre plastiska, formbara material, huvudsakligen naturmaterialen metall, textil och trä...mer eller mindre processade. Vi lär oss om vilka verktyg som gör vad med materialen, hur man formar material på olika sätt. Vi skapar föremål för att lösa förvaringsproblem, vi skapar dekorativa föremål och vi skapar föremål som ska användas som en förlängning av våra händer, s.k. bruksföremål. Är detta ett särdrag för slöjdkunskaper, mer än processkunskapen? Jag tänker att slöjdkunskap ändå karaktäriseras genom bearbetandet av ett material, kunskaper om hur man hanterar material för att framställa olika typer av föremål.

Entreprenörsskap, kretivitet och innovativitet ligger i tiden, det är i högsta grad modeord. Jag menar att vi bör vara mer kritiskt inställda till att identifiera detta som ett ämnesinnehåll i slöjd. Bara för att det är modernt innebär det inte att det är rätt. Grundfrågan är såklart varför slöjdämnet finns i skolan och hur det står i relation till andra ämnen. När alla ämnen betraktas som estetiska går det inte att kalla sig för ett estetämne. Det går inte heller att definiera som ett övningsämne eftersom vi idag inte betraktar praktisk kunskap som tillämpning av teoretisk kunskap, slöjd är alltså inte praktisk matematik till exempel. Slöjd är ett eget ämne, ett eget språk, en egen epistemologisk logik. Men den är än förhållandevis oformulerad i praktiken, vi som slöjdlärarkår är nog inte överens utan bara väldigt förvirrade kring hur vi ska handskas med vårt ämne. Vissa ser det som ett hantverksämne, vissa som ett övningsämne, vissa som ett i först hand estetiskt och gestaltande ämne. Och många tror att det handlar om en paus från "de tunga teorierna", fritidsverksamhet, avlastning, fritt skapande och lekt i kontrast till seriositet och systematik. En högst olycklig dikotomisering!

I Lgr11 har jag uppfattat att estetiska uttryck och slöjdföremåls kommunikativa aspekter vunnit ny status som ett ämnesinnehåll i slöjd. Det är t om en av fyra förmågor i ämnet att kunna tolka estetiska och kulturella uttryck. Inte så konstigt. Vi lever i en västvärld där det gått näst intill troll i att uttrycka sin unikhet, sin individuella läggning och sin stil, medan kollektivt kunnande och identifierande är fult, kodföljande är fult. Ingen vill tycka som alla andra och ingen vill vara traditionalist. Har väl med efterkrigstiden att göra, kampen för jämställdhet och slagen mot makthierarkier av olika slag och kollektiv hjärntvättning. Rädslan för att riskera återupprepa förtryck och folkmord.

Jag tycker detta syns tydligt i slöjden. Vi premierar originella utföranden och "spännande uttryck"och har överseende med elevers taffliga hantverkskunnande. Ändå vet vi att det är ofärdigt, men vi släpper ändå iväg eleven och föremålet som om det är färdigt. Detta är min oro. Att vi urholkar vårt eget ämneskunnade till nästkommande generationer och brister i vår utbildning av kunniga händer.