Händighet och skolslöjd i media

Både igår och idag lyssnade jag på slöjdprat på radion. Det är sannerligen örongodis för en slöjdlärare när slöjd, hemslöjd, hantverk och händighet får så mycket utrymme i media! I slutet av detta inlägg länkar jag till en artikel om handen och hjärnan och om Göran Lundborgs forskning inom hnadkirurgi.

Idag sändes en repris av programmet om Näässlöjden - Sveriges kanske största pedagogiska exportvara. Klart lyssningsvärt:

Swedish Sloyd - svensk träslöjd ute i världen

Lite märkligt dock att programpresentatören meddelade att "nu är det dags för ett program om svensk textilslöjd" och i slutet nämnde hon även ett kärt problembarn, begreppet "syslöjd". Men jag vill nog påstå att det mesta handlade om Ottos pedagogiska snickerislöjd och hans modellserie, inte mycket Hulda Lundin där inte, och inte heller något om metallslöjden. 

Hade varit intressant om programmakarna kunde kopplat till dagens svenska skolslöjd, den skolslöjdforskning som finns och dagens läroplansinnehåll. Men men..man får vara tacksam för det lilla :)

Igår lyssnade jag till Bolin i P1 och hans tappra försök att lyfta diskussionen kring händighet och den kanske mest intressanta frågan - hur lär man sig att bli händig, eller skicklig:

Hantverkshajp och Gunnars tumme mitt i handen

Hela konceptet var kul - att han bjudit in en (kvinnlig, fint så politiskt korrekt) byggnadssnickare som skulle lära honom att snickra en fågelholk och att gräva i innebörden av begrepp som händighet och "tummen mitt i hand". I början av programmet kände jag mig ganska förvirrad. Varför hade han bjudit in en byggnadssnickare och inte en slöjdlärare eller hantverkspedagog av något slag? Inget ont om snickarens insats, men jag hade nog tyckt det vore intressantare att lyssna till en erfaren slöjdlärare som kunde dragit paralleller till barns slöjdande och hur man hanterar elever som har svårt att lära sig slöjd.

Däremot var det mycket intressant att höra hjärnforskaren Ann-Christin Eliassons kommentarer om hur händighet eller snarare skicklighet utvecklas och hennes redogörelse för hur minnet påverkar vad vi kan i slöjd, men även motivation och lust.. Hon pratade både om processens betydelse, om övningens enorma betydelse för att bli skicklig och den komplexa aktivitet som slöjdande innebär, där olika sinnesintryck och tanken samverkar och förutsätter varandra. Superintressant!

Fick mig att tänka på en handkirurg som det stod om i tidningen Hemslöjden för något halvår sedan (minns tyvärr inte vilket nummer). Han heter Göran Lundborg och är professor i handkirurgi och talade sig varm om hantverk och handens betydelse för hjärnans utveckling. Att handens aktiviteter upptar en mycket stor del av hjärnan. Vårt fantastiska enastående verktyg - handen! Här är en länk till er artikel jag hittade i Läkartidningen:

Hjärnan kan styra handen – men handen kan forma hjärnan

 Jag tror vi slöjdlärare behöver mer av denna typ av hårdfakta för att argumentera för vårt ämnes vikt i guld. Och det behövs verkligen mer forskning som knyter an till hur vi slöjdlärare kan organisera slöjdundervisning på vetenskaplig grund så att Sveriges unga hjärnor går en ljus framtid till mötes!

Dags att skrota begreppet hemslöjd?

När jag läser artikeln om hemslöjd i DN den 17 juli kan jag inte låta bli att fundera kring varför vi envisas med att tala om "hemslöjd". Begreppet hemslöjd som jag förstått det växte fram under 1800-talets industrialiseringsera och nationalromantiska era och stod i kontrast till begrepp som manufaktur, hantverk och hela skråväsendets arv där slöjd kommit att betyda "ren" produktion. Slöjd som ett generellt fenomen på 1800-talet handlade inte som idag om att individen ska producera för hand och uttrycka sitt formspråk (det fanns så klart i bakgrunden) utan i fokus låg ATT tillverka föremål, det var liksom inte lika tydlig skillnad mellan handgjort och maskingjort, mycket i var människas hem var fortfarande handtillverkat. Men vem i dagens Sverige gör skillnad mellan låt säga ett slöjdat föremål och ett hemslöjdat föremål? I dagens postindustriella era står väl slöjd och slöjdarbete (till skillnad från hemslöjd) mer än någonsin för just kontextuell, subjektiv/individuell produktion och materiella uttryck eller med ett vardagligt ord: hemmagjort - i betydelsen "jag har gjort den själv därhemma".Var det inte just detta som hemslöjdsföreningen och Lilli Zickerman ville åstadkomma?
Då kan man fråga sig varför verksamheten som helhet envisas med att kalla sig hemslöjdsförening och inte slöjdförening...och Svensk dessutom?! Till vilken nytta spelar detta idag, har inte nationalismen spealt ut sin roll för länge sedan i vårt globala samhälle när vi ser hur någon i Katmandu (se och läs lite om detta på slöjd.nu ) sitter och tovar precis som någon gör  en solig sommardag i Stockholm - the capital of scandinavia (jag ironiserar för att vara övertydlig)...alltså det kan snarare vara maskinella förutsättningar, klimat och målsättning som påverkar slöjdalstrets identitet snarare än den nationella härkomsten.  Iså fall blir det globala samhället till en utopi när vi envisas med att tala om "svensk hemslöjd". Ett annat exempel: är s.k. gatuslöjd/grafittislöjd något annat än hemslöjd? Ni vet när människor väljer att slöjda ute i naturen, stadsnaturen alltså och lämna spår av sitt slöjdande i form av uppmjukade invirkade lyktsolpar, biholkar på husväggar eller en soptunna transformerad till en hungrig tiger med man i form av fuskpäls, som jag såg på södermalm för nåt år sen...det är väl inte hemslöjd...eller?!  En annan falang är konsthantverket. De som idag arbetar med slöjd som profession benäms och benämner sig oftast konsthantverkare, inte slöjdare, som t ex några smeder eller keramiker jag pratat med. Varfördå? Kanske för att slöjd inte ses som en vetenskap, som något generellt, utan som massa små lokala, kontextuella aktiviteter utan direkt koppling. Jag funderar alltså över om begreppet hemslöjd i sig kan innebära en bromskloss för slöjdämnets utveckling och riskera dess framtida existens och överlevnad som en byggsten i samhället. Och varför pratar vi inte alls om hantverk..vad tusan är skillnaden mellan hantverk och slöjd?

Ja, kärt barn har då sannerligen många namn: Hantverk, handarbete, design, konst, snickeri, snideri, vävning, täljning, slöjd, hemslöjd, skolslöjd, gatuslöjd, radikalslöjd, kravallslöjd, mjukslöjd, hårdslöjd, trådslöjd, träslöjd, textilslöjd, metallslöjd, plastslöjd, och så kan man gå på. Visst är detta viktiga kategorier och nyanser i vårt språk som alla främjar vår förståelse av slöjd, om jag nu vågar använda det som ett paraplybegrepp. Jag vågar det eftersom vi ju råkar ha ett skolämne som heter SLÖJD. Precis som att det finns ett skolämne som heter FRANSKA och ett som heter HEM- och KONSUMENTKUNSKAP. Så alltså, slöjd. Tänk om det är så att vi bestämmer oss för att det finns ett ämne som heter slöjd. Det skulle lika gärna kunna hetat "konst och hantverk", "handarbete och design" eller något i den stilen. Tänk om det är så att slöjdämnets grammatik, alltså vår kategoriindelning och systematik utgör av våra olika slöjdformer? Som anting är knutna till ett material, en teknik eller en plats...

Respekt för hantverket kräver ett fördjupat kunnande.

Må det vara gatuslöjd, sameslöjd, hemslöjd, skolslöjd eller någon annan öjd.

En lärobok i skolämnet slöjd, till vilken nytta?

Jag har länge funderat över läromedel i slöjd, vad är det, vad behöver eleverna och vad behöver jag som lärare.

När jag besökt skolforum, Slöjd i norr och Slöjdbiennalen har jag stött på olika läromedel i slöjd, men inte av den klassiska sorten, ni vet teoribok och övningsbok över ämnets helhet. DE stora läromedelsföretagen erbjuder inga läromedel i slöjd. När jag frågat runt har jag fått svar som "det finns ingen efterfrågan" och "vi har haft ett men det har utgått". Varför finns det inget generellt läromedel i slöjd? Är det rent av bra att vi inte har en bok som tar upp läran om "slöjdkunskap"?

På textillärarlistan pågår en tråd om önskan om att utforma ett läromedel i slöjd, eller kanske snarare en traditionell skolbok enligt konstens alla regler. (för vi har redan ett utmärkt digitalt läromedel i slöjdlexikon men även hela youtube till vårt förfogande för att visualisera olika slöjdmoment).

Kan ett läromedel i form av en traditionell skolbok gynna undervisningen och elevers lärande i slöjd? Skulle en traditionell skolbok i slöjd främja likvärdighet och ämnets tydlighet för oss som slöjdlärare, för våra elever och för föräldrar och kollegor eller skulle en traditionell slöjdbok innebära en "teoretisering" av slöjdkunskapen i negativ mening? Skulle ämnets status som skolämne förbättras eller försämras, eller kvittar det lika? Vem behöver ett läromedel i slöjd?

Ett läromedel i slöjd tvingar på sätt och vis fram påstådd kunskap eller "faktakunskap" som länge ansetts som onödlig (och omöjlig?) i ett skolämne som slöjd.  Slöjdämnet idag befinner sig i en identitetskris skulle jag vilja påstå. Är t ex hantverkstekniker bara ett medel eller är det ett kunskapsinnehåll? Är kunskaper i och om arbetsprocesser specifik slöjdkunskap eller är det ett försök att gå ifrån "mossigheten" i att vara ett praktiskt ämne, något som inte hör hemma i en modern skola? Ett läromedel är ju en representation av ämnets kunskapsinnehåll - slöjdkunskapen med stort S och dess grundbultar, byggstenar och olika grenar. Kan detta göras i slöjd?

Jag har under åren samlat på mig hyllmeter av gamla läromedel i slöjd som jag ser ofta utgår från olika slöjdarter - textil, läder, halm, metall, trä osv. (som sällan ställs mot varandra) och/eller har ett starkt teknikfokus eller "så här gör du en sånhär", dvs föremålsfokus. Vissa berör formgivning, men snarare utifrån "idén om den goda formen" och ofta starkt kopplat till ett specifikt material, snarare är hur man kan tänka kring estetiska aspekter och kulturella uttryck och symbolskapande genom föremål på ett mer övergripande plan.

Jag är även lärare i franska och där är ju läroboken näst intill som en bibel. Som ny lärare försökte jag gå bort från den i början för jag var rädd att den skapade en tråkig och okreativ undervisning men insåg mer och mer att det handlar ju om hur jag som lärare använder mig av den. Läroboken ser jag som en trygghet i att känna att man täcker in allt i sin undervisning, något att luta sig emot. Samtidigt som man ju har frihet under ansvar att "stryka vissa kapitel" och lägga till och utveckla. I min egen slöjdundervisning har jag ofta saknat just denna trygghet i att  "gör jag som alla andra, gör jag rätt? Gör jag som boken ger exempel på? Min trygghet har istället varit de uppgifter jag lärde mig på slöjdlärarutbildningen och de inramningar och tekniker som togs upp där. Min oro har dock ständigt följt mig utifrån mitt antagande att en slöjdlärare som är utbildad i Stockholm har en annan uppgiftssyn jämfört med slöjdlärare utbildad i Linköping, Göteborg eller Umeå. Och de slöjdlärare som inte är utbildade, hur ser deras uppgifter ut?

Det jag skulle vilja se och själv haft tankar på att producera är ett läromedel som utgår från aktuell läroplan och behandlar de kunskapsområden som tas upp där. Ett läromedel som är en version av Lgr11 i elevformat. Just nu sitter många lärare runt om i landet och producerar LPP:er var och en för sig. Tänk så mycket lättare det vore om vi kunde dela på arbetet i form av ett professionellt framtaget läromedel...ett drömscenario vore att en grupp kunninga och erfarna slöjdlärare med olika bakgrund och ämneskompetenser tillsammans formulerar ett läromedel med ett tydligt ETTÄMNESFOKUS. Personligen tror jag inte på idén om den ensamma geniala författaren och mina erfarenheter av att arbeta fram LPP:er tillsammans med mina kollegor på Mariaskolan är mycket goda och känslan av att vi faktiskt erbjuder våra elever en mer likvärdig utbildning ökar. 

Vad skulle då ett läromedel i slöjd innehålla? 

Jag spånar nu lite fritt kring vad den kan ta upp:

• Vad det innebär att vara kunnig i slöjd - konkreta exempel på de fyra förmågorna som finns i Lgr11.
• Hur man kan lära sig dessa förmågor - förutsättningar för att slöjda, generellt. T ex vassa och fungerande verktyg, bra arbetsytor, dokumentation och uppföljning av arbetsprocesser, samverkan av olika sinnen i arbetet- syn, hörsel, känsel, tanke och samverkan men andra slöjdare och deras erferenheter - observationens betydelse, osv.
• En genomgång av det centrala innehållet, t ex att varje kapitel  tar upp det centrala innehållet/kunskaper/förmågor och sedan ger exempel på hur uppgifter kan se ut i olika årskurser/progressionsuppgifter,  tex hur man kan arbeta med hantverkstekniker eller materialval eller kulturella uttryck i åk 3, 5 och 8. 
• Exempel på olika slöjduppgifter som utvecklar olika slöjdförmågor/kompetenser i slöjd, alltifrån hur man kan arbeta med olika skisstekniker (både 2d, 3d, olika modellmaterial) till traditionella tekniker som vävning, smide och täljning eller olika sätt att dokumentera och diskutera slöjdföremåls utveckling - hur man arbetar med finlir, finish, och åstadkommer kvalitet. 
• Många läromedel är uppdelade i teoribok och övningsbok. Hmmm....tveksam till detta...eller?

Ett läromedel riskerar alltid att utgör ett facit och stigmatisera ett rätt- och fel-tänk. Men jag ser det som att det är upp till oss som lärare att tydliggöra för eleverna att bara för att jag som lärare säger att det är så eller för att det står i boken är det inte SANNINGEN med stort S.

Min smideslärare Gustav Thane sa det klokt häromdan, ungefär såhär: Varje lärare/mästare har sin sanning. Om du vill jag jag ska lära dig som jag gör så måste du acceptera mitt sätt som sanningen. Men när du kommer till nästa lärare/mästare märker du att hen har en annan sanning. Det finns helt enkelt många sanningar, som liknar varandra mer eller mindre.