Det här är ett svar på kommentaren från Claes angående produktkvalitet i slöjden.
Min kunnighet i att hantera min blogg sträcker sin inte längre i nuläget än att jag nödgas kommentera som ett nytt inlägg, beklagar detta.
Hej Claes!
Tack för din kloka kommentar. Att ha en dylik strategi som dina "tre F" är guld värd. Jag har en liknande med mina sexor, men istället för smörkniv gör de den "klassiska" slöjdade lådan. Jag uppfattar ialla fall att den är ganska etablerad och att många elever finner en lockelse i att göra sin egen trälåda(helst med lås på). Jag kallar uppgiften "Lådan som konstruktion, form och funktion". Så färgen har i mitt fall bytts ut till konstruktion. Jag funderar en del över om detta är ett för svårt begrepp för mina sexor, men än så länge tycker jag de verkar klara av det. Jag pratar mycket om färger och mönster och symboler, men framförallt i låduppgiften om lådans bredd, längd och djup, hur dessa kan variera för att skapa rätt funktion(har tagit hjälp av min kollega Annika som har en uppgift som jag tror hon kallar just "längd, bredd och djup"). Eleverna får även utsättas för att jobba med estetiken och funktionen i teknikerna sinkning och centrumtappning. Jag tror att en viktig fråga i sammanhanget just handlar om att eleverna inte ges en alltför oprobelmatiserad uppgift. Det är skillnad på instruktionen "Gör en smörkniv" mot att "gör en smörkniv utifrån den tre F:en" eller "Gör en smörkniv av god kvalitet som är skön att hålla i". Eller som mitt lådexempel: "gör en låda" mot att "gör en låda som passar för att förvara blyertspennor" "gör en låda som är hållbar och signalerar vad som ska förvaras i den på ett tydligt sätt". Vi måste se till att ge eleverna komplexa uppgifter/instruktioner, inte för triviala.
Om eleverna får i uppgift att tillverka en smörkniv utan att få se en smörkniv eller ha en bytta smör framför sig, går de i regel direkt igång med att kopiera vad de sett tidigare, de har en uppfattning om vad en smörkniv är och hur den ”bör” se ut. Men de tänker oftast som jag ser det i form och inte funktion och de tänker ofta inte på hur form och färg hänger ihop. Därför vikten av att systematiskt lyfta fram dessa aspekter av föremålet. Vad är funktionen? Hur hänger formen ihop med funktionen? Hur hänger formen och funktionen ihop med tekniken och verktygen? Om jag ska tälja en smörkniv finns det vissa principer och former som är att föredra för att få en jämn yta (inga hack). Och vissa troliga risker som eleverna visst kan få veta i förväg, nämligen att det finns en risk att jag täljer bort hantaget eller gör den för tunn så den knäcks.
En annan variant är när läraren styr för mycket. I mitt lådexempel ovan finns risken av att knäcka elevernas självförtroende totalt i sin förmåga att slöjda om jag ger dem en för svår uppgift. I synnerhet om läraren visar eleverna ett exempel på en låda som han eller hon gjort, som är super duper megafin, med slimmade laxstjärtssinkor och utskurna dekorer. Om jag bara visar en låda som denna är risken stor att alla vill göra en sådan låda (eller att någon elev tycker den är superful och redan bestämt sig för att slöjd är urfult och tråkigt, för detta är den enda glimten av ett slöjduttryck som eleven har fått se). Därför menar jag att eleverna i en inspirationsfas måste få se många och olika alternativ och varianter. Fina exklusiva sinkade lådor. En gammal sockerlåda. En dåligt slipad låda, en välslipad låda. Olika varianter av sinkor. Olika varianter av längd, bredd och höjd. En ”misslyckad låda” och hur man skulle kunna förbättra den. Alltså presentera ett smörgåsbord för eleverna med olika varianter av funktion, konstruktion, form och färg. Olika lådor, olika uttryck, som passar för olika ändamål. I min slöjdsal står en ”låda” i form av en enorm blyertspenna, där locket är pyramidformat som spetsen av en blyertspenna och fäst med ett gångjärn. Det är någon av min kollega Niklas elever i högstadiet, dock inte tillverkad inom ramen för denna uppgift.
Kanske att begreppet ”låda” är för styrande för eleverna, jag vill ju att de ska utveckla sin förståelse för hur funktion, form och färg hänger ihop, inte i första hand tillverka en låda. Vore det bättre att tala om ”förvaring”?
tisdag 4 oktober 2011
lördag 1 oktober 2011
Produktkvalitet i skolslöjden
Lyssnar just på Studio Ett:s reportage om skolslöjden. Jag tar verkligen till mig de kommentarer som liknar den som Leif Henriksson inleder med, om varför i allsina dar man ska spara "fula" slöjdföremål som ungarna tagit med hem från skolslöjden.
Det stör mig att jag alltför många gånger släppt iväg elevers slöjdalster för tidigt. Jag tror detta är en bidragande orsak till den upplevda fulheten. När jag (och säkert många andra också) sett att detta föremål inte är "klart". En jättesvår fråga på ett sätt - hur avgör man det och vem bestämmer det? Samtidigt måste vi ständigt hantera denna fråga. Jag tycker t ex att det underlättar när jag t ex visar på flera och olika elevexempel på "färdiga föremål". Jag är medveten om risken med styrning, att jag styr elevens formgivning. Men är det inte det jag vill? Det är ju oerhört viktigt att jag ihop med gruppen problematiserar dessa föremål till utseende, hantverksmässigt, materialmässigt. Självklart måste jag hela tiden vara så lyhörd jag bara kan gentemot elevens egna idéer och de former och funktioner de åstadkommit och tar med detta i min dialog med eleven.
Jag är övertygad om att det är skillnaden mellan välutvecklad och outvecklad slöjdundervisning som avgör kvaliteten på elevens föremål och därmed elevens visade kunskaper. (bortsett från den hemska tanken att det finns slöjdlärare som gör jobbet åt eleven, sågar ut formen i bandsågen eller slutför slipningen, "fixar till" ytbehandlingen - detta är verkligen det sista man ska göra, för då tar man ju kunskapsprocessen från eleven).
Är det så att hellre att eleven får arbeta med ett slöjdföremål per termin, än massa korta? Jag tror det. För att verkligen komma åt processkunskaperna. Våra fyror har detta året i uppgift att skapa ett huvudföremål under hela året. (en figur/docka som de ska ge liv åt). Känns än så länge bra. Men vi får utvärdera och se.
Det stör mig att jag alltför många gånger släppt iväg elevers slöjdalster för tidigt. Jag tror detta är en bidragande orsak till den upplevda fulheten. När jag (och säkert många andra också) sett att detta föremål inte är "klart". En jättesvår fråga på ett sätt - hur avgör man det och vem bestämmer det? Samtidigt måste vi ständigt hantera denna fråga. Jag tycker t ex att det underlättar när jag t ex visar på flera och olika elevexempel på "färdiga föremål". Jag är medveten om risken med styrning, att jag styr elevens formgivning. Men är det inte det jag vill? Det är ju oerhört viktigt att jag ihop med gruppen problematiserar dessa föremål till utseende, hantverksmässigt, materialmässigt. Självklart måste jag hela tiden vara så lyhörd jag bara kan gentemot elevens egna idéer och de former och funktioner de åstadkommit och tar med detta i min dialog med eleven.
Jag är övertygad om att det är skillnaden mellan välutvecklad och outvecklad slöjdundervisning som avgör kvaliteten på elevens föremål och därmed elevens visade kunskaper. (bortsett från den hemska tanken att det finns slöjdlärare som gör jobbet åt eleven, sågar ut formen i bandsågen eller slutför slipningen, "fixar till" ytbehandlingen - detta är verkligen det sista man ska göra, för då tar man ju kunskapsprocessen från eleven).
Är det så att hellre att eleven får arbeta med ett slöjdföremål per termin, än massa korta? Jag tror det. För att verkligen komma åt processkunskaperna. Våra fyror har detta året i uppgift att skapa ett huvudföremål under hela året. (en figur/docka som de ska ge liv åt). Känns än så länge bra. Men vi får utvärdera och se.
tisdag 27 september 2011
skillnaden mellan teknik och slöjd?
Skolämnen är som bekant inget av naturen givet utan är mänskliga konstruktioner, skapade utifrån mänskliga idéer om hur saker och ting bör organiseras.
Teknik är en senare konstruktion (lgr80) medan slöjd är dryg hundra år äldre.
Ämnena har som jag ser det många beröringspunkter och på min skola har vi t o m slöjd och teknik i samma lärosal (den är med i skolverkets ämnesfilmer i teknik och slöjd länk här). Vi arbetar alltså med samma verkyg och samma material. (inte exakt precis i alla lägen men vi delar hyvelbänkar, metallbord med lödkolvar, limpistoler (som jag ser som skissverkyg när elverna bygger slöjdmodeller, inte som ett lämpligt slöjdverktyg), spillådor, borrmaskiner, målarhörna.
Vad tusan är det då som skiljer ämnena åt, när verksamheterna ter sig så lika???
jag kan urskilja fyra gemensamma områden där det kan tänkas finnas skillnader utifrån min egen praktik:
Ämnena förhåller sig olika till materialet. I slöjden är materialet ofta utgångspunkten för uppgiften, "stoffet", fokus ligger på att lära sig hantera och bearbeta materialet. Materialen som är centrala är metall, textil och trä. Materialens ursprung. Hur man traditionellt och innovativt kan arbeta i dessa material. I teknik däremot fokuseras inte bearbetningen i samma utsträckning utan fous ligger på konstruktion och materialets koppling till olika tekniska fenomen som trälister till fackverk eller kartong till förpackningar. Kan man säga att slöjden fokuserar manufaktur - elevens förmåga att själv producera i material -medan tekniken fokuserar på industriell produktion - elevens förmåga att förstå och göra materiella val i ett mer industriellt perspektiv?
Punkt 2: Verktyg och redskap
Jag är osäker på om vi förhåller oss olika till verkyg och redskap. Däremot kan jag se i vår sal att slöjden gör en tydligare uppdelning av verkyg kopplade till respektive material och detta är ett kunskapsområde som bedöms - att välja lämpliga verktyg till det aktuella materialet. Att inte såga i trä med en bågfil. Att lära sig om olika metallslöjdsverktyg och olika träslöjdsverktyg. En jämförelse är att i teknikundervisningen används ofta limpistoler vid byggen av fordon, broar, m.m. Det skulle i ett slöjdperspetiv inte gå, eftersom limpistol inte är ett lämpligt verktyg för att göra hållbara föremål. Men i tekniken går det bra eftersom det inte är lika centralt att förmålet blir hållbart, viktigare är att eleven förstått konstruktionen.
Punkt 3: Bearbetningsmetod/hantverksteknik
I slöjd är ett centralt innehåll att utveckla kunskaper inom olika "former av hantverkstekniker". I teknik ska eleven utveckla sina kunskaper inom "tekniska lösningar". Vad är skillnaden? Den enda skillnaden jag kan hitta är själva urvalet av tekniker. I slöjd är det specifika hantverkstekniker för att bearbeta material som svarvning, sågning, virkning. i teknik är det framskrivet en större variation av tekniska lösningar - tekniska system, principer för hållfasthet m.m., elektronik, mekanik.
Punkt 4: Produkten/artefakten
I slöjd är föremålet i centrum. Det står i första meningen i kursplanen, i första förmågan och återkommande i det centrala innehållet. Föremålets syfte, vad det ska användas till, vad det ska signalera - estetiskt och funktionellt - och hur det ska tillverkas så ändamålsenligt som möjligt. När jag läser kursplanen för teknik noterar jag att föremålet finns med som ett centralt innehåll i åk 1-3 samt 4-6 men inte i 7-9....undrar varför?
I teknikämnet tolkar jag det soma att "bruksföremål"/vardagsföremål står i fokus, medan man i slöjd har en mer problemtiserad syn på föremålet som bruks- och konstföremål. De estetiska och kulturella aspekterna av föremålets fuktion lyfts fram mer i slöjden.
All for now.
Teknik är en senare konstruktion (lgr80) medan slöjd är dryg hundra år äldre.
Ämnena har som jag ser det många beröringspunkter och på min skola har vi t o m slöjd och teknik i samma lärosal (den är med i skolverkets ämnesfilmer i teknik och slöjd länk här). Vi arbetar alltså med samma verkyg och samma material. (inte exakt precis i alla lägen men vi delar hyvelbänkar, metallbord med lödkolvar, limpistoler (som jag ser som skissverkyg när elverna bygger slöjdmodeller, inte som ett lämpligt slöjdverktyg), spillådor, borrmaskiner, målarhörna.
Vad tusan är det då som skiljer ämnena åt, när verksamheterna ter sig så lika???
jag kan urskilja fyra gemensamma områden där det kan tänkas finnas skillnader utifrån min egen praktik:
- hantering av/förhållandet till materialet
- hantering av/förhållandet till verktyg och redskap
- hantering av/förhållandet till bearbetningsmetod, hantverksteknik
- hantering av/förhållandet till produkten/föremålet
Ämnena förhåller sig olika till materialet. I slöjden är materialet ofta utgångspunkten för uppgiften, "stoffet", fokus ligger på att lära sig hantera och bearbeta materialet. Materialen som är centrala är metall, textil och trä. Materialens ursprung. Hur man traditionellt och innovativt kan arbeta i dessa material. I teknik däremot fokuseras inte bearbetningen i samma utsträckning utan fous ligger på konstruktion och materialets koppling till olika tekniska fenomen som trälister till fackverk eller kartong till förpackningar. Kan man säga att slöjden fokuserar manufaktur - elevens förmåga att själv producera i material -medan tekniken fokuserar på industriell produktion - elevens förmåga att förstå och göra materiella val i ett mer industriellt perspektiv?
Punkt 2: Verktyg och redskap
Jag är osäker på om vi förhåller oss olika till verkyg och redskap. Däremot kan jag se i vår sal att slöjden gör en tydligare uppdelning av verkyg kopplade till respektive material och detta är ett kunskapsområde som bedöms - att välja lämpliga verktyg till det aktuella materialet. Att inte såga i trä med en bågfil. Att lära sig om olika metallslöjdsverktyg och olika träslöjdsverktyg. En jämförelse är att i teknikundervisningen används ofta limpistoler vid byggen av fordon, broar, m.m. Det skulle i ett slöjdperspetiv inte gå, eftersom limpistol inte är ett lämpligt verktyg för att göra hållbara föremål. Men i tekniken går det bra eftersom det inte är lika centralt att förmålet blir hållbart, viktigare är att eleven förstått konstruktionen.
Punkt 3: Bearbetningsmetod/hantverksteknik
I slöjd är ett centralt innehåll att utveckla kunskaper inom olika "former av hantverkstekniker". I teknik ska eleven utveckla sina kunskaper inom "tekniska lösningar". Vad är skillnaden? Den enda skillnaden jag kan hitta är själva urvalet av tekniker. I slöjd är det specifika hantverkstekniker för att bearbeta material som svarvning, sågning, virkning. i teknik är det framskrivet en större variation av tekniska lösningar - tekniska system, principer för hållfasthet m.m., elektronik, mekanik.
Punkt 4: Produkten/artefakten
I slöjd är föremålet i centrum. Det står i första meningen i kursplanen, i första förmågan och återkommande i det centrala innehållet. Föremålets syfte, vad det ska användas till, vad det ska signalera - estetiskt och funktionellt - och hur det ska tillverkas så ändamålsenligt som möjligt. När jag läser kursplanen för teknik noterar jag att föremålet finns med som ett centralt innehåll i åk 1-3 samt 4-6 men inte i 7-9....undrar varför?
I teknikämnet tolkar jag det soma att "bruksföremål"/vardagsföremål står i fokus, medan man i slöjd har en mer problemtiserad syn på föremålet som bruks- och konstföremål. De estetiska och kulturella aspekterna av föremålets fuktion lyfts fram mer i slöjden.
All for now.
söndag 25 september 2011
Dalaälgar, Stockholmsråttan och jakten efter Slöjdens grammatik
Ska man våga sig på ett sådant laddat ord? Laddat med "rätt- och feltänk"...något som i regel är väldigt fuuuuult inom estetiska undervisningstraditioner. Det viktiga har ofta varit att du/eleven gör, inte hur du gör, eller vad du gör om man hårdrar det. Man kan ju göra på så många sätt, det finns inte ett rätt svar. Förvisso. Men är det inte mer att stjälpa än att hjälpa när man undviker att visa på rätt eller fel? Ta Otto Salomons modellserie som ett exempel på en slöjdgrammatik - ett i slöjdlärarkretsar länge föraktat rätt- och fel tänk: "Så här gör du en älg", "så här gör du en skärbräda", steg-för-steg-i-detalj! Men är inte detta ett pedagogiskt sätt att synliggöra formtänkande, konstruktionsalternativ, arbetsgång? Är inte problemet med modell/mallslöjden snarare hur man förhåller sig till den? Att man utgår från att det finns en sann, objektiv bild av hur en slöjdad älg ser ut och hur den kan göras och framförallt att detta inte problematiseras? Jag menar att man borde ha kvar modellen/mallen men att man tillsammans problematiserar den och diskutera dess form - konstruktion - funktion (slöjdens formlära?). Och sen får eleven göra en ny, utvecklad variant. Alltså att man använder sig av modellen för att förstå olika slöjdaspekter, inte för att lära sig kopiera(eller jo, delvis). Och skillnaden skulle kanske i en mer lämplig slöjduppgift vara att eleverna först får skapa en älg utifrån sin förförståelse, för att i nästa steg få lära sig följa en mall, för att i nästa steg få återgå till sin egen älg och ta beslut kring att göra om, behålla, förfina... "Grammatiken" får här finnas alltså, men den får aldrig ensam utgöra mål för lärandet(så här gör du en älg) utan hela tiden verka dynamiskt i relation till elevens egna bild av uppgiften, elevens subjektiva slöjdade älg (detta är min bild av en slöjdad älg).
Sen kan man fråga sig vilken funktion en slöjdad älg har och varför eleverna ska slöjda en älg och inte en valross eller en häst...och vad man egentligen lär sig när man slöjdar en älg, "skogens konung"(men lejonkungen då säger någon skarp...). Grammatik asså... och etymologi i detta senaste konungaexempel :)
Jag har en märklig längtan efter att utforska och definiera någon slags"slöjdgrammatik". I skrivandets stund kan jag inte riktigt formulera varifrån denna längtan kommer men kanske är svaret så enkelt som att jag lever och verkar i en tid när tyst kunskap mer och mer görs kommunicerbar och beforskas. Lustigt, med tanke på att jag alltid avskytt grammatik. Jag är förutom slöjdlärare även språklärare (i franska) men undervisar inte i det för tillfället. Som nyexad lärare tyckte jag ganska illa om läroboken - textboken och övningshäftet - som är så etablerad i språkundervisning. Jag ville att eleverna själva skulle formulera det innehåll de skulle kommunicera, inte följa tråkiga läroboksexempel. Hellre levande rollspel kring en restaurangsituation eller en "fråga-vägen-övning" än tråkig lyssna till bandet, läsa glosor, fylla i lucktexter, gå igenom satslära. Jag lite föraktade grammatik, "grammatik är fult och dött och såå tråkigt". Lärande sker när undervisningen känns meningsfull och hur kan man någonsin känna meningsfullhet i att rabbla verbändelser? Så tänkte jag, färgad av min (dåliga?) lärarutbildning. Nämnvärt apropå sammanhanget är att min utbildning i franska aldrig var didaktisk - som min slöjdubildning var - utan den bestod i rena ämneskurser - A, B, grundkurs yada yada...då kanske jag hade fått med mig en annan syn på grammatik och vad språkkunskaper är (och framförallt hur de kan och bör brukas didaktiskt)?
Det jag kan se idag är att grammatiken behövs när jag ska kommunicera med andra, för att bli förstådd. För att förstå, för att lära på djupet, förstå sammanhangen, förstå hur all hänger ihop, för att komma vidare. För grammatik är ett kraftfullt verktyg, bara man använder det på rätt sätt. Mitt forna förakt (lite av det finns väl kvar kanske) kommer sig av att undervisningen i för stor utsträckning utgått från grammatiken, istället för att utgå från praktiska situationer. Jämför "Nu ska du lära dig att böja oregelbundna verb" med "nu ska du lära dig att berätta för din fransktalande vän vad du gjorde igår". Ändamålsenlighet...och att ta in grammatiken som ett verktyg när den behövs, för att förstå hur man berättar. Vad ett verb är och varför man böjer det. Vilka missförstånd som kan uppstå....osv.
Lite som exemplet med älgen. Att skapa uppgifter där eleven får uttrycka sin identitet, och förstå koppling mellan sin identitet och älgens. Om jag tar in en tysk turist i sammanhanget så får kanske älgen och det entreprenöriella en ny dimension. Eller om eleverna ska tillverka dalaälgar eller stockholmsråttor.
Sen kan man fråga sig vilken funktion en slöjdad älg har och varför eleverna ska slöjda en älg och inte en valross eller en häst...och vad man egentligen lär sig när man slöjdar en älg, "skogens konung"(men lejonkungen då säger någon skarp...). Grammatik asså... och etymologi i detta senaste konungaexempel :)
Jag har en märklig längtan efter att utforska och definiera någon slags"slöjdgrammatik". I skrivandets stund kan jag inte riktigt formulera varifrån denna längtan kommer men kanske är svaret så enkelt som att jag lever och verkar i en tid när tyst kunskap mer och mer görs kommunicerbar och beforskas. Lustigt, med tanke på att jag alltid avskytt grammatik. Jag är förutom slöjdlärare även språklärare (i franska) men undervisar inte i det för tillfället. Som nyexad lärare tyckte jag ganska illa om läroboken - textboken och övningshäftet - som är så etablerad i språkundervisning. Jag ville att eleverna själva skulle formulera det innehåll de skulle kommunicera, inte följa tråkiga läroboksexempel. Hellre levande rollspel kring en restaurangsituation eller en "fråga-vägen-övning" än tråkig lyssna till bandet, läsa glosor, fylla i lucktexter, gå igenom satslära. Jag lite föraktade grammatik, "grammatik är fult och dött och såå tråkigt". Lärande sker när undervisningen känns meningsfull och hur kan man någonsin känna meningsfullhet i att rabbla verbändelser? Så tänkte jag, färgad av min (dåliga?) lärarutbildning. Nämnvärt apropå sammanhanget är att min utbildning i franska aldrig var didaktisk - som min slöjdubildning var - utan den bestod i rena ämneskurser - A, B, grundkurs yada yada...då kanske jag hade fått med mig en annan syn på grammatik och vad språkkunskaper är (och framförallt hur de kan och bör brukas didaktiskt)?
Det jag kan se idag är att grammatiken behövs när jag ska kommunicera med andra, för att bli förstådd. För att förstå, för att lära på djupet, förstå sammanhangen, förstå hur all hänger ihop, för att komma vidare. För grammatik är ett kraftfullt verktyg, bara man använder det på rätt sätt. Mitt forna förakt (lite av det finns väl kvar kanske) kommer sig av att undervisningen i för stor utsträckning utgått från grammatiken, istället för att utgå från praktiska situationer. Jämför "Nu ska du lära dig att böja oregelbundna verb" med "nu ska du lära dig att berätta för din fransktalande vän vad du gjorde igår". Ändamålsenlighet...och att ta in grammatiken som ett verktyg när den behövs, för att förstå hur man berättar. Vad ett verb är och varför man böjer det. Vilka missförstånd som kan uppstå....osv.
Lite som exemplet med älgen. Att skapa uppgifter där eleven får uttrycka sin identitet, och förstå koppling mellan sin identitet och älgens. Om jag tar in en tysk turist i sammanhanget så får kanske älgen och det entreprenöriella en ny dimension. Eller om eleverna ska tillverka dalaälgar eller stockholmsråttor.
tankar kring slöjdens fyra förmågor i Lgr11 - vad innebär det att vara kunnig i slöjd?
Det är svårt att får läroplanstexter att bli tydliga och begripliga, det har jag fått erfara när jag satt med i skrivgruppen i slöjd hösten 2009 på skolverket i arbetet med Lgr11. Så här en tid efteråt kan jag tycka att det förvisso har blivit en del mer tydliga formuleringar jämfört med Lpo 94 men fortfarande är mycket luddigt och jag är osäkert på om det verkligen blev så ämnesspecifika förmågor som tanken var. Jag funderar nu över hur man formulerar kunnighet i slöjd. Är det så att ju enklare formuleringar, desto enklare kunskap (och är detta enbart negativt?)? Kunnighet och kompetens, det som vi ska bedöma, är ju inte något enkelt utan utgörs av mer komplexa processer där situation, person, material, verktyg, tid m.m. påverkar resultatet.
Trivialiseringsaspekten och risken med mäthysterin har bedömningsforskare varnat för längre - ju mer avgränsade och mätbara kunskaper, desto större risk att vi missar målet eftersom vi då fokuserar undervisningen och lärandet kring de saker som är enkla att mäta, enkla att dokumentera. När vi borde fokusera på just de komplexa processer som utgör skickligheten i en ämneskunnig persons arbete. Samtidigt får vi inte undvika att mäta, dokumentera, systematisera och förenkla och generalisera något bara för att det är svårt. Tvärtom!
Ett led i att förstå innebörden av något - i det här fallet "slöjdkunnighet" - är att sätta det i ett nytt sammanhang, att förändra eller variera någon del i sammanhanget. Jag ska här göra detta enligt Lgr11:s påstådda fyra förmågor.
Begreppet "förmågor att utveckla" är enligt skolverket synonymt med långsiktiga mål, jmf strävansmålen i tidigare kursplan. Jag har här valt att variera kunskapsformuleringen genom att här ändra den till- "kunnig i" istället för "förmågor att utveckla".
En skicklig slöjdare är någon som är:
Vad händer om man skriver såhär istället, enligt punkterna nedan?
En kunnig slöjdare har kunskaper i:
Trivialiseringsaspekten och risken med mäthysterin har bedömningsforskare varnat för längre - ju mer avgränsade och mätbara kunskaper, desto större risk att vi missar målet eftersom vi då fokuserar undervisningen och lärandet kring de saker som är enkla att mäta, enkla att dokumentera. När vi borde fokusera på just de komplexa processer som utgör skickligheten i en ämneskunnig persons arbete. Samtidigt får vi inte undvika att mäta, dokumentera, systematisera och förenkla och generalisera något bara för att det är svårt. Tvärtom!
Ett led i att förstå innebörden av något - i det här fallet "slöjdkunnighet" - är att sätta det i ett nytt sammanhang, att förändra eller variera någon del i sammanhanget. Jag ska här göra detta enligt Lgr11:s påstådda fyra förmågor.
Begreppet "förmågor att utveckla" är enligt skolverket synonymt med långsiktiga mål, jmf strävansmålen i tidigare kursplan. Jag har här valt att variera kunskapsformuleringen genom att här ändra den till- "kunnig i" istället för "förmågor att utveckla".
En skicklig slöjdare är någon som är:
- kunnig i att formge och framställa föremål i olika material med hjälp av lämpliga redskap, verktyg och hantverkstekniker,
- kunnig i att välja och motivera tillvägagångssätt i slöjdarbetet utifrån syftet med arbetet och utifrån kvalitets- och miljöaspekter,
- kunnig i att analysera och värdera arbetsprocesser och resultat med hjälp av slöjdspecifika begrepp, och
- kunnig i att tolka slöjdföremåls estetiska och kulturella uttryck.
Vad händer om man skriver såhär istället, enligt punkterna nedan?
En kunnig slöjdare har kunskaper i:
- formgivning, manufaktur/hantverk, materiallära, verktygslära,
- Kvalitetsstrategiskt tänkande, miljöstrategiskt tänkande, ändamålsenlighetstänkande(=Designlära?)
- Produktions- och produktanalys, produktions- och produktvärdering, Slöjdgrammatik(ordens betydelse, meningsbyggnad, osv. - slöjdspråkande helt "enkelt")
- Slöjdestetisk(Taktil/haptisk, visuell) kommunikation, (materiell kommunikation?), materiell kultur/slöjdkultur
torsdag 22 september 2011
Slöjd som berättelse - ny avhandling i slöjd :D
Rykande färsk spännande slöjdläsning:
http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:441062
Jag har precis gått en (vetenskapsmetod)kurs i arts-based reseach (ABR), forskning som syftar till att arbeta med och använda sig av konstnärliga representationsformer som drama, narrativ/berättelser, visuell kommunikation, osv. Ett underbart exempel är Katarina Bonneviers avhandling i arkitektur: Behind straight curtains, här kommenterar hon den och här är en länk till hennes avhandling, den är så cool :)
Jag tror vi slöjdare kan hämta mycket inspiration från arkitekturens fält, det är ju mer utforskat än vårt eget.
Men så dimper det ner en avhandling då och då, och som Esko själv skriver så har det verkligen tatt fart de senaste decenniet, särskilt när det gäller slöjdlärare i Sverige som disputerat: Borg 2001, Johansson 2002, Homlong 2006, Holmberg 2009, Hasselskog 2010 och så nu Mäkelä 2011 (han gör en bra översikt på sid 26 i sin avhandling).
Det som är så häftigt med Eskos är att den är så underbart slöjdig som jag ser det, både till innehåll och form. Kanske framförallt för att han tar upp och probelmatiserar de estetetiska och kulturella uttryck i slöjdföremål och i slöjdande. (jag är fortfarande i en eurforisk fas, ännu inte så kritisk, det kommer...)
Jag har ett ex i min hand... sidorna är lena, jag reagerade särskilt på lenheten. (vilket alltid får mig att tänka på Marlénes och Bents text om när något är tillräckligt mjukt :)). Sen är det massvis av bilder, i färg,- oj vad det gör mycket för läsbarheten! - och det som jag mest reagerar på: Symbolanvändningen. Den gör massvis med mig som läsare. Jag tror att även att gemene slöjdlärare - som kanske inte sitter och läser akademiska texter jämt å ständigt - kan uppleva meningsfullhet i att läsa den, bläddra i den, ta den till sig. För de visuella och taktila symbolerna är så tokviktiga! De positionerar texten och positionerar ämnet, berättar om kunskapens tillhörighet genom sin sonika form. Kantighet, flöde, mjukhet, strikthet, samhörighet... tre olika symboler, tre olika dimesioner av innehållet och hur de relateras till varandra. Men också treenigheten i sig som en position, exlicit.
Önskar dig som läser en glad och god och bra dag i slöjdens heliga små tecken!
http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:441062
Jag har precis gått en (vetenskapsmetod)kurs i arts-based reseach (ABR), forskning som syftar till att arbeta med och använda sig av konstnärliga representationsformer som drama, narrativ/berättelser, visuell kommunikation, osv. Ett underbart exempel är Katarina Bonneviers avhandling i arkitektur: Behind straight curtains, här kommenterar hon den och här är en länk till hennes avhandling, den är så cool :)
Jag tror vi slöjdare kan hämta mycket inspiration från arkitekturens fält, det är ju mer utforskat än vårt eget.
Men så dimper det ner en avhandling då och då, och som Esko själv skriver så har det verkligen tatt fart de senaste decenniet, särskilt när det gäller slöjdlärare i Sverige som disputerat: Borg 2001, Johansson 2002, Homlong 2006, Holmberg 2009, Hasselskog 2010 och så nu Mäkelä 2011 (han gör en bra översikt på sid 26 i sin avhandling).
Det som är så häftigt med Eskos är att den är så underbart slöjdig som jag ser det, både till innehåll och form. Kanske framförallt för att han tar upp och probelmatiserar de estetetiska och kulturella uttryck i slöjdföremål och i slöjdande. (jag är fortfarande i en eurforisk fas, ännu inte så kritisk, det kommer...)
Jag har ett ex i min hand... sidorna är lena, jag reagerade särskilt på lenheten. (vilket alltid får mig att tänka på Marlénes och Bents text om när något är tillräckligt mjukt :)). Sen är det massvis av bilder, i färg,- oj vad det gör mycket för läsbarheten! - och det som jag mest reagerar på: Symbolanvändningen. Den gör massvis med mig som läsare. Jag tror att även att gemene slöjdlärare - som kanske inte sitter och läser akademiska texter jämt å ständigt - kan uppleva meningsfullhet i att läsa den, bläddra i den, ta den till sig. För de visuella och taktila symbolerna är så tokviktiga! De positionerar texten och positionerar ämnet, berättar om kunskapens tillhörighet genom sin sonika form. Kantighet, flöde, mjukhet, strikthet, samhörighet... tre olika symboler, tre olika dimesioner av innehållet och hur de relateras till varandra. Men också treenigheten i sig som en position, exlicit.
Önskar dig som läser en glad och god och bra dag i slöjdens heliga små tecken!
Synligt lärande
Läste just Helena Lejes inlägg på textillärarlistan om SKL:s nya skrift, synligt lärande som bygger på John Hatties studie Visible learning (2009).
Jag surfade vidare lite och hittade denna artikel av Hattie från 2003 där jag tycker han formulerar några tydliga nyckelfrågor kring vad som skiljer en erfaren lärare från en "expertlärare",alltså en skicklig lärare.
Han visar i sin undersökning att det är fokus på lärarens arbete som är den mest betydelsefulla skolfaktorn när det gäller att förbättra elevernas lärande - inte fokus på skolans ledarskap, skolbyggnader, klasstorlek, elevgruppen eller elevernas hemförhållanden. Detta kan man diskutera mycket om och tveka kring men jag tänker inte ta upp dessa faktorer här.
Istället vill jag ta upp hans "framgångsfaktorer" för en skicklig lärare, han listar fem och urskiljer expertlärare från erfarna lärare och noviser (sid. 5, min översättning i ett slöjdlärarperspektiv):
En kunnig/skicklig slöjdlärare kan:
Jag surfade vidare lite och hittade denna artikel av Hattie från 2003 där jag tycker han formulerar några tydliga nyckelfrågor kring vad som skiljer en erfaren lärare från en "expertlärare",alltså en skicklig lärare.
Han visar i sin undersökning att det är fokus på lärarens arbete som är den mest betydelsefulla skolfaktorn när det gäller att förbättra elevernas lärande - inte fokus på skolans ledarskap, skolbyggnader, klasstorlek, elevgruppen eller elevernas hemförhållanden. Detta kan man diskutera mycket om och tveka kring men jag tänker inte ta upp dessa faktorer här.
Istället vill jag ta upp hans "framgångsfaktorer" för en skicklig lärare, han listar fem och urskiljer expertlärare från erfarna lärare och noviser (sid. 5, min översättning i ett slöjdlärarperspektiv):
En kunnig/skicklig slöjdlärare kan:
- identifiera och organisera slöjdämnets centrala kunskapsformer/representationsformer (han/hon är mycket ämnesspecifik, inte generaliserande kring kunskaper),
- skapa optimala klimat i slöjdsalen där lärandet synliggörs i aktiviteterna (genom hög grad av återkoppling),
- hantera lärandet och ge ändamålsenlig återkoppling (hög grad av deltagande, bedömer och använder sig av elevernas problem istället för att bara korrigera),
- vara uppmärksam på känslouttryck, respekterar eleverna, visar omsorg och hängivenhet, och
- påverkar elevernas lärande - lär eleverna att bemästra, inte bara utföra.
- Elevernas kännedom om uppsatta mål - lärandemål i uppgiften, vad eleven förväntas lära sig, vilket kunnande som ska utvecklas.
- Resultatåterkoppling till eleven - återkoppling i slöjdarbetet kring lärandet, inte bara görandet - vilken förmåga som eleven tränar just där och då.
- Lärarens pedagogiska förmåga - hur jag organiserar och prioriterar mitt lärararbete, skapar arbetsområden, organiserar allt "läromedel" i salen (material, verktyg, möblering, inspirationsmaterial, m.m.), skapar och hanterar bedömningsunderlag, allt "vad:et" och "hur:et" i undervisningen.
- Studiero i klassrummet - hur jag skapar en rofylld arbetsmiljö, lektionsrutiner, salsregler, arbetsrutiner osv.
- Stöd och uppmuntran från hemmet - koppla arbetet till hemmet och fritiden, ge eleverna uppmuntrande och öppna funderingsläxor, "gå-hem-och-mät"-läxor, fråga familjemedlemmar och vänner om slöjdfrågor, m.m.....
- Analysera undervisningen tillsammans med kollegor - se till att ha regelbundna ämneslagsträffar, nätverk i kommunen/mellan närliggande skolor, nationella nätverk, nätforum som textillärarlistan, bloggande :) m.m.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)