"Men ååååhh, MÅSTE vi prata så mycket på slöjdlektionen?"

Varje termin dyker en liknande kommentar upp från någon elev, ofta en kille. Varför?
Har många elever en bild av slöjdämnet som att där pratar man inte, där "bara" jobbar man med verktyg och material? Varifrån har de fått denna uppfattningen?

Givetvis försöker jag vara så självkritisk jag bara kan och ser till att hålla mina introduktioner så korta och inte babbla på för mycket, vilket ibland är ett enkelt svar på frågan. Men jag har även prövat att bara ropa upp eleverna och låtit dem sätta igång utan uppstartssnack.
 (dvs. som jag oftast gör sammanfatta i ett gruppsamtal vad som hände förra lektionen och lyfta vad uppgiften handlar om och vad de ska fokusera på). Okej, en lektion utan försnack alltså, bara köra på, som några elever önskat. Då uppstår i regel direkt den klassiska "svansen" och hjälplistan, inklusive att någon elev sitter på sin plats och har noll koll på var han eller hon eller hen ska börja med eller mot vilket mål hon jobbar mot denna lektion och slutmålet. Skräckscenario. Undvika undvika undvika. Och jag har alltså märkt att i mitt fall fungerar det oftast med ett försnack, att jag lyfter ett exempel, visar något, påminner om vissa praktiska principer och för därefter startar arbetet.

Åter till elevers frustration över pratandet i slöjden. Själv blir jag varje gång lika upprymd för då får jag ett tillfälle att utmana deras tankar om slöjden. Jag påminner om skolans syfte, att vi ska åstadkomma lärande, (som bl a Carlgren & Marton skrivit om i boken "Lärare av imorgon"(2001)).
Allt vi gör i skolan är knutet till prat, eftersom det är genom pratet om det där "något" som vi lär oss.
Att det är genom språkandet (tala, visa, gestikulera, skapa ting som "talar" - och tala om dessa ting!) som vi lär oss.
Genom att sätta ord på handlingar, fenomen, prylar och händelser så blir vi mer medvetna om VAD vi gör, HUR vi gör det och TILL VILKEN NYTTA/Varför vi gör det.

Vad slöjd är, vad det innebär att vara kunnig i slöjd (till exempel till skillnad från att vara kunnig i matematik eller kunnig i svenska) Vad det är man kan när man kan använda en såg skickligt eller använda nål och tråd skickligt.
Hur man slöjdar - hur man tänker, (för)bereder, tittar och greppar, till exempel hur man går tillväga för att klippa ut en plåtbit så det blir riktigt rakt eller klippa ut en tygbit så att den blir exakt kvadratisk.
Varför vi slöjdar - sågar, syr, formar och vilka motiv och behov som ligger bakom dessa handlingar - lust, funktionella behov, ekonomiska behov, miljö- och hushållningsbehov, terapeutiska/hälsomässiga behov - för att vi helt enkelt mår så himla bra av att slöjda <3

Om vi inte pratar slöjd, hur ska vi då lära oss?
Slöjd är ett i hög grad kommunikativt ämne har bl a Marléne Johanssons avhandling från 2002 visat, där hon studerat aktiviteterna under slöjdlektioner. Så här skriver hon om elevers dagboksskrivande och skissssskapande i slöjden, jag menar att det även gäller för elevens tal om sina slöjdaktiviteter:

När eleverna re-presenterar utvecklas nya infallsvinklar på problemen. Dessa olika re-presentationsformer; att tänka, att göra ritningar och att tillverka, har en viss likhet med de resonemang Vygotsky (1986) för om relationen mellan tal och text. Vygotsky menar att skriftspråket kräver en medvetenhet och precision jämfört med det talade språket som är mer spontant. Att i handling ”ta ställning” i själva görandet av slöjdprodukten, att inte bara tänka sig en färdig slöjdprodukt utan att också göra en ritning och utföra den, kan jämföras med Vygotskys jämförelsemellan talspråk och skriftspråk. Utmaningen består i att (våga) verifiera och utföra. Att skriva ner sina tankar eller skissa på sitt slöjdarbete kräver ett ställningstagande och en medvetenhet i likhet med när slöjdhandlingen utförs vid tillverkningen av slöjdprodukten. (s. 212)

Så jag antar att jag härmed säger ja till teoretisk slöjd. För ja, det finns oteoretisk slöjd enligt min mening och det är den slöjden där eleverna inte vet vad de lär sig och varför det är viktigt att vara kunnig i slöjd, varför man ska anstränga sig på slöjdlektionerna. Men det innebär inte att jag säger nej till praktisk slöjd. Det skulle vara att säga nej till ämnet självt.

Jag uppfattar att i den bästa av slöjdlektionsvärldar finns görandet och skapandet sida vid sida, fiftyfifty. Det sinnliga och det filosofiska, oskiljbara! Det är väldigt farligt att undvika pratandet om slöjd, då går man i princip mot ämnets undergång, eftersom vi lever i en tid av faktafiering. Allt ska sättas ord på, allt ska ges en form och en etikett.  I vetenskapsterminologi kallas det epistemologisering - att göra tyst eller "oupptäckt" kunskap till vetenskap. Och det är där vi befinner oss i skolsamhället idag - nu ska det forskas forskas forskas om undervisning och lärare ska forska forska forska... Utbildningsvetenskap, skolforskning, lesson studies, learning studies, ämnesdidaktik... Didaktik hit och pedagogik dit.

Och här sitter jag, förvirrad och känner mig som slöjdlärare lite ensam, mitt i myllret.

Olika fokus i TX-uppgifter och TM-uppgifter?

Under mina fem år som slöjdlärare och på de fyra skolor jag jobbat på har jag funderat över skillnaderna i uppgifter som eleverna möter i textilslöjden respektive de uppgifter som eleverna möter i trä- och metallslöjden(när de inte är samplanerade).

Min grova generalisering utifrån ett väldigt bergänsat underlag är att textilslöjden i mycket större utsträckning fokuserar på att eleverna ska lära sig traditionella hantverkstekniker, t ex sticka, virka, väva, sy, tova. På TM-sidan däremot fokuseras oftare på att eleverna ska tillverka olika föremål, "med personlig prägel" som Bengt Svensson skulle ha sagt antar jag. Tillverka ett tre-i-rad-spel, en hylla, en relieff, ett skrin, osv. känenr du igen dig?  - kommentera gärna!

Dock uppfattar jag att äldre TM-slöjdslärare liksom textilen delar upp de olika skolåren i olika tekniker( och exempel/förlagor på föremål): formning med rasp och fil i åk 3, någon enkel sammansättning i åk 4, metall i åk 5 (t ex driva eller bocka - verkar vara en klassiker...), centrumtappning i åk 6 etc.

En fråga som jag ställer mig är varför vi väljer vissa utgångspunkter  för elevernas arbete och hur vi kan skapa ändamålsenliga uppgifter med en bra balans mellan föremål, material, teknik, m.m. Vilka olika typer av utgångspunkter finns det?

Fortbildning för slöjdlärare i stockholm, vad händer?

Var är vår urbana ljusnande framtid?

Enligt Skolverket i februari 2011 (mer exakt källa saknas, ska försöka hitta) låg antalet obehöriga slöjdlärare i trä-och metall i stockholms län: 40,7% obehöriga TM-slöjdslärare...!

För slöjdlärare i textil är siffran något lägre: 31, 6 % obehöriga!

Siffran för hela landet ligger enligt dessa siffror på 28,7% obehöriga TM-slöjdlärare resp 21,4% obehöriga TX-slöjdlärare.

När jag ringde Skolverket häromdan hade den inga kurser i lärarlyftet för inom slöjddidaktik. Hur tusan går denna ekvation ihop?

Om siffrorna ovan är något så när sanna vilket jag är rädd för att de är - hur ska detta gå, när kravet på ämnesbehörighet införlivas? Hur tänker sig högskolorna i regionen tillgodose det enorma fortbildningsbehov som finns bland slöjdlärare?

Nu har Konstfack fått examensrätt för slöjdlärarutbildning, men exakt vilken typ av kurser som kommer att erbjudas är ännu oklart, tidigast hösten 2012 kommer de dra igång slöjdlärarspecifika kurser.
Måtte de ta sitt förnuft till fånga och även erbjuda fortbildningskurser för verksamma slöjdlärare! Distans i alla ära via Linköping och Umeå, men inget går upp emot ett nära möte och mer regelbundna träffar där man kan få ingå i en läranemiljö under en längre tid.

Så var min tid på lärarhögskolan i stockholm, numera Stockholms Universitet. Jag gick en fruktansvärt bra och ändamålsenlig slöjdlärarutbildning där (här, för jag sitter i skrivandets stund i en lokal intill min gamla slöjdsal). Denna utbildning har nu gått in på sitt sista läsår. Det är så fruktansvärt tragiskt. Men , jag hoppas innerligt på att Konstfack kommer ta emot passningen och förvalta vidare det bästa från denna tradition och det bästa från Uppsalas textila slöjdlärarutbildning.

Låt oss prata detaljer!

Hur levande är diskussionen på skolor runt omkring i landet när det gäller aspekter som lektionstid, elevgrupper och institutionsvård?  Aspekter som starkt påverkar undervisningen, och synen på slöjdundervisning enligt min mening.

1. Längden på slöjdlektioner/fördelningen över årskurser av den 330 "garantitimmarna"
2. Antal elever per slöjdgrupp
3. Val av slöjdart
4. Schemalagd tid eller ansvarsuppdrag för institutionsvård

Det här är några detaljer som jag tycker är värt att sätta fokus på.

För en tid sedan fick jag kontakt med en pensionerad slöjdlärare vid namn Elsie Blom som arbetat med projekt för längre slöjdlektioner för att förbättra lärandet hos eleverna. Hon har bl a drivit frågan om ämnessamarbeten mellan t ex matte och slöjd, hur ämnena korsbefruktar varandra och tillsammans kan förbättra elevernas kunnande. Enligt henne kräver detta ordentligt med tid för att hinna komma in i det praktiska arbetet samt tid att bryta för reflektion utan att eleverna känner att det inte hunnit få en chans att komma igång. Hon har arbetat framgångsrikt med det hon kallar "halvdagsslöjd". En spännande tanke!

De flesta slöjdlärare känner nog igen sig i den klassiska hjälplistan på tavlan eller "svansen" av elever som otåligt följer efter läraren i väntan på handledning och praktisk hjälp i slöjdarbetet. Jag har gått sönder inombords när det hänt att en elev kommit fram till mig i slutet av en lektion och sagt att "jag väntat på hjälp hela lektionen". Så får det inte gå till! Felet ligger givetvis delvis hos mig och hur jag strukturerat uppgiften och hur jag fungerar i min roll som lärare. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret själv. Jag anser att det delvis beror på att lektionen är för kort för att hinna åstadkomma en pedagogisk miljö, en miljö där lärandet sätts i första rummet.

Så jag menar att en viktig aspekt för att förbättra undervisningen är att verkligen fundera över vad som är en lämplig längd på slöjdlektioner och att detta måste diskuteras i relation till vad som ska läras. Om vi t ex enligt den nya kursplanen i Lgr11 ska styra in undervisningen på att utveckla elevernas förmåga att göra genomtänkta val i slöjdarbetet måste vi fundera över hur vi lägger upp undervisningen för att möjliggöra detta lärande. Det finns skolor som har slöjdpass som är 60 minuter eller i värsta fall ännu kortare. Hinner eleverna på den tiden bli introducerade i en uppgift, göra egna val av verktyg och tillvägagångssätt, arbeta praktiskt, få återkoppling av läraren, dokumentera sin arbetsprocess och slutligen plocka undan och städa ytor. Jag är ytterst tveksam. Vad jag förstått är det på många skolor vanligt med 80 minuter per vecka från åk 3 eller 4. Är 80 minuter tillräckligt? Personligen tycker jag inte det. Jag tilltalas verkligen av Elsies halvdagsslöjd! Tänk att eleverna får "vara kvar" i slöjdtänket en hel halvdag och tid som går åt till framplockning och undanplockning förminskas drastiskt. Men - faran här är ju att eleverna då blir slöjdlösa under längre perioder och aldrig vill vi väl hamna i träsket med "slöjdvecka" som ju förekommit på en del friskolor, dvs att eleverna åker iväg en vecka per termin för att ha "intensivslöjd". Då har det gått för långt, det måste finnas en mer långsiktig process över tid så att kunskapen får en chans att sjunka in, vad nu det innebär egentligen...

Antal elever per slöjdgrupp: Har hört att det finns skolor med 20 elever per slöjdgrupp. Det låter ju fullkomligt befängt! Slöjden är ett kroppens ämne, läraren handleder till stor det genom att visa och korrigera elevens kroppsliga agerande, hur man håller, står, drar, m.m. Hur ska läraren hinna ge återkoppling och handledning åt alla dessa elever om lektionen dessutom är på 60 minuter? Detta är en orimlighet och undervisningen ska bygga på traditionen av individuella arbeten. Om det är en lärare vi talar om och en normalstor undervisningssal. Faktorer som avgör storleken på gruppen är som jag ser det:
1. Längden på lektionen - att läraren hinner handleda varje elev individuellt under ett par minuter, minst.
2. Storleken på slöjdsalen. Varje elev ska ha en egen plats - i träslöjden innebär detta en hyvelbänk per elev och det finns riktlinjer för hur många cm arbetsyta det måste vara för att bedriva ett säkert arbete. Liknande riktlinjer borde finnas för textilslöjd.
3. Antal undervisande lärare i gruppen. Det är väl bara i undantagsfall som man är fler än en lärare, men jag tror visst att det förekommer, t ex på de skolor där man ser slöjd som ett ämne. Och sen kan man ju tänka olika när det gäller val och organisering av uppgifter t ex när en textillärare och en trä- och metallärare samarbetar, har gemensamma samlingar och redovisningar osv. Att eleverna få gå mer fritt mellan salarna. Hittar man en struktur som möjliggör detta kan det ske spännande utveckling av undervisningen tror jag. Frågan är bara hur svårt det är att genomföra...

Apropå val av slöjdart, t ex den traditionella uppdelningen i antingen textil eller trä-och metallslöjd i  åk 7-9: Om eleverna ska utveckla sin förmåga att välja material(metall, textil, trä m.m.) i relation till det tänkta föremålets funktion och estetik(som det står i Lgr11) - hur ska vi då konstruera uppgifter där eleverna får träna på detta? Blir det möjligt om vi har den traditionella uppdelningen i TM- respektive TX-slöjdsgrupper?

Slutligen en lite tanke om institutionsvården...våra kära verktyg och redskap...jag har förstått att förr om åren, för si sådär tjugo år sedan eller mer, hade man tid på schemat för institutionsvård, slipning av verktyg, underhåll och reparationer, inventering av material m.m. Och mer av underhållet sköttes väl av slöjdläraren själv, medan man idag nog lejer bort en hel del. Eller struntar i det, och slöjdsalar står och förfaller. På min skola har vi de senaste åren lyckats förhandla oss till en städdag per termin då det är lektionsfritt för att vi ska kunna inventera, underhålla och organisera. En dag. Om slöjdsalen i grunden var i ordning skulle det väl funka.  Då skulle man - kanske -hinna se över färg- och ytbehandlingsförrådet, sortera i virkesförrådet, sortera spik- och skruvförrådet, slipa och lacka om hyvelbänkar, göra rent i målarhörnan, slipa verktyg, justera hyvlar, rensa i diverse förvaringshyllor och skåp, med mera om man var några stycken, vi är tre(jag är tm-lärare därav detta fokus). Mycket av dylika uppgifter borde ju ligga kontinuerligt varje vecka. Men det är svårt när man som på min skola har en fullständigt fullbelagd slöjdsal, hela veckan, från åtta på morgonen till halv fyrasnåret på eftermiddagen. När ska man hinna underhålla salen? På min skola är nog problemet också att det är för många kockar, vi är tre lärare på en sal. Allas ansvar-ingens ansvar... det duger inte. Jag tror verkligen på ansvarsområden och försöker driva detta. Antingen ha ett rullande schema för t ex sortera virke, tömma spånsug, fylla på färg, osv. eller fasta områden. Vad finns det för andra lösningar?

Katederundervisning i slöjd?

Jag funderar kring hur katedern använts som didaktikt verktyg i slöjdundervisningen.

Min bild av nutidens slöjdsalar är att det möjligen, kanske tom ofta, finns en lärarbänk i salen, ofta ett skrivbord i ett hörn, som är lärarens "lilla hörna". Det är min högst fördomsfulla bild. Stämmer den med verkligenheten?

När jag gick min lärarutbildning problematiserade vi begreppet "det pedagogiska rummet" och byggde slöjdsalar i miniatyr för att diskutera hur man kan organisera pedagogiska miljöer, miljöer som bjuder in till ett slöjdande anpassat till elevernas behov och förutsättningar.

Så när jag kom ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, dvs. till min "lärarutbildare" på en grundskola reagerade jag starkt på hans kateder, som stod traditionellt placerad framför tavlan i klassrummet, med en bekväm skrivbordsstol och en massa slöjdföremål och pärmar i en låg hylla ovanför bordsytan. (det känns märkligt att säga "praktiken" eftersom vi i ännu högre grad arbetade praktiskt på högskolan, men det är ju så det benämns i folkmun, oj va jobbigt det är att vara pk!).

Men var är det då som är så galet med att ha en kateder placerad på detta vis?

1. Vilka aktiviteter skapar möblemanget? Katederns placering och framförallt hur läraren använde den. Eleverna fick komma fram och ställa sig i kö och visa sina slöjdarbeten (inte alltid, men ofta) för lärarens som satt bekvämt tillbakalutad i sin stol. Är inte detta sett ur ett maktperspektiv en rätt förnedrande aktivitet? Är det inte bättre att läraren går runt bland eleverna alternativt att man samlas hela gruppen eller i smågrupper med läraren för att skapa mer balanserade positioner?

2. Föremål medierar, och vad medierar så en kateder, eller en lärarbänk? I våra slöjdsalar på Mariaskolan har vi som lärare egna skåp i salen där vi har diverse didaktiska material och läromedel. Men inga egna arbetsbänkar. Jag sägar inte att detta är bättre eller sämre. Jag funderar över vad det medierar. En positiv sak med att ha en lärarbänk i salen är att det faktiskt där kan ligga(och nog ofta ligger, för de lärare som har tid/tar sig tid att slöjda på egen hand!) pågående arbeten eller visbitar som eleverna kan studera för att se exempel på hur en slöjdkunnig person löst praktiska problem. Men stod skillnad i att se lärarens produkter som facit, dvs. rätta svar på hantverkstekniska lösningar och att se dem som exempel på lösningar. Här är det viktigt att vara medveten om föremåls mediering, dvs att även om läraren inte tänka tt de ska fungera som facit blir det lätt uppfattade som "rätta lösningar" eftersom vi av tradition och kanske omedveten vana lär barn att det finns rätt och fel. Vilket vi kanske inte borde.

Men katedern alltså, vad ska vi göra med den? Är det bara att hiva ut den? Men den måste ju ersättas med något! Det viktiga om man hivar ut katedern är väl att man måste ersätta den med bättre didaktiska symboler och lärostrukturer. Inte tvunget ett nytt föremål men ett genomtänkt undervisningssätt!
Så att vi inte skapar en undervisning enbart för att eleverna ska bli självständiga.
Självständighet har inget alls med slöjdkunnighet att göra.
Den ensamme slöjdaren i sin bod ute i skogen blir skicklig och utvecklas slöjdmässigt först när hon får prata om sitt slöjdarbete med någon. Kanske inte varje gång, men ej att förglömma mötets betydelse i allt vi gör.

Om årets serie Klass 9A på SVT - ytligt faktafokus?

Så var det dags för ett nytt krafttag i ännu en utmärglad och deprofessionaliserad svensk skola. Som lärare bävar man och spritter om vartannat, som överlag i den svenska skoldebatten.

Bävar för att man av erfarenhet vet att så många (politiker, forskare, superlärare) älskar att lösa skolans problem med quick-fixar men vi som arbetar i skolan vet att situationen är mer komplex än så.

Spritter (av förhoppning) gör jag för att skolproblemen äntligen lyfts fram i rampljuset, lärarens yrkesroll problematiseras och didaktikens frågor sätts i fokus.

Det som gör mig ledsen och uppgiven är dock att man denna omgång valt bort en större mångfald av ämnen/kunskapsformer till förmån för mer traditionella teoretiska ämnen: matte, svenska och No om jag har förstått det rätt. Jag borde väl inte vara förvånad, det är ju helt i linje med kunskapssynen den nya lärarutbildningen där man marginaliserar ämnen som idrott, slöjd och hem- och konsumentkunskap till förmån för förståelseämnen som bygger på klassisk skolundervisning/förmedlingspedagogik.

När ska vi få se ett skolprogram som lyfter fram och problematiserar kunskapsformer, undervisningsformer och framförallt det ämnesspecifika lärandet och kunnandet? Där skolans 16 obligatoriska kärnämnen står i fokus och där man kan lyfta fram de goda exemplen och förtjänsterna i det olika ämnena? Och viktigast - hur skapar vi meningsfulla lärandemiljöer och aktiviteter för våra elever?

MATTE + SLÖJD = SANT?

Det är så mycket prat om matte, matte,matte. I all ära, matte är urviktigt. Men när ska våra debattarenor som t ex DN lyfta fram skolämnesfrågor ur ett mer komparativt perspektiv (och involvera alla skolämnen!)?  DN:s artikel om svenska elevers måluppfyllelse idag är ett försök men skildrar tydligt en ämneskunskapssyn som något fixt och färdigt, inte vad de(läs skolämnena) faktiskt är, nämligen samhälleliga konstruktioner med helt andra funktioner och syften än t ex de akademiska ämnena.

Många slöjdlärare skulle säkert säga att deras elever arbetar med praktisk matematik eller laborativ matematik i slöjden. Men är inte detta väldigt förvirrande för eleverna, att tala om matematik när man borde tala om slöjd? Jag menar inte att matematik och slöjd inte hör ihop - tvärtom! - men det jag menar är att vi snor våra elever på upptäckten av vad slöjd är om vi håller på att prata för mycket matte med dem när vi borde lära dem vad slöjd är och vad det innebär att vara kunnig i slöjd (vilket inte automatiskt = att vara kunnig i matematik).

Det jag syftar på är att varje skolämne är en egen verksamhet i sig, med egna redskap, aktiviteter och en egen begreppsaparat.

Matteundervisning har traditionellt redskap och material som lärobok, papper, penna, olika typer av linjaler, passare och miniräknare. Redskap som används vid olika typer av skriftliga beräkningar. Klassrummet är också organiserat på ett ämnesspecifikt sätt och man använder specifika begrepp och ord som knyter an till aktiviteterna.

Slöjdundervisningen har traditionellt redskap och material som måttband, strykmått, syl, hammare och nål, metall, textil och trä. Redskap som används vid olika typer av materialhanteringar eller materialberäkningar. Slöjdsalen är väl kanske skolans mest artefaktrika sal och aktiviteterna är tydligt indikerade av bänkarnas utformning, maskiners placering, m.m.

Det är ju t ex inte alltid så lätt att få eleverna att sitta och skriva eller samtala en hel lektion på slöjden utan högljudda protester. Om man ens bör låta eleverna göra det; om det ens är accepterat att göra det, varken bland slöjdlärare eller bland elever?! De begrepp som används är oftast namn på materialspecifika tekniker, verktyg, och ord som beskriver aktiviteterna, såga, sticka, nåla...

Jag ser fram emot den stundande diskussion i och med implementeringen av LGr11, nu när det finns ett framskrivet kunskapsområde för slöjdämnet. Vad innebär det att vara kunnig i slöjd? Är beräkningar i slöjd samma typer av beräkningar som man gör i matematik? Vad är lika, vad skiljer? Vad är viktigt att vi särskiljer, vad är viktigt att vi likställer?

Betyder t ex begreppet " att dela" samma sak i matematik som i slöjd?
Som jag ser det är skillnaden att dela som ma-begrepp är generellt, medan dela som slöjd-begrepp är materialspecifikt. Om du ska dela en tygbit så förutsätter det att du vet hur man på lämpligt sätt delar tyg, dvs med sax. Likaså hur du delar metall, även där med sax (men då med en plåtsax!) eller såg eller sidavbitare om vi pratar metalltråd.