tisdag 25 oktober 2011

Att lära elever att förstå trådraken

Idag träffade jag min vän och slöjdkollega Helena Ottander-Bjerkesjö som har gjort en learning study i textilslöjd. (hon och jag har tidigare gjort studien att kunna såga rakt, som också är en learning study, tillsammans med tre andra slöjdlärare under vår magisterutbildning).

Den handlade om undervisningsproblemet: hur lär man elever att förstå fenomenet trådrake?

Väldigt intressant tycker jag!

Om eleverna förstår trådrakens betydelse och funktion så har de ju fått en nyckel till att förstå kvalitet i vävda textilier, och på så sätt bättre kunna reflektera i sitt slöjdande.

En kritiskt aspekt som hon fann i studien var att eleverna behöver förstå trådrakens funktion i ett vävt tyg, att trådraken är trådarna som sitter uppspända på längden i en vävstol och är tygets "skelett".

Så klart...kan tyckas...men hemskt viktigt att ha med detta som ett didaktiskt verktyg, nämligen att visa på vävstolen när man pratar om trådraken och mönsterpassning och allt vad det nu heter.

...och jag blir så avundsjuk, jag vill också vara textillärare och få undervisa om vävning, det verkar kul!

Slöjdprat på Skolforum

Nästa vecka ska jag vara med i en paneldiskussion som kommer att handla om lärare som forskar i tjänsten(vet dock inte om jag kommer få så mycket talutrymme, vi är typ sex forskare och en moderator på trettio minuter).

Jag tänkte lyfta problemet som jag tror många slöjdlärare känner, att det är svårt att undervisa om hur man tolkar estetiska och kulturella uttryck i slöjdföremål. Men jag vet inte om jag kommer hinna prata så mycekt om detta.

Funderar då på att ägna mig åt lite kravallslöjd eller craftivism. Inte för att "vara den där outsiderläraren som vill sticka ut" utan för att jag måste, för att lyfta frågan om vad slöjdkunskaper är och vad som motiverar att vi har slöjd som ett obligatoriskt skolämne. Som att  kunna tolka vilka betydelser ett slöjdföremål har, vilka signaler som ett föremål sänder ut och vikten av att eleverna får lära sig att tolka föremåls betydelse för att symbolisera en kultur, en livsstil, en subkultur...osv.

Kanske klä mig som en "japansk mangaflicka"?

Eller med den här på huvudet, ett halsband med ett kristet kors och ett med en samisk shaman:



Vad bär jag för typ av föremål?
Vilka funktioner har dessa föremål?
Vilka signaler sänder jag ut med dessa föremål, färger/material och symboler?

Men jag vet inte om jag kommer våga, kanske jag fegar ut. Kankse jag bara blir "byns fåne" och det vill jag ju inte.

På tisdagen, kl. 12:00-12:30, Kunskapsscenen, platsen heter C21:51, om du skulle råka vara där och vill se mig eventuellt göra bort mig, kanske prata lite slöjd efteråt. Alltid lika givande att få träffa slöjdkollegor tycker jag.


Annars får jag nöja mig med en adventskalender, de brukar ju vara omåttligt populära...

Att tala med eleverna om estetiska och kulturella uttryck

Jag gillar att se mig själv som ett slöjdföremål och ett didaktisk verktyg i min undervisning.

Alla är vi olika, jag gillar att vara subjektiv och har väl alltid varit en teaterapa som vill stå i centrum. (och jag tror inte jag är särskilt unik bland lärare om denna läggning). Men jag vill hur som helst använda mig av mig själv för att på bästa sätt få eleverna att förstå vad t ex symboliska uttryck i slöjdföremål är för något. Och hur man kan förstå slöjd som ett/eller flera?) språk. Ett språk, många dialekter...

Denna terminen när vi berättade för eleverna om den nya läroplanens fyra slöjdförmågor tog jag mig själv som ett exempel för att eleverna skulle få träna på att tolka estetiska och kulturella uttryck och givetivs samtidigt först vad som menas med svåra ord som "estetisk" och "kultur" - i relation till slöjden.

Eftersom jag tycker det är kul att leka med sociala klädkoder och jobbar med amatörteater på min fritid och därför bekväm i att spöka ut mig, hade jag tagit på mig en ljusblå ganska tajt klänning (för att prata färger ljusblått-rosa är ju ett klassiskt motsatspar när man pratar könsroller m.m., men också pasteller-starka färger). Jag hade ett halsband med ett kristet kors och ett med en samisk shamansymbol (för att prata om sycken som "statements" och tillhörighetssymboler även om jag är långt ifrån att vara en samisk shaman och kristen, ja det kan man diskutera). Jag hade örhängen gjorda av svart högblank sten men ser ut som metall eller plast och ett guldarmband för att prata materials symbolik. Jag hade klassiskt gråvita raggsockor på fötterna, mot blanka svarta glansiga tights. Och ett brett skärp av svart flätad läder (för att prata konstraster i färg och material, blankhet-raggsockighet). Jag pratade även om mönster och hantverkstekniker genom att visa på det tryckta mönstret i klänningens tyg mot de flätade läderremmarna.

Jaag tror att man genom liknande "kontrasteringar" kan lära eleverna att förstå estetiska och kulturella uttryck. Vi hade en oerhört givande diskussion som varade hela lektionen nästan och kom in på både kvinnligt-manligt, religiösa uttryck, mode och trender, hantverkstekniker och hantverkskunnande och lite till. Och det kändes värt att lägga nästan en lektion till en dylik lektion, eftersom elevernas frågor inte sinade.

I mitt forskningsarbete har jag mött och jobbat lite med varationsteorin (utvecklad av Ference Marton, Göteborgs Universitet). Jag upplever att den är till god hjälp i samtalen med eleverna, för att få dem att förstå. Den handlar grovt om att förstå ett fenomen, som t ex "ett smycke" genom att sätta det i kontrast till andra fenomen eller varationer av samma fenomen. Och göra detta på ett systematiskt sätt.

Då kan jag tycka att begrepp som material, färg, form, funktion, hantverksteknik, symbolik kan vara sätt att systematisera denna diskussion på.

Ett exempel:

Att först titta på(och känna på! och lukta på!) materialet i sig och variera detta, sätta det i konstrast till något annat eller något liknande.

Sen titta på materialets färg, nyanser och kombinationer av färger...

Sen titta på materialets form, både ursprungliga och bearbetade.

Då kommer man in på hantverkstekniken...

och funktionen....

och symboliken...

Ja, vi får se vart detta bär hän, det är var jag klurar på i mitt forskningsarbete för tillfället.

söndag 16 oktober 2011

Förespråkar DP, inte LPP!

Det råder just nu åtminstone i stockholms Stad en kollektiv hets på att skriva LPP:er, dvs lokala pedagogiska planeringar som beskriver undervisningen, vilka förmågor/mål som fokuseras och vilket innehåll och hur detta ska behandlas och hur det kommer att bedömas. På mins skola diskuterar mer eller mindre frustrerat kring LPP:andet: form, innehåll, för eleven eller för lärarna i första hand?, mall-inte mall, enbart text-dokument eller PPT eller räcker det att skriva punkter på vita tavlan? Och hur mycket tid ska vi egentligen lägga ner på att skriva LPP:er?!

Jag fundera över hur vi ska förhålla oss till detta märkliga fenomen:

Pedagogisk planering - huruvida den är lokal, kommunal, uppgiftsspecifik, terminsspecifik eller verksamhetsspecifik kan diskuteras! Är det möjligt eller rimligt att tala om lokal pedagogisk planering som om den riktar sig till både lärare, skolledare, föräldra och elever? Jag tror inte det.

Vad bör vi fokusera på i första hand - en planering för eleverna? Eller en planering för oss lärare? Jag kan åtminstone särskilja två behov - en för undervisaren och en för den lärande. För mig som undervisar både yngre barn och slöjdlärarstudenter är det ett måste att anpassa spårket till mottagaren, eller åtminstone mängden text. Vi måste välja vad vi ska fokusera på - antingen skriver vi fram så pedagogiska planeringar som möjligt - som ett läromedel, något som kommer att användas i undervisningen. Eller så skriver vi fram planeringar på ett yrkesspråk - i syfte att dela med andra lärare, att utveckla den kollektiva kunskapsbasen - en framtida bank av kvalitativa uppgifter och arbetsområden och tankar kirng hur detta kan behandlas och organiseras. Alltfrån designen av det pedagogiska rummet - slöjdsalen - och hur den inreds och används, till hur vi bedömer elevers slöjdkunskaper och vad det är som ska bedömas.

Under min utbildning fick vi lära oss att skapa didaktiska planer/didaktisk planering. Syftet med en didaktisk plan är att läraren formulerar tankarna som ligger bakom ett arbtesområde i slöjd. Vilka kunskaper/förmågor som arbetet/uppgiften ska utveckla, vilket material eleverna ska arbeta med, vilka tekniker, hur undervisningen designas, vad som kommer att bedömas, och framförallt motiven bakom varför man valt just denna uppgift/detta arbetsområde knutet till beprövad erfarenhet och teorier om lärande, kunskap och slöjd som ämne och verksamhet. Detta är ett sätt att dokumentera och systematisera sitt professionella arbete. Målet med att skriva DP:ar är att jag som lärare delar med mig av mina didaktiska planer och får ta del av kollegors didaktiska planer för att utveckla en kollektiv kunskapsbas - slöjddidaktik.

Jag tror att båda formerna av planering är viktig och bör samprioriteras eller arbetas med växelvis. Den pedagogiska planeringen med syfte att användas med eleverna i undervisningen och den didaktiska planeringen med syfte att utveckla och befästa lärares kunskap.

Problemet idag är att tiden inte räcker till. Vi måste välja. Eller måste vi det? Jag vill gärna tro att vi kan arbeta parallellt med två spår. På vår skola, mariaskolan, har vi gjort så att vi börjar i elevdokumenten. Vi har på skolan bestämt att vi ska ha en mall för hur en LPP ska se ut. Jag tänker verka för att detta blir ett kan, inte ett bör. I detta perspektiv bör en LPP vara så nära eleven och undervisningen som möjligt, och ett vitt papper med möjligen färgglad text är inte tillräckligt rolig och motiverande. Möjligen att en ppt är roligare, fångar eleverna bättre. Jag vill att de ska förstå och jag vill närma mig eleverna där de befinner sig och det är inte alltid i texten. Ganska sällan faktiskt. I synnerhet i slöjdsalen. Det materiella måste få finnas med! Elerverna måste få uppleva en oslipad yta och en välslipad yta för att förstå lenhet! Detta vi jag få med i våra LPP:er. hur tusan detta ska gå till....

Fint och fult i slöjden - om lärares yrkesetik

Ett vanligt problem i slöjdundervisningen är att få eleverna att utveckla sitt form- och färgspråk i slöjdandet. Det är svårt att undervisa om är min erfarenhet. Vårt uppdrag är att utveckla elevernas förmåga att tolka och skapa estetiska och kulturella uttryck. Vi vill träna eleverna - bort från kommentarer som att något är "fint" eller "fult" - till att tala om olika kulturella och estetiska uttryck, känslor och signaler som slöjdföremål kommunicerar.

I relation till detta står jag som lärare där i undervisningen med min klädstil, min frisyr, mina specifika (slöjd)intressen, mitt formspråk osv. Hur mycket jag än kämpar för att inte positionera mig könsmässigt, livsstilsmässigt, politiskt, åldersmässigt så är jag aldrig neutral. Jag sänder ständigt ut signaler om vad jag tycker är fint och fult(eftersom jag väljer att bära det), eleverna ser detta och tycker i sin tur antingen att jag är fin eller ful. Vi kommer inte bort ifrån det fina eller det fula - om vi inte ständigt lyfter upp det och problematiserar det.

Vi ska smakfostra eleverna. Men inte i betydelsen "den goda smaken" à la Carl Malmsten-stil eller någon annan formmakthavare. Det vore att säga att vi ska fosta små lutheraner i nordisk ren folkhemsstil. Förstå mig rätt, jag menar inte att Malmsten de facto var lutheran eller folkhemsikon, det har jag inget fog att påstå. Men "den svenska eller nordiska formen och stilen kopplas ofta samman med den protestantiskt avskalade och ljusa och herr Malmsten är gudiskt upphöjd i vårt land för sin design och verkade under folkhemsepoken. 

Jag menar att vi ska smakfostra i betydelsen av att smak är språk och kommunikation. Det finns olika smaker, stilar, grammatiker osv. som bygger på mer eller mindre tydliga regler eller uppfattningar om vad som är kvinnligt, manligt, vuxet, barnsligt, sjukt och friskt. Man kan följa, bryta och utveckla sin smak som bygger på vad man tycker är fint och fult. Och jag väljer att använda begreppet fostra för att trycka på att härmandet i sig är oundvikligt. Hur mycket vi än vill undervisa och objektifiera kunskapen, göra den neutral, så är den aldrig det. Och eleverna kommer alltid att drivas mot att vilja härma eller mothärma med större eller mindre emfas. Det är en del i att vara människa. Antingen göra precis som fröken säger eller göra raka motsatsen, eller bara göra som man blir tillsagd för det är ingen idé att ställa till med bekymmer. Vi komme alltid att ha några elever som är i opposition och några elever som är lärljungar och allt däremellan.

Men det är ju inte lätt att hantera smaken oavsett elevernas reaktion!

Så här säger lärarnas yrkesetik, framtagen av de båda fackförbunden:

Lärare möter eleverna både som enskilda individer och som en del av ett kollektiv. Detta förhållande bidrar till läraryrkets komplexitet och lärare måste finna en balans mellan att se eleverna som individer och som ett kollektiv. 
- svårt! Vilken smak är tillåten/karakteristisk/erkänd/förbjuden i detta kollektiv? Är kollektivet ett outtalat västerländskt kristet akademiskt, alltså bygger på värderingar från dessa? Och hur hantera vi då "det andra" om vi mer eller mindre medvetet positionerar oss på detta sätt?

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling /.../inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation
Jag ska alltså ta ansvar för att utveckla elevernas slöjdkunskaper.
Jag ska samtidigt stödja deras personliga utveckling och inte diskriminera dem på något sätt.
När det gäller fint och fult i slöjden och den personliga smaken måste detta betyda att min uppgift är att hjälpa eleverna att problematisera och utveckla deras personliga smak. Återigen ser jag slöjd som språk. Jag ska lära dem slöjdens grammatik utifrån slöjdens begrepp. Slöjdens begrepp ja....vilka är nu de?

Prövar med inspiration från Lgr11:

Föremål. Att tillverka, skapa, slöjda.
Formgivning. Att forma, formge. Formverktyg.
Material. Materialitet, materiel kultur, materiallära. Materiella uttryck.
Hantverk. Handarbete, konsthantverk, manufaktur, ... teknik? ... konst?  Handlag. Hantverkskunskaper. Hantering. Handha. Handverktyg.
Verktyg. Redskap, ... instrument? Maskinverktyg, handverktyg.
Uttrycksformer. Att uttrycka, kommunicera, gestalta. Estetiska traditioner, kulturer, ... smak? stil?
Slöjdverksamhet. Slöjdverksamheten, Slöjdverksamheter. Hemslöjd, husbehovsslöjd, kravallslöjd, radikalslöjd, småslöjd, träslöjd, textilslöjd, metallslöjd, återbruksslöjd, konstslöjd.

Kärt barn har många namn.

Allt gott oavsett slöjdverksamhet så länge den är etiskt korrekt?
Jenny

tisdag 4 oktober 2011

Produktkvalitet i slöjden fortsätter...

Det här är ett svar på kommentaren från Claes angående produktkvalitet i slöjden.


Min kunnighet i att hantera min blogg sträcker sin inte längre i nuläget än att jag nödgas kommentera som ett nytt inlägg, beklagar detta.

Hej Claes!

Tack för din kloka kommentar. Att ha en dylik strategi som dina "tre F" är guld värd. Jag har en liknande med mina sexor, men istället för smörkniv gör de den "klassiska" slöjdade lådan. Jag uppfattar ialla fall att den är ganska etablerad och att många elever finner en lockelse i att göra sin egen trälåda(helst med lås på). Jag kallar uppgiften "Lådan som konstruktion, form och funktion". Så färgen har i mitt fall bytts ut till konstruktion. Jag funderar en del över om detta är ett för svårt begrepp för mina sexor, men än så länge tycker jag de verkar klara av det. Jag pratar mycket om färger och mönster och symboler, men framförallt i låduppgiften om lådans bredd, längd och djup, hur dessa kan variera för att skapa rätt funktion(har tagit hjälp av min kollega Annika som har en uppgift som jag tror hon kallar just "längd, bredd och djup"). Eleverna får även utsättas för att jobba med estetiken och funktionen i teknikerna sinkning och centrumtappning. Jag tror att en viktig fråga i sammanhanget just handlar om att eleverna inte ges en alltför oprobelmatiserad uppgift. Det är skillnad på instruktionen "Gör en smörkniv" mot att "gör en smörkniv utifrån den tre F:en" eller "Gör en smörkniv av god kvalitet som är skön att hålla i". Eller som mitt lådexempel: "gör en låda" mot att "gör en låda som passar för att förvara blyertspennor" "gör en låda som är hållbar och signalerar vad som ska förvaras i den på ett tydligt sätt". Vi måste se till att ge eleverna komplexa uppgifter/instruktioner, inte för triviala.

Om eleverna får i uppgift att tillverka en smörkniv utan att få se en smörkniv eller ha en bytta smör framför sig, går de i regel direkt igång med att kopiera vad de sett tidigare, de har en uppfattning om vad en smörkniv är och hur den ”bör” se ut. Men de tänker oftast som jag ser det i form och inte funktion och de tänker ofta inte på hur form och färg hänger ihop. Därför vikten av att systematiskt lyfta fram dessa aspekter av föremålet. Vad är funktionen? Hur hänger formen ihop med funktionen? Hur hänger formen och funktionen ihop med tekniken och verktygen? Om jag ska tälja en smörkniv finns det vissa principer och former som är att föredra för att få en jämn yta (inga hack). Och vissa troliga risker som eleverna visst kan få veta i förväg, nämligen att det finns en risk att jag täljer bort hantaget eller gör den för tunn så den knäcks.

En annan variant är när läraren styr för mycket. I mitt lådexempel ovan finns risken av att knäcka elevernas självförtroende totalt i sin förmåga att slöjda om jag ger dem en för svår uppgift. I synnerhet om läraren visar eleverna ett exempel på en låda som han eller hon gjort, som är super duper megafin, med slimmade laxstjärtssinkor och utskurna dekorer. Om jag bara visar en låda som denna är risken stor att alla vill göra en sådan låda (eller att någon elev tycker den är superful och redan bestämt sig för att slöjd är urfult och tråkigt, för detta är den enda glimten av ett slöjduttryck som eleven har fått se). Därför menar jag att eleverna i en inspirationsfas måste få se många och olika alternativ och varianter. Fina exklusiva sinkade lådor. En gammal sockerlåda. En dåligt slipad låda, en välslipad låda. Olika varianter av sinkor. Olika varianter av längd, bredd och höjd. En ”misslyckad låda” och hur man skulle kunna förbättra den. Alltså presentera ett smörgåsbord för eleverna med olika varianter av funktion, konstruktion, form och färg. Olika lådor, olika uttryck, som passar för olika ändamål. I min slöjdsal står en ”låda” i form av en enorm blyertspenna, där locket är pyramidformat som spetsen av en blyertspenna och fäst med ett gångjärn. Det är någon av min kollega Niklas elever i högstadiet, dock inte tillverkad inom ramen för denna uppgift.

Kanske att begreppet ”låda” är för styrande för eleverna, jag vill ju att de ska utveckla sin förståelse för hur funktion, form och färg hänger ihop, inte i första hand tillverka en låda. Vore det bättre att tala om ”förvaring”?

lördag 1 oktober 2011

Produktkvalitet i skolslöjden

Lyssnar just på Studio Ett:s reportage om skolslöjden. Jag tar verkligen till mig de kommentarer som liknar den som Leif Henriksson inleder med, om varför i allsina dar man ska spara "fula" slöjdföremål som ungarna tagit med hem från skolslöjden.

Det stör mig att jag alltför många gånger släppt iväg elevers slöjdalster för tidigt. Jag tror detta är en bidragande orsak till  den upplevda fulheten. När jag (och säkert många andra också) sett att detta föremål inte är "klart". En jättesvår fråga på ett sätt - hur avgör man det och vem bestämmer det? Samtidigt måste vi ständigt hantera denna fråga. Jag tycker t ex att det underlättar när jag t ex visar på flera och olika elevexempel på "färdiga föremål". Jag är medveten om risken med styrning, att jag styr elevens formgivning. Men är det inte det jag vill? Det är ju oerhört viktigt att jag ihop med gruppen problematiserar dessa föremål till utseende, hantverksmässigt, materialmässigt. Självklart måste jag hela tiden vara så lyhörd jag bara kan gentemot elevens egna idéer och de former och funktioner de åstadkommit och tar med detta i min dialog med eleven.

Jag är övertygad om att det är skillnaden mellan välutvecklad och outvecklad slöjdundervisning som avgör kvaliteten på elevens föremål och därmed elevens visade kunskaper. (bortsett från den hemska tanken att det finns slöjdlärare som gör jobbet åt eleven, sågar ut formen i bandsågen eller slutför slipningen, "fixar till" ytbehandlingen - detta är verkligen det sista man ska göra, för då tar man ju kunskapsprocessen från eleven).

Är det så att hellre att eleven får arbeta med ett slöjdföremål per termin, än massa korta? Jag tror det. För att verkligen komma åt processkunskaperna. Våra fyror har detta året i uppgift att skapa ett huvudföremål under hela året. (en figur/docka som de ska ge liv åt). Känns än så länge bra. Men vi får utvärdera och se.