I en artikel om matematiksatsningars resultat på forskning.se framgår det att fokus hamnat på att utveckla arbetsformer och arbetssätt snarare är att förbättra elevers matematiska kunnande. De senaste åren har "matematikverkstäder", "laborativ matematik" och andra didaktiska fenomen fått spridning på skolor runt om i landet.
Detta är högst intressant ur ett komparativt ämnesdidaktisk perspektiv (jag går en forskarskola i ämnesdidaktik och kurs i komparativ didaktik, därav terminologin), alltså när man jämför olika skolämnen.
Sett utifrån mina slöjddidaktiska glasögon har det skett ett anammande av slöjdpedagogik eller slöjddidaktik i matematikämnet. Man tänker undervisningsutveckling i form av ett ökat multimodalt och laborativt arbete med konkret material liksom arbete med tredimensionella former och figurer istället för det traditionella tvådimensionella på tavla och papper. Det är kanske lite kaxigt att påstå detta, men åtminstone har matematikdidaktiken tagit ett kliv i riktning mot de praktiskt-esteiska ämnena, mot en mer multimodal undervisning. Är detta bra i sig? Gynnar det elevernas lärande? Nej visar ju artikeln.
En intressant jämförelse är det som hände i den learning study jag genomförde med två slöjdkollegor förra året, där vi i arbetet med att förbättra slöjdundervisningen hamnade i ett rent "teoretiskt" eller snarare tvådimensionellt arbete som snarare liknande en bilduppgift istället för en slöjduppgift. Eleverna fick i uppgift att göra en skriftlig planering av en tänkt dörrskylt som skulle symbolisera ett visst budskap. De skulle "skriva vilka material och tekniker de skulle använda sig av". Men de fick alltså inte alls arbeta laborativt med material, vilken vi senare förfasades över när vi konstaterade att eleverna inte alls blivit bättre i slöjd. Det finnas olika anledningar till att vi valde denna uppgift, bl a tidsaspekten(vi hade bara en lektion till vårt förfogande.Men jag tycker att det är ett lärorikt exempel på hur fel det kan gå.
Min poäng är att det finns en stor risk att vi går över ån efter vatten vilket även är poängen i artikeln jag refererat till i början. Istället måste vi se till ämnets specifika praktiska förutsättningar och dess egen verksamhet och försöka få syn på de kritiska aspekterna inom ramen för denna verksamhet, hinderna för lärande som uppstår i själva slöjdarbetet. Inte bara prova en annan metod(hämtad från ett annat ämne i tron på att det förbättrar ämneskunskapen). Att se vad det är vi lyfter fram respektive tar förgivet att eleverna förstår. En annan sak är ju t ex hur vi hanterar skrivande i slöjden. Vad är det eleverna får sätta ord på? Många av oss tycker det är svårt att undervisning om estetiska och kulturella slöjdkunskaper. Men skapar vi uppgifter där fokus ligger på detta, liksom centrala begrepp, liksom innehållet i våra genomgångar? Eller är vi fast i tänket om tekniker, verktyg och teknisk materialhantering?
Det är fasiken inte lätt, men vem har påstått det... Slöjddidaktiken vill ju söka svar på dessa typer av kritiska aspekter, kanske i längden finna principer för att åstadkomma lärande. Kanske principer som vi som lärarkår redan bär - mer eller mindre medvetet - inom oss men som behöver komma ner på pränt, systematiseras, analyseras och förtydligas.
Hej Jenny
SvaraRaderaDet här var ett intressant och tankeväckande inlägg och här kommer ett lågt tillägg.
Samtidigt som jag ibland kan känna att jag bara vill vara ifred med det som känns tryggt, typ olika tekniker och färdigheter som har med dessa att göra, så inser jag samtidigt att de stora möjligheter till lärande som döljer sig bakom "estetiska och kulturella" aspekter måste tas tillvara och utvecklas.
Slöjd måste få betyda något. Slöjd måste få vara ett sätt att uttrycka sig på, att visa sin personlighet genom. Något som utvecklar en som människa och samhällsmedborgare.
Men det är inte lätt. Tvivlet kring vad eleverna egentligen lär sig finns där i bakgrunden hela tiden. Som lärare känner man inte någon egentlig trygghet i ett arbetssätt som uppmanar till utveckling av just dessa värden. Hur vet man att man hamnat rätt? Hur bedömmer man kunskapen?
Då är det lättare att undervisa i olika tekniker och dessutom mycket lättare att bedömma i vilken grad eleven behärskar dessa. Som lärare kan man ha genomgångar av de olika momenten och sedan låta eleverna träna. Alla får ta del av samma information kring de olika teknikerna och alla ser hur man kan göra under demonstrationerna.
Då man blandar in estetiska och kulturella utgångspunkter i undervisningen tvingas man också att individuallisera undervisningen, eftersom eleverna då kommer att välja helt olika sätt, material, tekniker och uttryck för att genomföra sin uppgift. Det betyder att alla får inte samma undervisning och min fråga då blir: Vad lär sig eleverna... egentligen?
Jag själv föredrar att jobba enligt den senare modellen, vilket tyvär medför att man måste ha många väldigt olika bollar i luften samtidigt. Det är påfrestande. Samtidigt är det verkligen inspirerande att "fånga upp" eleverna där de står och försöka utveckla kunskap utifrån den kulturella och kunskapsmässiga verklighet de befinner sig i.
Jag skall ge ett exempel: En elev i åk 9 har ägnat sig åt bildhuggeri och gjort en tavla som målats med oljefärg. Den blev riktigt bra och eleven har verkligen lagt ned tid på både planering och genomförande. Det som återstår är bara att göra en ram till konstverket.
Nu har jag föreslagit att hon med utgångspunkt från tavlan skall bygga ett skåp, där själva tavlan är dörren. Alltså med det färdiga bildhuggeriet som inspiration bygga ett skåp som passar och förstärker det uttryck hon skapat i sin tavla. Det blir lite att tänka tvärtom.
Normalt bygger man ett skåp utifrån ett behov och de begränsningar som platsen den skall sitta på ger och sist bygger man dörren. Efter några lektioners betänketid har hon nappat på iden och är i full gång med att skissa och bygga modeller i papp.
En jättebra uppgift tycker jag och är samtidigt övertygad om att hon lärt sig massor och utvecklat kunskaper som hon verkligen kommer att ha stor nytta av framgent, förutom att hon kommer att bli stolt ägare av ett unikt skåp (faktiskt det enda exemplaret i världen).
Men vad exakt hon har lärt sig tycker jag trotts det kan vara lite svårt att sätta fingret på...
En annan elev har byggt en kniv med tillhörande knivslida. Han jagar med sin pappa och har bränt in ett älghuvud på slidan. Han har följt en arbetsinstruktion, men kompletterat med älghuvudet.
Båda dessa elever har med stor passion genomfört sina slöjdprojekt, men jobbat helt annorlunda. Vem har egentligen lärt sig mest..? Vart har mest kunskap skapats... egentligen?
/ Christer