Detta inlägg bottnar i diskussioner som jag haft med ett flertal kollegor om hur vi ska tolka innebörden av Lgr11s "slöjdspecifika begrepp". Kommentarmaterialet säger mycket lite om detta:
Genom undervisningen i slöjd anger kursplanen att eleverna ska utveckla förtrogenhet med begrepp som beskriver arbetsprocesser, redskap och slöjdföremåls estetiska uttryck. Kursplanen betonar genomgående analys och värdering för att uppmärksamma lärandet i görandet. Det förutsätter ett språk och en begreppsapparat. Att kunna uttrycka sig med slöjdspecifika begrepp är viktigt för att fördjupa lärandet. De slöjdspecifika begreppen berikar också det allmänna ordförrådet och gör det lättare att kommunicera med andra.Skolverkets kommentarmaterial säger alltså ingenting om huruvida det heter putsa eller slipa på trä, eller om det heter tolaga eller tolada, eller svepform...eller böjträform?!
Att ha ett rikt språk för att kunna beskriva och sätta ord på vad man känt och tänkt i samband med en estetisk upplevelse är också betydelsefullt. Det gäller både för den egna personliga utvecklingen och för att kunna göra sig förstådd hos andra.
Slipklots eller slipkloss?
Ett annat gammalt kärt exempel för egen del är vinkelhake versus anslagsvinkel.
Ytterligare en växel man kan dra i är "korrektheten" i mer metaforiska begrepp som krokodilkäft eller krokodilklämma istället för filklämma, eller pistollinjal istället för anslagsvinkel.
Förvirring!
Och nu pratar jag än så länge bara om hantverkstekniska begrepp - namn på verktyg, redskap och tekniker.
Vilka begrepp använder vi för att tala om arbetsprocesser? Eller begrepp för att tala om slöjdföremåls estetiska uttryck?
Detta är alltså något vi slöjdlärare måste reda ut själva, som kår.
..och hur tusan ska detta gå till?
Jag tänker att för att inte få total panik över detta måste en börja med de begrepp hon är van vid sedan tidigare när det t ex gäller processbegrepp:
* Idéutveckling - då kommer begrepp som skiss, ritning, modell, planering, kapnota, provbit m.m. in
* Överväganden - val av uttryck/material/verktyg/teknik osv.
* Framställning - materialberäkning, mätning, bearbetning, hantering av verktyg m.m., systematiskt arbete, experimentellt arbete, sammansättning, montering, applikation, dekoration, fogning, finjustering, putsning, ytbehandling...
* Värdera resultat - observera, resonera, dokumentera, diskutera, jämföra, reflektera...
...detta är verkligen en högst personlig förståelse av dessa fyra processbegrepp. Jag tror ju någonstans på att hitta synonymer till dessa för eleverna. Jag menar inte att vi inte ska använda just dessa ord, utan att hitta lämpliga synonymer för att ge expempel på och förtydliga innebörden i dessa begrepp.
När det gäller begrepp för att tala om estetiska och kulturella uttryck har jag själv tillsammans med kollegor i en studie om symboliska uttryck funnit en stor användning för s.k. formalestetiska aspekter eller estetiska begrepp som kan användas för att tala om ett uttryck i ett slöjdföremål:
form, färg, material, struktur, textur, mönster/symboler, yta m.m.
För ynge barn kanske man arbetar med begrepp som t ex hur en yta känns mot handen. Med alla elever tror jag det är bra att använda motsatsbegrepp som grov - fin, mjuk - hård, ljus - mörk, symetri - asymetri, konvex - konkav, kantig - rund osv. Även designtermer som ergonomi, funktion och användarvänlig borde vara användbara i slöjdarbetet.
Det här är bara ett litet kåseri om slöjdens specifika begrepp. Jag kanske är helt ute och cyklar. Eller är jag på rätt väg?
Måste bara avsluta med att lägga till ett citat från min "slöjdlärarbibel" från utbildningen, dvs. det gula häftet eller pärmen från Linköpings Universitet som nog alla utbildade träslöjdsmajjar känner till, sid 9:1 i första boken:
I dagligt tal används fortfarande orden sandpapper resp smärgelduk, trots att slipmedlet inte längre är sand och inte alltid smärgel. Den rätta benämningen är slippapper resp slipduk.
...säger vem? Gud eller?
Jodå, visst är du på rätt väg! Motortång eller Polygrip osv.
SvaraRaderaJag har knappt satt min fot i Linköping, men jag skruvar till 250 elever per år med min variant på "behörig" slöjdlärarexamen. Med detta menar jag att för slöjdlärare med så olika bakgrund som de jag träffat under mina år i yrket, så är det nödvändigt att lyfta blicken från diverse hantverkarnördiga uttolkningar till ett mer modernt och hållbart slöjdämne. Ämnet behöver bli angeläget och därmed också mer konsistent och tillgängligt. Stolta traditioner kan vi väl ha även om vi utvecklas och överlever!
Lärare ToM F-6