Fröken Slöjddidaktik

Uppföljningsföreläsning fortbildning

2012-01-23T09:24:00.000-08:00

I samband med skolslöjdsutställningen och fortbildningskvällen den 14/3 kommer även Nordiska museet att anornda en föreläsning för slöjdlärare där några FoU-projekt i slöjd kommer att presenteras och det blir ett tillfälle att följa upp de förslag och idéer som kommit fram under fortbildningskvällen den 14/3.

Datum för denna föreläsning/seminarium är satt: 28 mars

Även att skriva in i kalendern!

Mer info kommer framöver.

14 mars: fortbildning för slöjdlärare i stockholm!

2012-01-23T09:18:00.000-08:00

Nu är datum satt för fortbildningsdagen på Nordiska museet för slöjdlärare: Onsdagen den 14 mars

Skriv in i kalendern! Hoppas så många som möjligt kan komma, det kommer finnas ca 180 platser.

Kommer komma annons i Lärarnas tidning.

Det viktigaste nu är att få in LPP:er och didaktiska planer som är tänkta att utgör kittet i själva utvecklingstorget där syftet är att sprida, granska och tillsammans förbättra lektionsplaneringar och slöjduppgifter/arbetsområden.

Maila till mig senast den 5 mars (jag är med och anordnar denna träff tillsammans med Nordiska museet):

jenny.frohagen@utep.su.se

Tillsammans hjälps vi åt, tillsammans blir vi bättre.
/jenny

En sorgens dag.

2012-01-20T10:03:00.000-08:00

Idag gick jag förbi slöjdsalarna i Konradsberg, gamla Lärarhögskolan, som numera tillhör Stockholms Universitet. Jag har tidigare lagt ut bilder på den ena salen här på min blogg.

Denna sal var nu helt tömd på sin slöjdsjäl, verktygsväggarna gapade tomma och hyllorna likaså. Hyvelbänkarna stod där och grät tomma torra tårar, liksom jag.

Anders, min fantastiskt duktige slöjdlärare såg inte heller ut att vara särskilt torrögd, där han stor och packade ned i lådor eller slängde i sopkärlet. En sån fruktansvärd känsla att behöva montera ner en ypperlig och enligt mig ultimat slöjdsal, på grund av att denna kunskapsform inte längre är önskvärd.

Denna dag riktar jag mycket ondskefulla och arga känslor mot Stockholms Universitet och den sinneförvirring och vettlöshet som råder där bland de som har makten att bestämma om lärarutbildningen och utbildningvetenskapen.

Som inte haft vett att värna om och behålla denna fantastiska kreativa didaktiska och av alla studenter och lärare uppskattade miljö som slöjdsalarna utgjort.

Som inte haft vett att tillvarata och behålla en fantastisk slöjddidaktiker som Anders utgör. Denna förakt för adjunkter som får en att kräkas. Kräkas på akademiska gubbväldesidioter som värderar den teoretiska kunskapen före den praktiska. Det är vidrigt och vettlöst.

Som inte haft vett att behålla en institution som verkar i ett fält som är på tok för eftersatt inom utbildningsvetenskapen - de praktiska kunskapstraditionerna.

Nu riktar vi blickarna mot Konstfack, när det gäller slöjdlärarutbildning i mälarregionen.

Livet kan så klart går vidare och bli bra, förhoppningsvis till och med bättre! Allt hopp och all förväntan läggs nu på att de ansvariga för slöjdlärarutbildningen på Konstfack förstår betydelsen av att inte låta en förvaltad, beprövad och utvecklad slöjddidaktisk kunskap gå i graven. Att de kraftfulla didaktiska redskap och verktyg som Konradsbergsslöjden utvecklat kan få leva vidare och utvecklas kreativt. Jag ska göra mitt bästa för att förvalda den praktiska klokskap som min slöjdlärarutbildning gett mig. Jag hoppas alla ni andra Konradsbergsslöjdare gör detsamma.

Men den tomma ensliga slöjdsalen släpper inte sitt grepp om mig.
Den står kvar och tynar bort.
Och det gör
ont
ont
ont
i mitt träslöljdarhjärta att behöva bevittna denna idioti.

Slöjd som form respektive innehåll

2012-01-12T04:12:00.000-08:00

Läste just en skitbra artikel om estetiken i skolan, Ta skapandet på allvar, från tidningen Förskolan. Gillar särskilt Niklas Pramlings resonemang om synen på estetik som form respektive innehåll. Han tycker att vi istället för att tala om estetiska lärprocesser som blivit lite av ett mode-ord på senare år bör tala om estetik som form och innehåll, och då följaktligen estetiska ämnen som musik, bild och slöjd som just form respektive innehåll. Han ger i artikeln följande exempel:

Om läraren vid en samling spelar på en trumma och pratar med barnen om hur många slag som spelades på trumman riktas barnens uppmärksamhet mot antal, vilket är matematik. Det estetiska, musiken, blir då bara en form för ett annat innehåll. Om läraren istället spelar på trumman och pratar med barnen om ljuden – blev det starkare eller svagare, gick det fortare eller långsammare? – då riktas istället barnens uppmärksamhet mot musikaliska dimensioner såsom dynamik och tempo.
– Båda dessa typer av aktiviteter är fullt rimliga att arbeta med i förskolan, att låta det estetiska bli såväl form som innehåll. Man bör dock vara klar över att man i de två fallen stöttar barn i att uppmärksamma och lära sig väldigt olika saker, menar Niklas Pramling.

En jämförelse med skolslöjden skulle kunna vara att betrakta en slöjduppgift, t ex den nästan lite klassiska uppgiften i TM-slöjd, "bygg något av en meter bräda". Denna uppgift kan man såklart hantera på vitt skilda sätt. Om man ser slöjdundervisning som form eller i "Lars Lindström-termer" medieneutral, att lära sig med slöjd eller lära sig genom slöjd (se tex Lindström, Lars (2009). Estetiska lärprocesser om, i, med
och genom slöjd. KRUT 133/134 (nr 1–2 2009). Här finns en länk som knyter an i detta, se Bilaga IV, sid. 34-39) så skulle man i undervisningen kring denna uppgift kunna fokusera på de matematiska mätenheterna centimeter, decimeter, och millimeter eller geometriska begrepp och hålla en undervisning kring detta. Om man däremot vill se slöjd som innehåll handlar det snarare om att fokusera på t ex vilken typ av verktyg man bör välja för att kapa och klyva brädan och hur dessa hanteras.

Jag tror detta är särskilt relevant i skolslöjden just för jag tror att många slöjdlärare betraktar slöjdämnet i mångt och mycket som ett hjälpämne, eller ett ämne som syftar till att utveckla mer generella förmågor. Vilket det så klart har goda förutsättningar att göra. Men min poäng är att jag tror vi binder ris om egen rygg om vi negligerar hantverket i slöjden eller tycker det är mindre viktigt hur eleverna gör och istället fokuserar undervisningen på mer "genomkunskaper". Jag kan bli vansinnig av resonemang likt "slöjd är praktisk matematik" eller "slöjd är ett problemlösningsämne, man lär sig att lösa problem". Då pratar man om slöjd som form och nedvärderar därmed som jag ser det slöjd som ett berättigat innehåll i sig självt. Sen kanske vansinnig var att ta i lite. Men det stör mig att vi ofta prata om slöjdundervisning som skiljt från hantverksundervisning. Möjligen bottnar detta i en rädsla för att vi ska hamna tillbaka i en enbart repetitiv skolform där lärandet enbart handlar om att göra om och göra rätt och göra som läraren gör och aldrig få uttrycka egna former och färger och materialval. Men det tror jag i så fall är ett luftslott.

Jag föll även pladask för Eva Änggårds inslag i artikeln kring "myten om det skapande barnet som inte ska styras av vuxna". Mitt i prick. Läs och begrunda!

Fortbildning för slöjdlärare på Nordiska museet i vår

2011-12-20T06:27:00.000-08:00

I vår kommer nordiska museet slå upp dörrarna till en stor utställning om skolslöjd som kommer att pågå under nästa ett helt år- det gillar vi!

länk till museets hemsida

Under våren kommer museet att bjuda in slöjdlärare till en fortbildningskväll, som inleds med besök på utställningen, därefter mingel, föreläsning och ett idétorg där lärare får möjlighet att tillsammans utveckla idéer till arbetsområden sin ligger i linje med Lgr11.

Denna kväll är fortfarande under planering, jag är med och drar i detta och jag tänkte vända mig till er som läser här för att be om tips och råd för hur en dylik kväll kan bli så givande som möjligt för delatagande lärare.

Det kommer bli en inträdesavgift (ca 150 kr) men förhoppningsvis går detta att subventionera via arbetsgivaren. Vi förhandlar om detta...

Jag tycker själv att det finns för få möjligheter till nätverk och konstruktiva möten med slöjdlärarkollegor utanför den egna skolan, därför hoppas jag att det är fler än jag som känner såhär och som skulle vara intresserade av en fortbildningskväll som denna.

Ett spår som jag funderat på är att genom "idétorget" sprida lyckade exempel på uppgifter/arbetsområden/LPP:er som lärare kan få visa upp och vi kan få till en kvalitativ och kritisk granskning för att göra vår undervisning ännu bättre. Jag tycker själv mycket om att få mina tankar och lektionsplaneringar utsatta för granskning och kritiska kommentarer.

Kanske det finns fler lärare som kan tänka sig att dela med sig av LPP:er eller något liknande om sin undervisning att ställa ut på idétorget? Kanske ett utkast, en idéskiss som kan tänkas bearbetas i denna arbetsform? Jag tänker t ex kolla med mina kollegor om det är ok att vi ställer ut en LPP för granskning och lektionerna som jag och två andra lärare gjort i en forskningsstudie om symboliska uttryck hoppas jag kunna presentera för granskning i detta sammanhang.

Förhoppningsvis kan vi sedan publicera "resultaten" av kvällens diskussion om slöjdundervisning på pedagogstockholm.se

Hör av dig till mig om du har något du vill dela med dig av!
Jenny.frohagen@stockholm.se

Länk till min pågående studie inom EKU

2011-12-20T05:20:00.000-08:00

EKU är min lilla benämning på kunskapsområdet "estetiska och kulturella uttrycksformer" (det är ju lite långt, så det fick bli EKU).

Här är en länk till projektbeskrivningen av vår pågående learning study i slöjd:

http://www.pedagogstockholm.se/Utveckling/Forskning-och-utveckling/Amnesdidaktiska-natverk/Praktiska-och-estetiska-amnen/

Vi kommer den 3 februari att presentera studien för lärare och rektorer i Stockholms Stad, en konferens som främst riktar sig till deltagande skolor och lärare i stadens ämnesdidaktiska nätverk.

Just nu är det febrilt analysarbete och artikelskrivande....lite jul och nyår mellan varven.

Under våren kommer förhoppningsvis även en artikel att publiceras på Skolporten, jag lär länka till den när, om.... den kommer :)

Fröken Slöjddidaktik: Nationella prov och kunskapsdiskriminering

2011-12-07T14:24:00.000-08:00

Se även Bengt Perssons artikel om den nationella provens trubbighet: http://www.bt.se/debatt/mirakelskola-eller-luftslott(3060336).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+bt-nyheter+%28BT+Nyheter%29

Nationella prov och kunskapsdiskriminering

2011-12-07T14:16:00.000-08:00

Mikael Damberg lyfter i en artikel i SvD den 30 november fram fem förslag för rättvisa betyg, med stor emfas på de nationella proven. I sin tredje punkt säger han följande:

3. Kvalitetssäkra de nationella proven.
Det främsta syftet med nationella prov är att stödja en likvärdig bedömning över landet. Men vissa nationella prov verkar ge för stort tolkningsutrymme i bedömningen och en översyn av de nationella provens utformning bör därför göras.

Som lärare i ett större obligatoriskt grundskoleämne som slöjd är(330 timmar) nödgas jag att ställa frågan: Är Damberg medveten om att det råder en kunskapsdiskriminering i dagens skolsystem, där vissa kunskaper premieras och bedöms nationellt medan andra negligeras och förbises - och är han och hans parti beredda att kämpa för att åtgärda denna skevhet och orättvisa? För nuvarande utbildningsminister gör då inte många knyck för att öka jämställdheten mellan skolans olika kunskapsformer utan snarare, med tanke på nedmonteringen av de estetiska ämnenas obligatorium i gymnasiet, går vi en mörk och kunskapstorftig framtid till mötes.

Om vi nu i skolan ska syssla med nationella prov och "objektiv bedömning" som likvärdighetsgarant för en rättvis betygsättning, varför ignoreras då vissa skolämnen gång på gång?!

Jag menar att det råder en kunskapsdiskriminering i den svenska grundskolan där de praktiskt-estetiska ämnena - bild, musik, slöjd, teknik, hem- och konsumentkunskap samt idrott och hälsa - gång på gång behandlas som rena "sysselsättningsämnen" där dessa ämnens "praktiska faktakunskaper" som i själva verket är färdighetskunskaper(att kunna såga rakt, att kunna simma, att kunna spela i takt, att kunna tillaga en måltid osv.) och ämnesspecifika förmågor inte ges en viktighetsstatus i likhet med de teoretiska ämnenas. De praktiska kunskaperna bör väl också bedömas nationellt för att säkerställa kunskapsnivån i samhället när det gäller alla de kunskapsformer som vår läroplan så vackert grundar sig på. Eller?

Jag förstår inte varför det bara är fakta i bemärkelsen teoretisk förståelse som bedöms och problematiseras. Jag kan inte annat se än att det är en skolämnenas klassfråga. Vad säger att läsning, räkning och skrivning i teoretisk form är viktigare än praktisk räkning, läsning och skrivning i form av musicerande, slöjdande eller annat skapande?

Måtte vi undvika "generella" bedömningsmallar!

2011-12-05T16:43:00.000-08:00

Jan Thavenius har skrivit en läsvart och slående artikel om faran i att standardisera skolan.

Jag tänker när jag läser hans text att vi bör se upp med fällan att kopiera varandras bedömningsmatriser, observationsmallar och dylika didaktiska redskap utan att ha gjort dem till våra egna och bygga in dem i vår egen undervisning.

Jag har uppfattat av vi lärare ofta är alltför snabba med att sno åt oss bra "undervisningstips", mallar och blanketter och övningsuppgifter utan att faktiskt väva in dem och relatera dem till övriga delar i vår undervisning.

Om jag t ex tar över en matris eller bedömningsmall som en kollega gjort för att dela ut till mina egna elever gäller det ju att jag har tolkat kursplanen i slöjd på samma sätt som min kollega gjort. Om hon eller han skrivit fram arbetsmiljö väldigt tydligt som ett bedömningsområde, ja då gäller det att även jag har med detta i min undervisning på ett snarlikt sätt som min kollega, eftersom de s.k. värdeorden sannolikt är kopplade till denna lärares sätt att undervisa om arbetsmiljö med eleverna, t ex om man har specifka uppgifter som man tar in och bedömer t ex underhåll av vissa verktyg och redskap, eller säkerhetstänk när man rör sig i salen. Eller ännu värre - om han eller hon inte har med arbetsmiljö - då riskerar jag att missa detta område helt om jag alltför godtroget nöjer mig med att följa mallen. Detta skulle jag tro att vi hanterar mycket olika.

Jag har t ex ansvarsgrupper i slöjdsalen, några elever ansvarar för målarhörnan, några för träverktygsväggen, några för metallrummet osv. Detta tar jag in i min bedömning, hur eleverna sköter städningen. I nuläget gör jag någon kommentar då och då i mitt protokoll när jag lagt märke till det ena eller det andra, aktivitet eller inaktivitet. Men jag skulle gärna göra det mer strukturerat. Däremot är jag tveksam till att standardisera det. Va trist det skulle vara om alla slöjdsalar såg likadana ut, på pricken, som en klinik.

Hur kreativt skulle det vara på en skala?

Salomons "The teacher´s handbook of slöjd"

2011-11-30T11:23:00.000-08:00

Jag ahr länge funderat över bristen av litteratur som tar upp slöjdkunskaper.

Men det finns ju faktiskt redan en, en mycket intressant och innehållsrik sådan, från 1892:

Här går det att läsa första kapitlet:
http://www.archive.org/details/teachershandbookslojd00saloiala

( den går att köpa via t ex amazon.com, med en mycket märklig framsida)

Några intressanta citat, eller "direktiv":

" the teacher of educational slöjd must above all things have the habit of mind wich is indispensable for the right performance of the teacher´s work ; his personality must be such as renders him fit to be a teacher ; he must know the objects of educational slöjd and the means by wich they are to be attained ; and finally, he ought to have sufficient dexterity to handle the tools and to execute accurately the work wich is incidental to the course of instruction. These are the demands on him ; may he strive to meet them." (s. 6)

ett annat som handlar om slöjdens material som jag finner intressant att diskutera:

" Various materials, e.g., wax, clay, paper, pasteboard, wood, metal &c., may be used in educational slöjd. Wood, however, is for several reasons the most suitable material ; hence wood-slöjd has been the most popular of all, both in schools and for private instruction." (s. 6)

Med detta sista citat vill jag belysa materialvalen, vilka material vi väljer ut för eleverna att arbeta i och med.
hurvida trä eller "snickerislöjd" som Otto kallade den är den mest lämpliga slöjdarten håller jag inte med om, även om jag själv tycker bäst om att slöjda i trä.

Men här vill jag hävda att vår slöjd av idag skiljer sig från Salomons idé. Sanrare är det väl så att materialtypen faktiskt har blivit en del av ämneskunskapen idag, mot hur det var då. Då var materialtypen vald av läraren medans eleven möjligen fick välja ut en lämplig träbit, ett bra ämne att arbeta i.

Idag ska eleven i högre utsträckning själv välja material samt kombinera material, i först hand metall, textil och trä. kan man då säga att materiallära är idag en del av slöjdämnets kunskaper?

Skönheten i en anslagsvinkel och betydelsen av handverktyg

2011-11-30T10:43:00.000-08:00

Hittade just denna vackra anslagsvinkel av rosenträ och mässig på http://www.hyvlar.se/ .

Ja ,det är en anslagsvinkel och inte en vinkelhake. Det stör mig lite att så många lär ut fel namn på detta verktyg. Åtminstone fel enligt den utbildning jag fått, som synliggjorde för mig att en vinkelhake är ett plant ritverktyg, medan en anslagsvinkel har ett anslag som är bredare och "slås an mot ämnet".

Så här kan en vinkelhake se ut:

...eller såhär:

Jag funderar även över betydelsen av estetiska och kvalitativa handvertyg i slöjdsalen.

Vad händer med slöjdundervisningen om vi prioriterar bort dyra och bullriga maskiner till förmån för att köpa in dyrare och finare handverktyg?
Flera fina ryggsågar, fogsvansar och rundsågar istället för hegnersågar och gersågar? Riktigt fina täljknivar och DMT-diamantbryne, typ.

Jag har en oprövad teori om att det leder till större utmaningar för eleverna och mer fokus på att öva upp handlaget, inte bara fokusera på tillverkningen. Maskiner eller färdiga lösningar eller hjälpredskap löser ju problemen åt eleven. (missförstå inte, maskiner är bra! Men kanske inte så pedagogiskt lämpliga?)

Tvingtorn, såglådor, borrjiggar, m.m. Det är väl självklart inte fel att ha dem i salen. Men att utgå från dessa när man påbörjar ett arbete, är inte det att snuva eleven på upptäckten av fenomenet? (T ex fenomenet att gersåga).

Finslöjd och fulslöjd

2011-11-26T04:15:00.000-08:00

Skulle dessa begrepp hjälpa oss i undervisningen?

Hur pratar vi om slöjdföremål och slöjdarbete med våra elever, tex när det gäller motsatsord:

Bruksföremål - konstföremål?

Finslöjd-fulslöjd?

Inneslöjd-uteslöjd?

mjukslöjd-hårdslöjd?

råslöjd-torrslöjd?

traditionell slöjd - radikalslöjd?

osv....

Föreläsning och workshop om Lgr11 på Enskedeskolan imorgon onsdag

2011-11-22T07:59:00.000-08:00

...kanske jag kan nå några stockholmslärare här, man kan ju alltid hoppas!

imorgon kl 18:00-19:30 är det slöjdlärarträff i Enskedeskolans matsal(t-bana: Sandsborg) för Lärarförbundets medlemmar.

Då ska vi som är där försöka reda ut eventuella frågetecken som dykt upp kring arbetet med den nya läroplanen, både den allmänna delen samt kursplanen för slöjd. Jag kommer att inleda och sen blir det prat utifrån behov bland deltagarna.

Till exempel kanske det finns behov att slå hål på myter och omyter om LPP-arbete och vad som egentligen förväntas av oss som slöjdlärare utifrån styrdokumenten?

Varmt välkomna alla medlemmar i Lärarförbundet!

Med hopp om en givande stund ihop.

Mvh
Jenny

Så här ser en genomtänkt slöjdsal ut!

2011-11-19T17:25:00.000-08:00

"Mellansalen" på Konradsberg:

Verktygsväggen för träverktyg i fonden.Till höger om den utstickande delen sitter "sätta ihop-verktyg" och till vänster sitter "formverktyg" eller "ta-bort-verktyg". Färgerna är ljusa, dova. Några utvalda föremål stoltserar här och där, som "stör", "lockar" osv.

En viktig del i salen är de öppna virkeshyllorna.Virket, slöjdmaterialet har en central placering i rummet och det finns ett "tänk" i konstruktionsvirke(sätta samman), formvirke och associationsvirke(ta bort/forma), m.m. Detta för att eleverna snabbt ska komma igång med kreativa processer.

I direkt närhet till varje maskin placeras aktuella och besläktade verktyg. Det finns inte en full klassuppsättning av varje verktygstyp och det av en anledning. För att utveckla den kreativa förmågan tvingas eleven att använda de verktyg som finns till förfogande. Det kan innebära att våga ta sig an ett verktyg som man känner sig osäker på, eller ovan att hantera. Eleven leds in i valprocessen genom att verktygen hänger nära liknande verktyg, svängborrar nära drillborrar/borrskaft och pelarborren.

Tänket i denna sal bygger bland annat på Vygotskijs idéer om den mediering som ständigt omger oss.
Att t ex inredningen i ett rum berättar för oss vad som förväntas av oss i detta rum. Beroende på vad vi placerar i centrum eller i förgrunden så medierar eller berättar detta för oss vad som är viktigt eller förväntat.

Genom att organisera, gruppera, systematisera skapas ett sammanhang och en ämnesordning.

Konradsbergsslöjden - ett minne blott?

2011-11-19T16:25:00.000-08:00

Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Ikväll har jag varit på slöjdlärarträff i slöjdsalen på Konradsberg, gamla Lärarhögskolan och nuvarande Stockholms Universitet. I juni kommer portarna stängas igen för gott för slöjdlärarutbildningen här.

Det är en stor svart sorg.

Vi var 22 f.d. slöjdlärarstudenter, nuvarande slöjdlärare, som träffades och tog ett gemensamt avsked av "våra" fina salar, tackade av vår fantastiskt skickliga slöjdlärare - nej! -slöjddidaktiker Anders Eklundh. För som Anders själv kommenterade när jag tackade honom för allt han lärt oss: - Nej Jenny, jag har inte lärt er något, ni har lärt er själva. Jag har bara stört er, stöttat er, lett er...det är kanske det som är skillnaden mellan en slöjdlärare och en slöjddidaktiker? En slöjdlärare tror att hon eller han kan lära ut något eller lära någon något. Slöjdläraren ser på lärande och kunnande som något som en lärare kan lär ut. Slöjddidaktikern ser på lärande och kunnande som något individen utvecklar genom sina handlingar och sitt tänkande, där didaktikerns roll är att konstruera och designa miljöer för lärande.

Jag kan inte låta bli att längta efter att denna didaktik formuleras mer explicit! Så att den kan komma fler till gagn, så att den kan utmanas, kritiskt granskas, utvecklas, ändamålsanpassas...

En otroligt givande kväll! Vi pratade t ex om hur ogynnsamt för elevernas lärande det är med 80 minuters slöjdlektioner. Eleverna hinner knappt komma igång med att montera fast material och processen att välja verktyg, hitta sina bitar, osv. innan det är dags att börja städa, avslutande diskussion/skriva logg. Någon hade gjort en uträkning att man hinner i princip handleda varje elev i 1 minut och 28 sekunder och man vill gå runt till alla och ställa frågor, utmana deras tänk och visa på exempel i deras individuella lärandeprocesser. Och dessa elevers förmågor i slöjd ska vi göra kvalitativa bedömningar av. Hmmm! Hur tusan då?

Trots sorgen pga nedläggningen kommer det förhoppningsvis något gott ur dethär. Vi hoppas kunna fortsätta dessa givande didaktiska diskussioner. Vi hoppas kunna skapa ett nätverk där vi träffas som gått denna utbildning och tillsammans vidareutvecklar våra didaktiska redskap vi fått med oss, utifrån det gemensamma slöjdspråk och den slöjddidaktiksyn vi fått med oss från utbildningen.

Vi kunde lite skönt konstatera i gruppen ikväll att det här med lokal pedagogisk planering är inget att höja på ögonbrynet för. What´s the fuss all about? Vi som gått Konradsbergsutbildningen har fått tillverka didaktiska planeringar under hela vår utbildning. När vi arbetade med t ex "sammansättningar i trä" eller "yttre och inre form" fick vi samtidigt tillverka didaktiska planeringar anpassade för en elevgrupp, kopplade till styrdokumenten, med ett tydligt syfte och tydliga mål. Inga konstigheter. Självklarheter kan tyckas, om man påstår sig vara utbildad lärare...

Ett annat didaktiskt redskap vi fått med oss från utbildningen är det pedadgogiska rummet. Hur man kan skapa förutsättningar för lärande genom att inreda slöjdsalen på ett "igångsättande sätt". Att avskala och välja ut vissa verktyg för att eleverna ska lära sig kvalitativa kunskaper, inte kvantitativa...Flera av konradsbergslärarna har byggt fram och utvecklat sina sljödsalar som ett pedagogiskt rum.

Jag kan inte låta bli att fundera över vilka didaktiska redskap som slöjdlärarstudenterna i Linköping, Umeå, Uppsala och Göteborg får med sig i sin slöjdlärarroll. Jag är övertygad om att det där finns likande begrepp som är mer eller mindre utvecklade och formulerade likande våra redskap "didaktisk plan" och "pedagogiskt rum". Och kanske andra viktiga begrepp eller redskap som är betydelsefulla för att åstadkomma lärande i slöjd. För att inte tala om vad som lär finnas hos många av de fantastiska slöjdlärare runt om i landet som på sina skolor, i sina slöjdsalar, utvecklar ändamålsenliga lärandemiljöer/lärandesituationer i slöjd, men som tyvärr inte kommer andra till gagn eller sprids utanför det egna rummet.

Jag undrar över och vill utveckla: vad, hur och varför!

strukturerad undervisning, allmänna råd...?

2011-11-15T15:23:00.000-08:00

I skolverkets Allmänna råd till Lgr11 talas om vikten av strukturerad undervisning. Jag föredrar hellre ordet ändamålsenlig.

Vad betyder då detta?

Ja, det handlar om att Skoverket tycker att vi lärare är dåliga på att tydligt planera och följa upp vår undervisning. Är vi det? Eller är det så enkelt som att skolan inte är en skrivkultur som för ner allting på papper utan lärarna bär sin planering och bedömning i kroppen, i tankarna?

Jag är oavsett vad benägen att hålla med om att vi kan bli bättre. Bättre på att på att följa upp vår undervisning och systematiskt utveckla den, utifrån analys och kritisk gransking utifrån. Men det bör sägas att detta har helt enkelt inte varit fokus i vår yrkesroll. Lärare har nog mer sett sig som tjänstemän som följer och uträttar och framförallt verkar i det egna klassrummet, aldrig utanför, när det gäller att studera den egna undervisningen. Vi har inte sett oss som professionella yrkesutvecklare/undervisningsutvecklare som skapar och prövar på ett mer generellt plan, som sprider lektionsplaneringar och får dem kritiskt granskade.

Det är väl just denna systematiska prövning och utveckling som är garanten för att en verksamhet vilar på vetenskaplig grund(som undervisningen skall enligt skollagen). Då måste undervisningen tas fram på ett mer systematiskt sätt, inte att man ändrar lite här och där utifrån vad man känner för, utan att man har tänkt efter vad det är denna uppgift lär eleverna och hur denna uppgift står i relation till andra slöjduppgifter eleverna blir utsatt för under sina skolår.

Under de senaste åren har jag arbetat en del med skolutvecklingsmodellen Learning study. Styrkan med denna modell är att man på ett mer sytematiskt sätt utvecklar ett lektionsinnehåll och man gör detta flera lärare i grupp.

En learning study har vanligtvis tre cykler, dvs man planerar och genomför och följer upp en uppgift och så gör man om detta med samma "lärandeobjekt"(dvs det som eleverna ska lära sig) men man försöker i varje ny cykel att förbättra lektionen. Efter den tredje cykeln har man designat ett lektionsupplägg som man har prövat och utvecklat systematiskt.

Jag tänker inte här gå in mer i detalj på hur en learning study går till. Det finns inte ett sätt, det finns massvis och det finns också massvis av skrivna artiklar, teorier och dotorsavhandlingar kopplade till Learning study. Det finns mycket att kritisera också. Det skriver jag mer om i min licuppsats om den någonsin blir klar.

Det jag tänker gå in på istället är vikten av att vi lärare måste börja arbeta mer systematiskt - och experimentellt - i relation till vår undervisning.

Vi måste ta fram planeringar som är kopplade till styrdokumenten. Vi måste pröva dessa.
Vi måste pröva elevernas kunskaper för att se om eleverna verkligen lär sig det vi vill att de ska lära sig i denna uppgift. (i en learning study gör man för- och eftertest för att undersöka elevernas förmågor)
Vi måste ändra och göra förbättringar i uppgifter, utifrån kollegiala samtal och jämförelser och analyser av vad som skedde under lektionen och utifrån bedömningar av elevernas arbeten.

Vi måste göra allt detta om vi vill vara professionella på riktigt. Vi måste också se till att vi får tid och förutsättningar att arbeta på detta sätt. Förutsättningar som att regelbundet på schematid träffa kollegor på andra skolor i närområdet, t ex ett par gånger per termin.

Två exempel:
Lärarna i min pågående learning study har en dag i veckan lektionsfri avsatt för detta utvecklingsarbete, under ett år.

På min skola har vi äntligen skapat ämneslag(utöver arbetslag) med konferenstid i regel varje vecka. Och vi ska på dessa konferenser planera och utveckla undervisningen gemensamt (vi är sex slöjdlärare totalt på vår skola). Vi är på g, även om vi ännu ligger i startgroparna för en systematiskt utvecklad undervisning.

Att vårda materialen som omsluter oss

2011-11-11T07:45:00.000-08:00

Kanske dags att skriva en LPP om materialvård?

Denna tanke slog mig imorse när jag som bäst stod och gjorde rent väggen brevid och bakom min toalettstol hemma i lägenheten. Jag är hemma med en retlig strupkatarr och ett retligt ryggskott och läkaren sa till mig att jag ska försöka variera mina rörelser och bygga upp muskulaturen med övningarna som min sjukgymnast lärt mig. Och jag måste säga att jag mår lite bättre nu.

Det hela började när jag borstade tänderna i morse. Jag störde mig på att vattnet rann ner alldeles för sakta i avloppsröret och att den lilla poolen som bildades i vasken fick mig att betrakta mitt tandkrämsspott på ett sätt som inte kändes så värst charmigt. Antagligen för att den där behållaren under vasken (vattenlåset) var fullt med hår och annat slagg och klegg. Yak! På med skuurhandskarna. En hink med vatten och klorin, för det råkade jag ha hemma och tänkta att även om jag helst bara vill använda såpa eller andra med miljövänliga rengöringsmedel så kan man ta lite kloirin till avloppsdelarna. Men oups, jag hällde i för mycket!!! FAN OCKSÅ!Vad göra man nu då? Det gjorde ont i mitt slöjdhjärta, ty man slösar inte med material i onödan och man är varsam med hälsofarliga medel som klorin. Det har jag fått lära mig av min kloka mor och min kloke far. Bäst att hitta ett sätt att dra nytta av den alltför stora mängden klorin. Det har de också lärt mig. Jag tittade mig om i badrummet. Fick syn på toastolen. Den såg inte ren ut... ni vet undertill där ytan kröker sig, fullt med damm och annat som jag inte vill beskriva mer i detalj. Men jag kan tänka mig att om man gör en odling och kollar i mikroskop här så torde man finna massvis av små räääliga bakterier. Mission possible!

Hur som helst. När jag som bäst satt och skrubbade kom jag att fundera över om hyrsegästerna som bodde här före mig någonsin skrubbade väggen bakom toastolen. De var ett par i min ålder. Jag tror inte det. Jag har nämligen aldrig själv gjort rent där tidigare under de sju åren som jag bott i denna lya, trots att jag nog går under benämningen "städfreak". Åtminstone i relation till mina stackars kollegor som jag delar sal med och som måste stå ut med mitt tjat om att jag tycker salen måste städas och röjas i hela tiden. Jag vet att jag ställer för höga krav på mina kollegor ibland och på mig själv men trots detta.

Detta till trots... Är det bara min städmani som talar eller är materialvård de facto en del av slöjdämnets kunskaper? Undrar vad ni andra där ute i landet tänker om detta! Är det vårt ansvar som slöjdlärare att undervisa eleverna om hur man sköter om och vårdar de material som omger oss?

Jag skulle vilja hävda det.
Jag skulle vilja gå så långt som att göra en LPP i materialvård.

Jag menar i slöjden ska ju eleverna lära sig att hantera material och verktyg på ett säkert och ändamålsenligt sätt.

Att hantera material.
Att bearbeta material.
Att vårda material.

Sen förstår väl även en idiot som jag att vi inte kan lära eleverna att städa toaletter på slöjden. Det hör väl snarare hem- och konsumentkunskapen till. Eller är det sånt som föräldrarna ska lära sina barn? Med handen på hjärtat tror jag att det är bekymmersamt få bland dagens föräldrar som lär sina barn detta, eller ens gör det själva. Många har ju dessutom städhjälp nuförtiden, inget ont om fröken rut. Men jag är övertygad om att städhjälpen inte går in och tar detta föräldransvar.

Så, vill vi ha en hel befolkning som inte vet hur man sköter om ett hem? Har kunskaper om hur man vårdar och sköter om de material som omger oss dagligen, såväl naturmaterial som kemiskt framställda tappat sin betydelse? För så uppfattar jag t ex den ambition som finns i dagens "kunskapsskola". Det är bara de teoretiska kunskaperna som är värt något. Matte matte matte till förbannelse. Men hoppas att mattefokuset mynnar ut i ett bredare kunskapsfokus. I en satsning på alla de skolämnen som är tänkt att grundlägga goda medborgare.
Vad är värt något kan man ju fråga sig. För hemmet, för samvaron och för att skapa ett hållbart samhälle.

Otto Salomon täljuppgift och slöjden i samhället

2011-11-10T09:17:00.000-08:00

Hittade just detta ljuvliga klipp från en skola i USA:

Sloyd Whittling

Kolla även in hans blogg, Doug Stowe, där han skriver om sin slöjdverksamhet:

Wisdom of the Hands

Men apropå det första klippet funderar jag över hur många träslöjdare som ser kniven som det första verktyget eleverna får möta?

Min uppfattning är att idag är det istället såg, rasp, fil och slippapper som eleverna börjar med.

Men den här lilla "luftpennan" känns rätt spännande att låta dem göra. Men materialvalet verkar lite väl tjärvt och trist/styrt. Jag skulle nog hellre utgått från färska björkgrenar, kanske till och med att de får börja med att klyva en tjockare gren med yxa och träkubbe?

Tänk om vi kunde ha slöjd varannan vecka och då ha 140 minuter istället för 70 som våra treor har. Då skulle jag ta med mig ett gäng knivar och promenera över gatan till tantolunden, gå ner till vattnet och sitta och tälja med dem. Gärna tillsammans med min textilkollega som har med sig ull, kardor, varmt vatten i termos och såpa, sitta å mysa och ha kvalitativ undervisningstid. Den lpp:n vill jag skriva fram.

..i slutet av lektionen lägger sig alla elever på gräsmattan med sina täljda luftpennor med ullsnoddar och skriver slöjdberättelser i himlen.

Slöjden, i samhället.

Angående kommentarsbanker

2011-11-02T11:16:00.000-07:00

Jag har fått önskemål om att lägga ut den kommentarsbank som vi har här i Stockholm när det gäller att fylla i skriftliga omdömen för eleverna.

Jag är personligen mycket kritisk till dessa formuleringar, jag tycker de är alldeles för generella för att eleverna ska kunna ta dem till sig och de ska fungera som feedback och "feed forward". Vi får ju inte fastna i att skriva för skrivandets skull, utan självklart för att utveckla elevernas lärande. Men bättre att ha något än att famla i mörkret?

Bara kort om strukturen i stockholms skolwebb:

Vi har följande rubriker att fylla i när det gäller indivuduella skriftliga omdömen:

1. Eleven har visat följande förmågor - vi har bestämt att vi väljer ut max fyra kommentarer på sådant som eleven kan.
(+Fält för egna kommentarer)

2. Följande förmågor kan eleven utveckla i förhållande till kunskapskraven - vi har bestämt att vi väljer ut max två kommentarer.
(+Fält för egna kommentarer)

3. Så här ska vi arbeta för att eleven ska utveckla dessa förmågor
(Fält för egna kommentarer)

4. Eleven beräknas nå kunskapskraven i åk 6 under förutsättning att utveckling sker i nuvarande takt (kryssalternativ: osäkert eller ja eller i hög grad)

5. Finns det behov av att upprätta ett åtgärdsprogram? (kryssalternativ: ja eller finns redan)

Här kommer våra "fasta kommentarer" (läs dem kritiskt!)

Eleven har visat följande förmågor (välj ut max fyra)

-Eleven kan på ett enkelt och delvis genomarbetat sätt framställa enkla slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner.

-Eleven kan på ett enkelt och delvis genomarbetat sätt formge och framställa enkla slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner.

-Eleven kan på ett utvecklat och relativt väl genomarbetat sätt formge och framställa enkla slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner.

-Eleven kan på ett välutvecklat och väl genomarbetat sätt formge och framställa enkla slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner.

-I arbetet med några hantverkstekniker kan eleven använda handverktyg och redskap på ett säkert och i huvudsak fungerande sätt.

-I arbetet med några hantverkstekniker kan eleven använda handverktyg, redskap och maskiner på ett säkert och ändamålsenligt sätt.

-Utifrån syftet med slöjdarbetet väljer eleven tillvägagångssätt och ger enkla motiveringar till sina val.

-Utifrån syftet med slöjdarbetet och någon miljöaspekt väljer eleven tillvägagångssätt och ger enkla motiveringar till sina val.

-Utifrån syftet med slöjdarbetet och någon miljöaspekt väljer eleven tillvägagångssätt och ger utvecklade motiveringar till sina val.

-Utifrån syftet med slöjdarbetet och någon miljöaspekt väljer eleven tillvägagångssätt och ger välutvecklade motiveringar till sina val.

-Eleven kan i slöjdarbetet bidra till att utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial.

-Eleven kan i slöjdarbetet utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial.

-Eleven kan i slöjdarbetet utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial och sådant som eleven själv har sökt upp.

-Under arbetsprocessen bidrar eleven till att formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt.

-Under arbetsprocessen formulerar och väljer eleven handlingsalternativ som efter någon bearbetning leder framåt.

-Under arbetsprocessen formulerar och väljer eleven handlingsalternativ som leder framåt.

-Eleven kan ge enkla omdömen om slöjdföremåls kvalitet.

-Eleven kan ge enkla omdömen om sin arbetsinsats och hur den har påverkat slöjdföremålets kvalitet.

-Eleven kan ge utvecklade omdömen om sin arbetsinsats och hur den har påverkat slöjdföremålets kvalitet.

-Eleven kan ge välutvecklade omdömen om sin arbetsinsats och hur den har påverkat slöjdföremålets kvalitet.

-Eleven tolkar slöjdföremåls uttryck och för då enkla resonemang om symboler, färg, form och material.

-Eleven tolkar slöjdföremåls uttryck och för då utvecklade resonemang om symboler, färg, form och material.

-Eleven tolkar eleven slöjdföremåls uttryck och för då välutvecklade resonemang om symboler, färg, form och material.

Följande förmågor kan eleven utveckla i förhållande till kunskapskraven: (välj ut max två)

-Framställa enkla slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner på ett mer genomarbetat sätt.

-Formge enkla slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner på ett mer genomarbetat sätt.

-Använd handverktyg och redskap på ett säkert och fungerande sätt.

-Använd maskiner på ett säkert och fungerande sätt.

-Använd handverktyg och redskap på ett säkert och ändamålsenligt sätt.

-Ge mer utvecklade motiveringar till dina val av tillvägagångssätt utifrån syftet.

-Ge mer utvecklade motiveringar till dina val av tillvägagångssätt utifrån syftet och någon miljöaspekt.

-Vara med och bidra till att utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial.

-Utveckla egna idéer i slöjdarbetet.

-Vara med och bidra till att formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt under arbetsprocessen..

-Formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt under arbetsprocessen.

-Ge mer utvecklade omdömen om slöjdföremåls kvalitet.

-Ge mer utvecklade omdömen om sin arbetsinsats och hur den har påverkat slöjdföremålets kvalitet.

Att lära elever att förstå trådraken

2011-10-25T15:35:00.000-07:00

Idag träffade jag min vän och slöjdkollega Helena Ottander-Bjerkesjö som har gjort en learning study i textilslöjd. (hon och jag har tidigare gjort studien att kunna såga rakt, som också är en learning study, tillsammans med tre andra slöjdlärare under vår magisterutbildning).

Den handlade om undervisningsproblemet: hur lär man elever att förstå fenomenet trådrake?

Väldigt intressant tycker jag!

Om eleverna förstår trådrakens betydelse och funktion så har de ju fått en nyckel till att förstå kvalitet i vävda textilier, och på så sätt bättre kunna reflektera i sitt slöjdande.

En kritiskt aspekt som hon fann i studien var att eleverna behöver förstå trådrakens funktion i ett vävt tyg, att trådraken är trådarna som sitter uppspända på längden i en vävstol och är tygets "skelett".

Så klart...kan tyckas...men hemskt viktigt att ha med detta som ett didaktiskt verktyg, nämligen att visa på vävstolen när man pratar om trådraken och mönsterpassning och allt vad det nu heter.

...och jag blir så avundsjuk, jag vill också vara textillärare och få undervisa om vävning, det verkar kul!

Slöjdprat på Skolforum

2011-10-25T15:14:00.000-07:00

Nästa vecka ska jag vara med i en paneldiskussion som kommer att handla om lärare som forskar i tjänsten(vet dock inte om jag kommer få så mycket talutrymme, vi är typ sex forskare och en moderator på trettio minuter).

Jag tänkte lyfta problemet som jag tror många slöjdlärare känner, att det är svårt att undervisa om hur man tolkar estetiska och kulturella uttryck i slöjdföremål. Men jag vet inte om jag kommer hinna prata så mycekt om detta.

Funderar då på att ägna mig åt lite kravallslöjd eller craftivism. Inte för att "vara den där outsiderläraren som vill sticka ut" utan för att jag måste, för att lyfta frågan om vad slöjdkunskaper är och vad som motiverar att vi har slöjd som ett obligatoriskt skolämne. Som att kunna tolka vilka betydelser ett slöjdföremål har, vilka signaler som ett föremål sänder ut och vikten av att eleverna får lära sig att tolka föremåls betydelse för att symbolisera en kultur, en livsstil, en subkultur...osv.

Kanske klä mig som en "japansk mangaflicka"?

Eller med den här på huvudet, ett halsband med ett kristet kors och ett med en samisk shaman:

Vad bär jag för typ av föremål?

Vilka funktioner har dessa föremål?
Vilka signaler sänder jag ut med dessa föremål, färger/material och symboler?

Men jag vet inte om jag kommer våga, kanske jag fegar ut. Kankse jag bara blir "byns fåne" och det vill jag ju inte.

På tisdagen, kl. 12:00-12:30, Kunskapsscenen, platsen heter C21:51, om du skulle råka vara där och vill se mig eventuellt göra bort mig, kanske prata lite slöjd efteråt. Alltid lika givande att få träffa slöjdkollegor tycker jag.

Annars får jag nöja mig med en adventskalender, de brukar ju vara omåttligt populära...

Att tala med eleverna om estetiska och kulturella uttryck

2011-10-25T04:39:00.000-07:00

Jag gillar att se mig själv som ett slöjdföremål och ett didaktisk verktyg i min undervisning.

Alla är vi olika, jag gillar att vara subjektiv och har väl alltid varit en teaterapa som vill stå i centrum. (och jag tror inte jag är särskilt unik bland lärare om denna läggning). Men jag vill hur som helst använda mig av mig själv för att på bästa sätt få eleverna att förstå vad t ex symboliska uttryck i slöjdföremål är för något. Och hur man kan förstå slöjd som ett/eller flera?) språk. Ett språk, många dialekter...

Denna terminen när vi berättade för eleverna om den nya läroplanens fyra slöjdförmågor tog jag mig själv som ett exempel för att eleverna skulle få träna på att tolka estetiska och kulturella uttryck och givetivs samtidigt först vad som menas med svåra ord som "estetisk" och "kultur" - i relation till slöjden.

Eftersom jag tycker det är kul att leka med sociala klädkoder och jobbar med amatörteater på min fritid och därför bekväm i att spöka ut mig, hade jag tagit på mig en ljusblå ganska tajt klänning (för att prata färger ljusblått-rosa är ju ett klassiskt motsatspar när man pratar könsroller m.m., men också pasteller-starka färger). Jag hade ett halsband med ett kristet kors och ett med en samisk shamansymbol (för att prata om sycken som "statements" och tillhörighetssymboler även om jag är långt ifrån att vara en samisk shaman och kristen, ja det kan man diskutera). Jag hade örhängen gjorda av svart högblank sten men ser ut som metall eller plast och ett guldarmband för att prata materials symbolik. Jag hade klassiskt gråvita raggsockor på fötterna, mot blanka svarta glansiga tights. Och ett brett skärp av svart flätad läder (för att prata konstraster i färg och material, blankhet-raggsockighet). Jag pratade även om mönster och hantverkstekniker genom att visa på det tryckta mönstret i klänningens tyg mot de flätade läderremmarna.

Jaag tror att man genom liknande "kontrasteringar" kan lära eleverna att förstå estetiska och kulturella uttryck. Vi hade en oerhört givande diskussion som varade hela lektionen nästan och kom in på både kvinnligt-manligt, religiösa uttryck, mode och trender, hantverkstekniker och hantverkskunnande och lite till. Och det kändes värt att lägga nästan en lektion till en dylik lektion, eftersom elevernas frågor inte sinade.

I mitt forskningsarbete har jag mött och jobbat lite med varationsteorin (utvecklad av Ference Marton, Göteborgs Universitet). Jag upplever att den är till god hjälp i samtalen med eleverna, för att få dem att förstå. Den handlar grovt om att förstå ett fenomen, som t ex "ett smycke" genom att sätta det i kontrast till andra fenomen eller varationer av samma fenomen. Och göra detta på ett systematiskt sätt.

Då kan jag tycka att begrepp som material, färg, form, funktion, hantverksteknik, symbolik kan vara sätt att systematisera denna diskussion på.

Ett exempel:

Att först titta på(och känna på! och lukta på!) materialet i sig och variera detta, sätta det i konstrast till något annat eller något liknande.

Sen titta på materialets färg, nyanser och kombinationer av färger...

Sen titta på materialets form, både ursprungliga och bearbetade.

Då kommer man in på hantverkstekniken...

och funktionen....

och symboliken...

Ja, vi får se vart detta bär hän, det är var jag klurar på i mitt forskningsarbete för tillfället.

Förespråkar DP, inte LPP!

2011-10-16T07:03:00.000-07:00

Det råder just nu åtminstone i stockholms Stad en kollektiv hets på att skriva LPP:er, dvs lokala pedagogiska planeringar som beskriver undervisningen, vilka förmågor/mål som fokuseras och vilket innehåll och hur detta ska behandlas och hur det kommer att bedömas. På mins skola diskuterar mer eller mindre frustrerat kring LPP:andet: form, innehåll, för eleven eller för lärarna i första hand?, mall-inte mall, enbart text-dokument eller PPT eller räcker det att skriva punkter på vita tavlan? Och hur mycket tid ska vi egentligen lägga ner på att skriva LPP:er?!

Jag fundera över hur vi ska förhålla oss till detta märkliga fenomen:

Pedagogisk planering - huruvida den är lokal, kommunal, uppgiftsspecifik, terminsspecifik eller verksamhetsspecifik kan diskuteras! Är det möjligt eller rimligt att tala om lokal pedagogisk planering som om den riktar sig till både lärare, skolledare, föräldra och elever? Jag tror inte det.

Vad bör vi fokusera på i första hand - en planering för eleverna? Eller en planering för oss lärare? Jag kan åtminstone särskilja två behov - en för undervisaren och en för den lärande. För mig som undervisar både yngre barn och slöjdlärarstudenter är det ett måste att anpassa spårket till mottagaren, eller åtminstone mängden text. Vi måste välja vad vi ska fokusera på - antingen skriver vi fram så pedagogiska planeringar som möjligt - som ett läromedel, något som kommer att användas i undervisningen. Eller så skriver vi fram planeringar på ett yrkesspråk - i syfte att dela med andra lärare, att utveckla den kollektiva kunskapsbasen - en framtida bank av kvalitativa uppgifter och arbetsområden och tankar kirng hur detta kan behandlas och organiseras. Alltfrån designen av det pedagogiska rummet - slöjdsalen - och hur den inreds och används, till hur vi bedömer elevers slöjdkunskaper och vad det är som ska bedömas.

Under min utbildning fick vi lära oss att skapa didaktiska planer/didaktisk planering. Syftet med en didaktisk plan är att läraren formulerar tankarna som ligger bakom ett arbtesområde i slöjd. Vilka kunskaper/förmågor som arbetet/uppgiften ska utveckla, vilket material eleverna ska arbeta med, vilka tekniker, hur undervisningen designas, vad som kommer att bedömas, och framförallt motiven bakom varför man valt just denna uppgift/detta arbetsområde knutet till beprövad erfarenhet och teorier om lärande, kunskap och slöjd som ämne och verksamhet. Detta är ett sätt att dokumentera och systematisera sitt professionella arbete. Målet med att skriva DP:ar är att jag som lärare delar med mig av mina didaktiska planer och får ta del av kollegors didaktiska planer för att utveckla en kollektiv kunskapsbas - slöjddidaktik.

Jag tror att båda formerna av planering är viktig och bör samprioriteras eller arbetas med växelvis. Den pedagogiska planeringen med syfte att användas med eleverna i undervisningen och den didaktiska planeringen med syfte att utveckla och befästa lärares kunskap.

Problemet idag är att tiden inte räcker till. Vi måste välja. Eller måste vi det? Jag vill gärna tro att vi kan arbeta parallellt med två spår. På vår skola, mariaskolan, har vi gjort så att vi börjar i elevdokumenten. Vi har på skolan bestämt att vi ska ha en mall för hur en LPP ska se ut. Jag tänker verka för att detta blir ett kan, inte ett bör. I detta perspektiv bör en LPP vara så nära eleven och undervisningen som möjligt, och ett vitt papper med möjligen färgglad text är inte tillräckligt rolig och motiverande. Möjligen att en ppt är roligare, fångar eleverna bättre. Jag vill att de ska förstå och jag vill närma mig eleverna där de befinner sig och det är inte alltid i texten. Ganska sällan faktiskt. I synnerhet i slöjdsalen. Det materiella måste få finnas med! Elerverna måste få uppleva en oslipad yta och en välslipad yta för att förstå lenhet! Detta vi jag få med i våra LPP:er. hur tusan detta ska gå till....

Fint och fult i slöjden - om lärares yrkesetik

2011-10-16T03:33:00.000-07:00

Ett vanligt problem i slöjdundervisningen är att få eleverna att utveckla sitt form- och färgspråk i slöjdandet. Det är svårt att undervisa om är min erfarenhet. Vårt uppdrag är att utveckla elevernas förmåga att tolka och skapa estetiska och kulturella uttryck. Vi vill träna eleverna - bort från kommentarer som att något är "fint" eller "fult" - till att tala om olika kulturella och estetiska uttryck, känslor och signaler som slöjdföremål kommunicerar.

I relation till detta står jag som lärare där i undervisningen med min klädstil, min frisyr, mina specifika (slöjd)intressen, mitt formspråk osv. Hur mycket jag än kämpar för att inte positionera mig könsmässigt, livsstilsmässigt, politiskt, åldersmässigt så är jag aldrig neutral. Jag sänder ständigt ut signaler om vad jag tycker är fint och fult(eftersom jag väljer att bära det), eleverna ser detta och tycker i sin tur antingen att jag är fin eller ful. Vi kommer inte bort ifrån det fina eller det fula - om vi inte ständigt lyfter upp det och problematiserar det.

Vi ska smakfostra eleverna. Men inte i betydelsen "den goda smaken" à la Carl Malmsten-stil eller någon annan formmakthavare. Det vore att säga att vi ska fosta små lutheraner i nordisk ren folkhemsstil. Förstå mig rätt, jag menar inte att Malmsten de facto var lutheran eller folkhemsikon, det har jag inget fog att påstå. Men "den svenska eller nordiska formen och stilen kopplas ofta samman med den protestantiskt avskalade och ljusa och herr Malmsten är gudiskt upphöjd i vårt land för sin design och verkade under folkhemsepoken.

Jag menar att vi ska smakfostra i betydelsen av att smak är språk och kommunikation. Det finns olika smaker, stilar, grammatiker osv. som bygger på mer eller mindre tydliga regler eller uppfattningar om vad som är kvinnligt, manligt, vuxet, barnsligt, sjukt och friskt. Man kan följa, bryta och utveckla sin smak som bygger på vad man tycker är fint och fult. Och jag väljer att använda begreppet fostra för att trycka på att härmandet i sig är oundvikligt. Hur mycket vi än vill undervisa och objektifiera kunskapen, göra den neutral, så är den aldrig det. Och eleverna kommer alltid att drivas mot att vilja härma eller mothärma med större eller mindre emfas. Det är en del i att vara människa. Antingen göra precis som fröken säger eller göra raka motsatsen, eller bara göra som man blir tillsagd för det är ingen idé att ställa till med bekymmer. Vi komme alltid att ha några elever som är i opposition och några elever som är lärljungar och allt däremellan.

Men det är ju inte lätt att hantera smaken oavsett elevernas reaktion!

Så här säger lärarnas yrkesetik, framtagen av de båda fackförbunden:

Lärare möter eleverna både som enskilda individer och som en del av ett kollektiv. Detta förhållande bidrar till läraryrkets komplexitet och lärare måste finna en balans mellan att se eleverna som individer och som ett kollektiv.

- svårt! Vilken smak är tillåten/karakteristisk/erkänd/förbjuden i detta kollektiv? Är kollektivet ett outtalat västerländskt kristet akademiskt, alltså bygger på värderingar från dessa? Och hur hantera vi då "det andra" om vi mer eller mindre medvetet positionerar oss på detta sätt?

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling /.../inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation

Jag ska alltså ta ansvar för att utveckla elevernas slöjdkunskaper.
Jag ska samtidigt stödja deras personliga utveckling och inte diskriminera dem på något sätt.
När det gäller fint och fult i slöjden och den personliga smaken måste detta betyda att min uppgift är att hjälpa eleverna att problematisera och utveckla deras personliga smak. Återigen ser jag slöjd som språk. Jag ska lära dem slöjdens grammatik utifrån slöjdens begrepp. Slöjdens begrepp ja....vilka är nu de?

Prövar med inspiration från Lgr11:

Föremål. Att tillverka, skapa, slöjda.
Formgivning. Att forma, formge. Formverktyg.
Material. Materialitet, materiel kultur, materiallära. Materiella uttryck.
Hantverk. Handarbete, konsthantverk, manufaktur, ... teknik? ... konst? Handlag. Hantverkskunskaper. Hantering. Handha. Handverktyg.
Verktyg. Redskap, ... instrument? Maskinverktyg, handverktyg.
Uttrycksformer. Att uttrycka, kommunicera, gestalta. Estetiska traditioner, kulturer, ... smak? stil?
Slöjdverksamhet. Slöjdverksamheten, Slöjdverksamheter. Hemslöjd, husbehovsslöjd, kravallslöjd, radikalslöjd, småslöjd, träslöjd, textilslöjd, metallslöjd, återbruksslöjd, konstslöjd.

Kärt barn har många namn.

Allt gott oavsett slöjdverksamhet så länge den är etiskt korrekt?
Jenny

Produktkvalitet i slöjden fortsätter...

2011-10-04T03:07:00.000-07:00

Det här är ett svar på kommentaren från Claes angående produktkvalitet i slöjden.

Min kunnighet i att hantera min blogg sträcker sin inte längre i nuläget än att jag nödgas kommentera som ett nytt inlägg, beklagar detta.

Hej Claes!

Tack för din kloka kommentar. Att ha en dylik strategi som dina "tre F" är guld värd. Jag har en liknande med mina sexor, men istället för smörkniv gör de den "klassiska" slöjdade lådan. Jag uppfattar ialla fall att den är ganska etablerad och att många elever finner en lockelse i att göra sin egen trälåda(helst med lås på). Jag kallar uppgiften "Lådan som konstruktion, form och funktion". Så färgen har i mitt fall bytts ut till konstruktion. Jag funderar en del över om detta är ett för svårt begrepp för mina sexor, men än så länge tycker jag de verkar klara av det. Jag pratar mycket om färger och mönster och symboler, men framförallt i låduppgiften om lådans bredd, längd och djup, hur dessa kan variera för att skapa rätt funktion(har tagit hjälp av min kollega Annika som har en uppgift som jag tror hon kallar just "längd, bredd och djup"). Eleverna får även utsättas för att jobba med estetiken och funktionen i teknikerna sinkning och centrumtappning. Jag tror att en viktig fråga i sammanhanget just handlar om att eleverna inte ges en alltför oprobelmatiserad uppgift. Det är skillnad på instruktionen "Gör en smörkniv" mot att "gör en smörkniv utifrån den tre F:en" eller "Gör en smörkniv av god kvalitet som är skön att hålla i". Eller som mitt lådexempel: "gör en låda" mot att "gör en låda som passar för att förvara blyertspennor" "gör en låda som är hållbar och signalerar vad som ska förvaras i den på ett tydligt sätt". Vi måste se till att ge eleverna komplexa uppgifter/instruktioner, inte för triviala.

Om eleverna får i uppgift att tillverka en smörkniv utan att få se en smörkniv eller ha en bytta smör framför sig, går de i regel direkt igång med att kopiera vad de sett tidigare, de har en uppfattning om vad en smörkniv är och hur den ”bör” se ut. Men de tänker oftast som jag ser det i form och inte funktion och de tänker ofta inte på hur form och färg hänger ihop. Därför vikten av att systematiskt lyfta fram dessa aspekter av föremålet. Vad är funktionen? Hur hänger formen ihop med funktionen? Hur hänger formen och funktionen ihop med tekniken och verktygen? Om jag ska tälja en smörkniv finns det vissa principer och former som är att föredra för att få en jämn yta (inga hack). Och vissa troliga risker som eleverna visst kan få veta i förväg, nämligen att det finns en risk att jag täljer bort hantaget eller gör den för tunn så den knäcks.

En annan variant är när läraren styr för mycket. I mitt lådexempel ovan finns risken av att knäcka elevernas självförtroende totalt i sin förmåga att slöjda om jag ger dem en för svår uppgift. I synnerhet om läraren visar eleverna ett exempel på en låda som han eller hon gjort, som är super duper megafin, med slimmade laxstjärtssinkor och utskurna dekorer. Om jag bara visar en låda som denna är risken stor att alla vill göra en sådan låda (eller att någon elev tycker den är superful och redan bestämt sig för att slöjd är urfult och tråkigt, för detta är den enda glimten av ett slöjduttryck som eleven har fått se). Därför menar jag att eleverna i en inspirationsfas måste få se många och olika alternativ och varianter. Fina exklusiva sinkade lådor. En gammal sockerlåda. En dåligt slipad låda, en välslipad låda. Olika varianter av sinkor. Olika varianter av längd, bredd och höjd. En ”misslyckad låda” och hur man skulle kunna förbättra den. Alltså presentera ett smörgåsbord för eleverna med olika varianter av funktion, konstruktion, form och färg. Olika lådor, olika uttryck, som passar för olika ändamål. I min slöjdsal står en ”låda” i form av en enorm blyertspenna, där locket är pyramidformat som spetsen av en blyertspenna och fäst med ett gångjärn. Det är någon av min kollega Niklas elever i högstadiet, dock inte tillverkad inom ramen för denna uppgift.

Kanske att begreppet ”låda” är för styrande för eleverna, jag vill ju att de ska utveckla sin förståelse för hur funktion, form och färg hänger ihop, inte i första hand tillverka en låda. Vore det bättre att tala om ”förvaring”?

Produktkvalitet i skolslöjden

2011-10-01T03:23:00.000-07:00

Lyssnar just på Studio Ett:s reportage om skolslöjden. Jag tar verkligen till mig de kommentarer som liknar den som Leif Henriksson inleder med, om varför i allsina dar man ska spara "fula" slöjdföremål som ungarna tagit med hem från skolslöjden.

Det stör mig att jag alltför många gånger släppt iväg elevers slöjdalster för tidigt. Jag tror detta är en bidragande orsak till den upplevda fulheten. När jag (och säkert många andra också) sett att detta föremål inte är "klart". En jättesvår fråga på ett sätt - hur avgör man det och vem bestämmer det? Samtidigt måste vi ständigt hantera denna fråga. Jag tycker t ex att det underlättar när jag t ex visar på flera och olika elevexempel på "färdiga föremål". Jag är medveten om risken med styrning, att jag styr elevens formgivning. Men är det inte det jag vill? Det är ju oerhört viktigt att jag ihop med gruppen problematiserar dessa föremål till utseende, hantverksmässigt, materialmässigt. Självklart måste jag hela tiden vara så lyhörd jag bara kan gentemot elevens egna idéer och de former och funktioner de åstadkommit och tar med detta i min dialog med eleven.

Jag är övertygad om att det är skillnaden mellan välutvecklad och outvecklad slöjdundervisning som avgör kvaliteten på elevens föremål och därmed elevens visade kunskaper. (bortsett från den hemska tanken att det finns slöjdlärare som gör jobbet åt eleven, sågar ut formen i bandsågen eller slutför slipningen, "fixar till" ytbehandlingen - detta är verkligen det sista man ska göra, för då tar man ju kunskapsprocessen från eleven).

Är det så att hellre att eleven får arbeta med ett slöjdföremål per termin, än massa korta? Jag tror det. För att verkligen komma åt processkunskaperna. Våra fyror har detta året i uppgift att skapa ett huvudföremål under hela året. (en figur/docka som de ska ge liv åt). Känns än så länge bra. Men vi får utvärdera och se.

skillnaden mellan teknik och slöjd?

2011-09-27T04:38:00.000-07:00

Skolämnen är som bekant inget av naturen givet utan är mänskliga konstruktioner, skapade utifrån mänskliga idéer om hur saker och ting bör organiseras.

Teknik är en senare konstruktion (lgr80) medan slöjd är dryg hundra år äldre.

Ämnena har som jag ser det många beröringspunkter och på min skola har vi t o m slöjd och teknik i samma lärosal (den är med i skolverkets ämnesfilmer i teknik och slöjd länk här). Vi arbetar alltså med samma verkyg och samma material. (inte exakt precis i alla lägen men vi delar hyvelbänkar, metallbord med lödkolvar, limpistoler (som jag ser som skissverkyg när elverna bygger slöjdmodeller, inte som ett lämpligt slöjdverktyg), spillådor, borrmaskiner, målarhörna.

Vad tusan är det då som skiljer ämnena åt, när verksamheterna ter sig så lika???

jag kan urskilja fyra gemensamma områden där det kan tänkas finnas skillnader utifrån min egen praktik:

hantering av/förhållandet till materialet
hantering av/förhållandet till verktyg och redskap
hantering av/förhållandet till bearbetningsmetod, hantverksteknik
hantering av/förhållandet till produkten/föremålet

Punkt 1: Materialet
Ämnena förhåller sig olika till materialet. I slöjden är materialet ofta utgångspunkten för uppgiften, "stoffet", fokus ligger på att lära sig hantera och bearbeta materialet. Materialen som är centrala är metall, textil och trä. Materialens ursprung. Hur man traditionellt och innovativt kan arbeta i dessa material. I teknik däremot fokuseras inte bearbetningen i samma utsträckning utan fous ligger på konstruktion och materialets koppling till olika tekniska fenomen som trälister till fackverk eller kartong till förpackningar. Kan man säga att slöjden fokuserar manufaktur - elevens förmåga att själv producera i material -medan tekniken fokuserar på industriell produktion - elevens förmåga att förstå och göra materiella val i ett mer industriellt perspektiv?

Punkt 2: Verktyg och redskap
Jag är osäker på om vi förhåller oss olika till verkyg och redskap. Däremot kan jag se i vår sal att slöjden gör en tydligare uppdelning av verkyg kopplade till respektive material och detta är ett kunskapsområde som bedöms - att välja lämpliga verktyg till det aktuella materialet. Att inte såga i trä med en bågfil. Att lära sig om olika metallslöjdsverktyg och olika träslöjdsverktyg. En jämförelse är att i teknikundervisningen används ofta limpistoler vid byggen av fordon, broar, m.m. Det skulle i ett slöjdperspetiv inte gå, eftersom limpistol inte är ett lämpligt verktyg för att göra hållbara föremål. Men i tekniken går det bra eftersom det inte är lika centralt att förmålet blir hållbart, viktigare är att eleven förstått konstruktionen.

Punkt 3: Bearbetningsmetod/hantverksteknik
I slöjd är ett centralt innehåll att utveckla kunskaper inom olika "former av hantverkstekniker". I teknik ska eleven utveckla sina kunskaper inom "tekniska lösningar". Vad är skillnaden? Den enda skillnaden jag kan hitta är själva urvalet av tekniker. I slöjd är det specifika hantverkstekniker för att bearbeta material som svarvning, sågning, virkning. i teknik är det framskrivet en större variation av tekniska lösningar - tekniska system, principer för hållfasthet m.m., elektronik, mekanik.

Punkt 4: Produkten/artefakten
I slöjd är föremålet i centrum. Det står i första meningen i kursplanen, i första förmågan och återkommande i det centrala innehållet. Föremålets syfte, vad det ska användas till, vad det ska signalera - estetiskt och funktionellt - och hur det ska tillverkas så ändamålsenligt som möjligt. När jag läser kursplanen för teknik noterar jag att föremålet finns med som ett centralt innehåll i åk 1-3 samt 4-6 men inte i 7-9....undrar varför?
I teknikämnet tolkar jag det soma att "bruksföremål"/vardagsföremål står i fokus, medan man i slöjd har en mer problemtiserad syn på föremålet som bruks- och konstföremål. De estetiska och kulturella aspekterna av föremålets fuktion lyfts fram mer i slöjden.

All for now.

Dalaälgar, Stockholmsråttan och jakten efter Slöjdens grammatik

2011-09-25T08:33:00.000-07:00

Ska man våga sig på ett sådant laddat ord? Laddat med "rätt- och feltänk"...något som i regel är väldigt fuuuuult inom estetiska undervisningstraditioner. Det viktiga har ofta varit att du/eleven gör, inte hur du gör, eller vad du gör om man hårdrar det. Man kan ju göra på så många sätt, det finns inte ett rätt svar. Förvisso. Men är det inte mer att stjälpa än att hjälpa när man undviker att visa på rätt eller fel? Ta Otto Salomons modellserie som ett exempel på en slöjdgrammatik - ett i slöjdlärarkretsar länge föraktat rätt- och fel tänk: "Så här gör du en älg", "så här gör du en skärbräda", steg-för-steg-i-detalj! Men är inte detta ett pedagogiskt sätt att synliggöra formtänkande, konstruktionsalternativ, arbetsgång? Är inte problemet med modell/mallslöjden snarare hur man förhåller sig till den? Att man utgår från att det finns en sann, objektiv bild av hur en slöjdad älg ser ut och hur den kan göras och framförallt att detta inte problematiseras? Jag menar att man borde ha kvar modellen/mallen men att man tillsammans problematiserar den och diskutera dess form - konstruktion - funktion (slöjdens formlära?). Och sen får eleven göra en ny, utvecklad variant. Alltså att man använder sig av modellen för att förstå olika slöjdaspekter, inte för att lära sig kopiera(eller jo, delvis). Och skillnaden skulle kanske i en mer lämplig slöjduppgift vara att eleverna först får skapa en älg utifrån sin förförståelse, för att i nästa steg få lära sig följa en mall, för att i nästa steg få återgå till sin egen älg och ta beslut kring att göra om, behålla, förfina... "Grammatiken" får här finnas alltså, men den får aldrig ensam utgöra mål för lärandet(så här gör du en älg) utan hela tiden verka dynamiskt i relation till elevens egna bild av uppgiften, elevens subjektiva slöjdade älg (detta är min bild av en slöjdad älg).

Sen kan man fråga sig vilken funktion en slöjdad älg har och varför eleverna ska slöjda en älg och inte en valross eller en häst...och vad man egentligen lär sig när man slöjdar en älg, "skogens konung"(men lejonkungen då säger någon skarp...). Grammatik asså... och etymologi i detta senaste konungaexempel :)

Jag har en märklig längtan efter att utforska och definiera någon slags"slöjdgrammatik". I skrivandets stund kan jag inte riktigt formulera varifrån denna längtan kommer men kanske är svaret så enkelt som att jag lever och verkar i en tid när tyst kunskap mer och mer görs kommunicerbar och beforskas. Lustigt, med tanke på att jag alltid avskytt grammatik. Jag är förutom slöjdlärare även språklärare (i franska) men undervisar inte i det för tillfället. Som nyexad lärare tyckte jag ganska illa om läroboken - textboken och övningshäftet - som är så etablerad i språkundervisning. Jag ville att eleverna själva skulle formulera det innehåll de skulle kommunicera, inte följa tråkiga läroboksexempel. Hellre levande rollspel kring en restaurangsituation eller en "fråga-vägen-övning" än tråkig lyssna till bandet, läsa glosor, fylla i lucktexter, gå igenom satslära. Jag lite föraktade grammatik, "grammatik är fult och dött och såå tråkigt". Lärande sker när undervisningen känns meningsfull och hur kan man någonsin känna meningsfullhet i att rabbla verbändelser? Så tänkte jag, färgad av min (dåliga?) lärarutbildning. Nämnvärt apropå sammanhanget är att min utbildning i franska aldrig var didaktisk - som min slöjdubildning var - utan den bestod i rena ämneskurser - A, B, grundkurs yada yada...då kanske jag hade fått med mig en annan syn på grammatik och vad språkkunskaper är (och framförallt hur de kan och bör brukas didaktiskt)?

Det jag kan se idag är att grammatiken behövs när jag ska kommunicera med andra, för att bli förstådd. För att förstå, för att lära på djupet, förstå sammanhangen, förstå hur all hänger ihop, för att komma vidare. För grammatik är ett kraftfullt verktyg, bara man använder det på rätt sätt. Mitt forna förakt (lite av det finns väl kvar kanske) kommer sig av att undervisningen i för stor utsträckning utgått från grammatiken, istället för att utgå från praktiska situationer. Jämför "Nu ska du lära dig att böja oregelbundna verb" med "nu ska du lära dig att berätta för din fransktalande vän vad du gjorde igår". Ändamålsenlighet...och att ta in grammatiken som ett verktyg när den behövs, för att förstå hur man berättar. Vad ett verb är och varför man böjer det. Vilka missförstånd som kan uppstå....osv.

Lite som exemplet med älgen. Att skapa uppgifter där eleven får uttrycka sin identitet, och förstå koppling mellan sin identitet och älgens. Om jag tar in en tysk turist i sammanhanget så får kanske älgen och det entreprenöriella en ny dimension. Eller om eleverna ska tillverka dalaälgar eller stockholmsråttor.

tankar kring slöjdens fyra förmågor i Lgr11 - vad innebär det att vara kunnig i slöjd?

2011-09-25T07:09:00.000-07:00

Det är svårt att får läroplanstexter att bli tydliga och begripliga, det har jag fått erfara när jag satt med i skrivgruppen i slöjd hösten 2009 på skolverket i arbetet med Lgr11. Så här en tid efteråt kan jag tycka att det förvisso har blivit en del mer tydliga formuleringar jämfört med Lpo 94 men fortfarande är mycket luddigt och jag är osäkert på om det verkligen blev så ämnesspecifika förmågor som tanken var. Jag funderar nu över hur man formulerar kunnighet i slöjd. Är det så att ju enklare formuleringar, desto enklare kunskap (och är detta enbart negativt?)? Kunnighet och kompetens, det som vi ska bedöma, är ju inte något enkelt utan utgörs av mer komplexa processer där situation, person, material, verktyg, tid m.m. påverkar resultatet.

Trivialiseringsaspekten och risken med mäthysterin har bedömningsforskare varnat för längre - ju mer avgränsade och mätbara kunskaper, desto större risk att vi missar målet eftersom vi då fokuserar undervisningen och lärandet kring de saker som är enkla att mäta, enkla att dokumentera. När vi borde fokusera på just de komplexa processer som utgör skickligheten i en ämneskunnig persons arbete. Samtidigt får vi inte undvika att mäta, dokumentera, systematisera och förenkla och generalisera något bara för att det är svårt. Tvärtom!

Ett led i att förstå innebörden av något - i det här fallet "slöjdkunnighet" - är att sätta det i ett nytt sammanhang, att förändra eller variera någon del i sammanhanget. Jag ska här göra detta enligt Lgr11:s påstådda fyra förmågor.

Begreppet "förmågor att utveckla" är enligt skolverket synonymt med långsiktiga mål, jmf strävansmålen i tidigare kursplan. Jag har här valt att variera kunskapsformuleringen genom att här ändra den till- "kunnig i" istället för "förmågor att utveckla".

En skicklig slöjdare är någon som är:

kunnig i att formge och framställa föremål i olika material med hjälp av lämpliga redskap, verktyg och hantverkstekniker,
kunnig i att välja och motivera tillvägagångssätt i slöjdarbetet utifrån syftet med arbetet och utifrån kvalitets- och miljöaspekter,
kunnig i att analysera och värdera arbetsprocesser och resultat med hjälp av slöjdspecifika begrepp, och
kunnig i att tolka slöjdföremåls estetiska och kulturella uttryck.

Blev det tydligare eller same shit, different name? Detta är alltså målen för slöjdämnet, det som eleverna ska bli skickliga i.

Vad händer om man skriver såhär istället, enligt punkterna nedan?

En kunnig slöjdare har kunskaper i:

formgivning, manufaktur/hantverk, materiallära, verktygslära,
Kvalitetsstrategiskt tänkande, miljöstrategiskt tänkande, ändamålsenlighetstänkande(=Designlära?)
Produktions- och produktanalys, produktions- och produktvärdering, Slöjdgrammatik(ordens betydelse, meningsbyggnad, osv. - slöjdspråkande helt "enkelt")
Slöjdestetisk(Taktil/haptisk, visuell) kommunikation, (materiell kommunikation?), materiell kultur/slöjdkultur

Same shit även här, mer förvirring, eller blir innebörden av slöjdkunnighet enligt Lgr11 tydligare på detta skrivsätt?

Slöjd som berättelse - ny avhandling i slöjd :D

2011-09-22T05:42:00.000-07:00

Rykande färsk spännande slöjdläsning:
http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:441062

Jag har precis gått en (vetenskapsmetod)kurs i arts-based reseach (ABR), forskning som syftar till att arbeta med och använda sig av konstnärliga representationsformer som drama, narrativ/berättelser, visuell kommunikation, osv. Ett underbart exempel är Katarina Bonneviers avhandling i arkitektur: Behind straight curtains, här kommenterar hon den och här är en länk till hennes avhandling, den är så cool :)

Jag tror vi slöjdare kan hämta mycket inspiration från arkitekturens fält, det är ju mer utforskat än vårt eget.

Men så dimper det ner en avhandling då och då, och som Esko själv skriver så har det verkligen tatt fart de senaste decenniet, särskilt när det gäller slöjdlärare i Sverige som disputerat: Borg 2001, Johansson 2002, Homlong 2006, Holmberg 2009, Hasselskog 2010 och så nu Mäkelä 2011 (han gör en bra översikt på sid 26 i sin avhandling).

Det som är så häftigt med Eskos är att den är så underbart slöjdig som jag ser det, både till innehåll och form. Kanske framförallt för att han tar upp och probelmatiserar de estetetiska och kulturella uttryck i slöjdföremål och i slöjdande. (jag är fortfarande i en eurforisk fas, ännu inte så kritisk, det kommer...)

Jag har ett ex i min hand... sidorna är lena, jag reagerade särskilt på lenheten. (vilket alltid får mig att tänka på Marlénes och Bents text om när något är tillräckligt mjukt :)). Sen är det massvis av bilder, i färg,- oj vad det gör mycket för läsbarheten! - och det som jag mest reagerar på: Symbolanvändningen. Den gör massvis med mig som läsare. Jag tror att även att gemene slöjdlärare - som kanske inte sitter och läser akademiska texter jämt å ständigt - kan uppleva meningsfullhet i att läsa den, bläddra i den, ta den till sig. För de visuella och taktila symbolerna är så tokviktiga! De positionerar texten och positionerar ämnet, berättar om kunskapens tillhörighet genom sin sonika form. Kantighet, flöde, mjukhet, strikthet, samhörighet... tre olika symboler, tre olika dimesioner av innehållet och hur de relateras till varandra. Men också treenigheten i sig som en position, exlicit.

Önskar dig som läser en glad och god och bra dag i slöjdens heliga små tecken!

Synligt lärande

2011-09-22T02:25:00.000-07:00

Läste just Helena Lejes inlägg på textillärarlistan om SKL:s nya skrift, synligt lärande som bygger på John Hatties studie Visible learning (2009).

Jag surfade vidare lite och hittade denna artikel av Hattie från 2003 där jag tycker han formulerar några tydliga nyckelfrågor kring vad som skiljer en erfaren lärare från en "expertlärare",alltså en skicklig lärare.

Han visar i sin undersökning att det är fokus på lärarens arbete som är den mest betydelsefulla skolfaktorn när det gäller att förbättra elevernas lärande - inte fokus på skolans ledarskap, skolbyggnader, klasstorlek, elevgruppen eller elevernas hemförhållanden. Detta kan man diskutera mycket om och tveka kring men jag tänker inte ta upp dessa faktorer här.

Istället vill jag ta upp hans "framgångsfaktorer" för en skicklig lärare, han listar fem och urskiljer expertlärare från erfarna lärare och noviser (sid. 5, min översättning i ett slöjdlärarperspektiv):

En kunnig/skicklig slöjdlärare kan:

identifiera och organisera slöjdämnets centrala kunskapsformer/representationsformer (han/hon är mycket ämnesspecifik, inte generaliserande kring kunskaper),
skapa optimala klimat i slöjdsalen där lärandet synliggörs i aktiviteterna (genom hög grad av återkoppling),
hantera lärandet och ge ändamålsenlig återkoppling (hög grad av deltagande, bedömer och använder sig av elevernas problem istället för att bara korrigera),
vara uppmärksam på känslouttryck, respekterar eleverna, visar omsorg och hängivenhet, och
påverkar elevernas lärande - lär eleverna att bemästra, inte bara utföra.

I häftet Synligt lärande listas följande framgångsfaktorer för elevernas studieresultat(utifrån Hattie, 2009), jag bygger vidare med slöjdexempel :

Elevernas kännedom om uppsatta mål - lärandemål i uppgiften, vad eleven förväntas lära sig, vilket kunnande som ska utvecklas.
Resultatåterkoppling till eleven - återkoppling i slöjdarbetet kring lärandet, inte bara görandet - vilken förmåga som eleven tränar just där och då.
Lärarens pedagogiska förmåga - hur jag organiserar och prioriterar mitt lärararbete, skapar arbetsområden, organiserar allt "läromedel" i salen (material, verktyg, möblering, inspirationsmaterial, m.m.), skapar och hanterar bedömningsunderlag, allt "vad:et" och "hur:et" i undervisningen.
Studiero i klassrummet - hur jag skapar en rofylld arbetsmiljö, lektionsrutiner, salsregler, arbetsrutiner osv.
Stöd och uppmuntran från hemmet - koppla arbetet till hemmet och fritiden, ge eleverna uppmuntrande och öppna funderingsläxor, "gå-hem-och-mät"-läxor, fråga familjemedlemmar och vänner om slöjdfrågor, m.m.....
Analysera undervisningen tillsammans med kollegor - se till att ha regelbundna ämneslagsträffar, nätverk i kommunen/mellan närliggande skolor, nationella nätverk, nätforum som textillärarlistan, bloggande :) m.m.

Snart ska t ex Lärarförbundet ha en workshop i Stockholm för slöjdlärare kring Skola 2011, ser jag fram emot! Vi kommer säkerligen beröra flera av punkterna ovan.

Den haptiska förmågan

2011-09-20T11:16:00.000-07:00

Har upptäckt ordet haptiskt, i samband med att jag sökte efter slöjdrelaterad litteratur på ERIC-databasen. Sökordet jag använde var "material culture" - detta är ett begrepp som för slöjdens del fått fäste i synnerhet i Danmark. Jag tycker att det på ett tydligt sätt ringar in slöjdens kunskapsfält, nämligen den materiella kulturen - hur vi hanterar materialen omkring oss.

då dök det upp en artikel som heter Haptic History: Teaching A.P. U.S. History through Kinesthetic Learning and Material Culture (Randall,1996).

Haptic - vad tusan betyder det?

NE säger följande:
Haptisk = "egenskapen hos en form att framstå särskilt tydlig för beröringssinnet, i motsats till optisk"

Det borde betyda att om optisk rör den visuella förmågan så rör haptisk den taktila förmågan, alltså förmågan att göra bedömningar av ett föremål genom att känna på det. Att läsa av kvalité i ett föremål genom att stryka handen över bordets yta för att bedömma lenheten eller tänja på tyget för att bedöma sömmens fasthet (säger man fasthet? jag är ju inte så värst textilt skolad).

Är den haptiska förmågan specifik för slöjdens kunskapsfält? Har vi etablerade begrepp som kan knytas till denna förmåga? Finns den i andra ämnen? I hem- och konsumentkunskapen kan det ju ha att göra med att känna på degens konsistens och i idrott- och hälsa handlar det väl om att med kroppen känna av hur jag håller i ett redskap, vilket spänst det är i trapetsen t ex?

hmm, det här är vilda spekulationer....

Men lite kul, tänk om man kan bygga vidare på detta spår för att sätta ord på slöjdens specifika kunnande.

(om jag förstått det hela rätt är haptiken en lära som framförallt används inom virtuell design, för att utveckla känselsimulatiorer, men det borde även kunna knytas till slöjden? Här är en länk till Umeå Universitet: http://www8.tfe.umu.se/courses/systemteknik/Multimed2/mm2_99/Bok98/Kapitel4/4.2/haptik.html)

Varför är det viktigt att kunna slöjda?

2011-09-13T07:00:00.000-07:00

Ett svar på Emelies kommentar från mitt förra inlägg.

Jag ställer mig också denna fråga gång på gång och det är väl i grunden den som för min del lett mig till en forskarutbildning. Att slöjda fram en avhandling är ett sätt att svara på, men vi måste såklart våga svara på frågan om slöjdens betydelse på fler sätt än det akademiska sättet (även då det enligt mig är värd sin vikt i masurbjörk! ...eller snakewood!).

Jag tänker såhär: För att kunna svara på frågan om varför det är viktigt att slöjda måste vi ha klart för oss vad "att slöjda" innebär. För visst är det skillnad på skolslöjd, hemslöjd, husbehovsslöjd, grafittislöjd... kärt barn har många namn. Olika verksamheter som har olika syften.
Skolslöjd syftar bl a till att utveckla manuella och intellektuella kunskaper i symbios på ett sätt som inte andra skolämnen kan tillgodose. Som jag ser det idag handlar det om kunskaper om och kunskaper hur man kan bearbeta material med hjälp av olika redskap och verktyg. Och inte all väldens material utan kulturellt bundna material som lämpar sig för manufaktur och de förutsättningar som råder i grundskolan när det gäller arbetsmiljö och pedagogisk ändamålsenlighet. Skolslöjden har tidigare haft en tydlig roll att utveckla elevers personliga kvaliteter som att kunna arbeta självständigt, kunna ta ansvar, kunna påbörja och slutföra praktiska arbeten, arbeta noggrant, planera sitt arbete m.m. (= entreprenöriellt lärande, menar många slöjdforskare!) - här ses slöjd mer som ett arbetssätt än som ett innehåll. Skolslöjden har också haft till syfte att fostra till flit och ordning ( i synnerhet fokuserades ordet flit inom flickslöjden, snacka om att bygga könsroller!).

Hemslöjd har väl olika konnotationer. Ser man en linoljad smörkniv i ene tänker många ofta - typisk hemslöjd, eller varför inte dalahästen med sina typiska kännetecken i kurbitsmålningen och den täljda formen. Men det typiska utvecklas såklart. Va är skillnaden mellan hemslöjd och konsthantverk? Jag har frågar några som kallar sig konthantverkare inom keramik och smide och deras bild av en slöjdare är någon som i större grad är hantverkare och i mindre grad konstnär. Men jag vet inte om jag håller med, så som slöjden tar sig uttryck idag... Kanske man kan säga att hemslöjdens syfte är att uttrycka etnisk och kulturell identitet? Ett sätt att göra tillvaron/vardagsföremålen vackrare? Och varför stanna vid vackrare - miljöfrågor är mycket centrala, som att använda lokala resurser - de material och de verktygen som finns i hemmiljön, i det kulturella arvet utifrån ett ta-tillvara-på-tänk.
Dessa kunskaper och kompetenser framträder ännu tydligare i husbehovsslöjd, så som faktiskt var kvinna och man slöjdade förr i tiden, före industrisamhällets tid.
Syftet med Graffittislöjd/Craftivism är ju väldigt tydligt slöjd som ett uttrycksmedel, aktivism som ett sätt att opponera sig mot gängse normer och värderingar i samhället, för att kommunicera betydelsen av antiindustriella verksamheter, betydelsen av manufaktur.

Man kan ju fundera över vilken/vilka av dessa senare slöjdverksamheter som ligger skolslöjden närmast.

Varför är då slöjd viktigt att kunna? - utifrån mitt perspektiv som slöjdlärare och wannabe forskare:

- Ja, i ett husbehovsperspektiv(och hemslöjds) är det viktigt för att kunna hantera de material du omges med varje dag, ofta i form av föremål men också "råmaterial". En kunnig slöjdare kan ta tillvara de material som omger henne, bearbeta dem för att tillgodose sina dagliga behov, för att göra livet lättare och skönare att leva, både ergonomiskt och visuellt.

I ett grafittislöjdsperspektiv är det viktigt att vara en skicklig slöjdare för att nå ut med sitt budskap - föremålet är tillverkat i syfte att kommunicera något viktigt. Materialet och tekniken kommunicerar något. Då gäller det att kunna utföra detta ändamålsenligt, att kunna hantera stick- och virktekniken och veta hur man på ett smidigt sätt stickar in en lyktstolpe (det finns förresten en doktorand i Danmark som heter Marie Koch som skriver en avhandling inom craftivism - kolla in! http://www.vasa.abo.fi/users/mkoch/research.shtm ). Det krävs inte bara hantverkstekniska kunskaper utan även kunskaper i hur andra kommer att uppfatta det jag tillverkat - hur man bryter eller förstärker färg- och formkoder, symbolspråk o dyl.

Sen har vi skolslöjden...vårt kära lilla barn som jag tycker behöver växa till sig... Skolslöjden formas ju av oss slöjdlärare och de läroplaner och utbildningar som vi tagit del av. Hur tar vi hand om vårt ämnesarv? Vad väljer vi att fokusera på?

Jag håller verkligen med Janette ovan om slöjdens stigma - att många barn (och föräldrar och kollegor) tror att slöjd inte är lika mycket kunskapsämne som t ex engelska eller kemi. Bilden av att slöjd är enbart roligt och inte nyttigt är känd, att slöjd är ett pysslande och ett görande, inte ett lärande och kunskapande...och ett pratande. Slöjd enligt mig borde vara både och. Jag tror själv att pratandet och skrivandet är lika viktigt i slöjd som något annat ämne, för att ge eleverna förutsättningar att bli varse sina kunskaper. Dra lärdom från sina erfarenheter. Liksom alla ämnen behöver ett praktiserande, ett görande, sinnliga upplevelser behöver alla ämnen en teoretiserande som behöver synliggöras.

Slöjd är viktigt för att det är det enda ämnet i skolan där eleverna får arbeta i våra vanliga material metall, textil och trä. Om en människa inte kan slöjda, inte har erfarenheter från slöjdarbete, är denna människa i mina ögon en fattigare människa. På tal om fattigdomen här i världen.

För mig handlar slöjdkunskaper om en demokratisk rättighet. Barn har hundra språk men vi berövar dem nittionio (Malaguzzi). Eller typ nittiosju. Det är viktigt att kunna slöjda för att slöjd är "ett språk av nittionio". Slöjd är ett språk, ett sätt att leva och ett sätta att göra livet begripligt för våra skolbarn. För att avsluta lite filosofiskt.

Long live da sloyd.

"Men ååååhh, MÅSTE vi prata så mycket på slöjdlektionen?"

2011-09-08T08:25:00.000-07:00

Varje termin dyker en liknande kommentar upp från någon elev, ofta en kille. Varför?
Har många elever en bild av slöjdämnet som att där pratar man inte, där "bara" jobbar man med verktyg och material? Varifrån har de fått denna uppfattningen?

Givetvis försöker jag vara så självkritisk jag bara kan och ser till att hålla mina introduktioner så korta och inte babbla på för mycket, vilket ibland är ett enkelt svar på frågan. Men jag har även prövat att bara ropa upp eleverna och låtit dem sätta igång utan uppstartssnack.
(dvs. som jag oftast gör sammanfatta i ett gruppsamtal vad som hände förra lektionen och lyfta vad uppgiften handlar om och vad de ska fokusera på). Okej, en lektion utan försnack alltså, bara köra på, som några elever önskat. Då uppstår i regel direkt den klassiska "svansen" och hjälplistan, inklusive att någon elev sitter på sin plats och har noll koll på var han eller hon eller hen ska börja med eller mot vilket mål hon jobbar mot denna lektion och slutmålet. Skräckscenario. Undvika undvika undvika. Och jag har alltså märkt att i mitt fall fungerar det oftast med ett försnack, att jag lyfter ett exempel, visar något, påminner om vissa praktiska principer och för därefter startar arbetet.

Åter till elevers frustration över pratandet i slöjden. Själv blir jag varje gång lika upprymd för då får jag ett tillfälle att utmana deras tankar om slöjden. Jag påminner om skolans syfte, att vi ska åstadkomma lärande, (som bl a Carlgren & Marton skrivit om i boken "Lärare av imorgon"(2001)).
Allt vi gör i skolan är knutet till prat, eftersom det är genom pratet om det där "något" som vi lär oss.
Att det är genom språkandet (tala, visa, gestikulera, skapa ting som "talar" - och tala om dessa ting!) som vi lär oss.
Genom att sätta ord på handlingar, fenomen, prylar och händelser så blir vi mer medvetna om VAD vi gör, HUR vi gör det och TILL VILKEN NYTTA/Varför vi gör det.

Vad slöjd är, vad det innebär att vara kunnig i slöjd (till exempel till skillnad från att vara kunnig i matematik eller kunnig i svenska) Vad det är man kan när man kan använda en såg skickligt eller använda nål och tråd skickligt.
Hur man slöjdar - hur man tänker, (för)bereder, tittar och greppar, till exempel hur man går tillväga för att klippa ut en plåtbit så det blir riktigt rakt eller klippa ut en tygbit så att den blir exakt kvadratisk.
Varför vi slöjdar - sågar, syr, formar och vilka motiv och behov som ligger bakom dessa handlingar - lust, funktionella behov, ekonomiska behov, miljö- och hushållningsbehov, terapeutiska/hälsomässiga behov - för att vi helt enkelt mår så himla bra av att slöjda <3

Om vi inte pratar slöjd, hur ska vi då lära oss?
Slöjd är ett i hög grad kommunikativt ämne har bl a Marléne Johanssons avhandling från 2002 visat, där hon studerat aktiviteterna under slöjdlektioner. Så här skriver hon om elevers dagboksskrivande och skissssskapande i slöjden, jag menar att det även gäller för elevens tal om sina slöjdaktiviteter:

När eleverna re-presenterar utvecklas nya infallsvinklar på problemen. Dessa olika re-presentationsformer; att tänka, att göra ritningar och att tillverka, har en viss likhet med de resonemang Vygotsky (1986) för om relationen mellan tal och text. Vygotsky menar att skriftspråket kräver en medvetenhet och precision jämfört med det talade språket som är mer spontant. Att i handling ”ta ställning” i själva görandet av slöjdprodukten, att inte bara tänka sig en färdig slöjdprodukt utan att också göra en ritning och utföra den, kan jämföras med Vygotskys jämförelsemellan talspråk och skriftspråk. Utmaningen består i att (våga) verifiera och utföra. Att skriva ner sina tankar eller skissa på sitt slöjdarbete kräver ett ställningstagande och en medvetenhet i likhet med när slöjdhandlingen utförs vid tillverkningen av slöjdprodukten. (s. 212)

Så jag antar att jag härmed säger ja till teoretisk slöjd. För ja, det finns oteoretisk slöjd enligt min mening och det är den slöjden där eleverna inte vet vad de lär sig och varför det är viktigt att vara kunnig i slöjd, varför man ska anstränga sig på slöjdlektionerna. Men det innebär inte att jag säger nej till praktisk slöjd. Det skulle vara att säga nej till ämnet självt.

Jag uppfattar att i den bästa av slöjdlektionsvärldar finns görandet och skapandet sida vid sida, fiftyfifty. Det sinnliga och det filosofiska, oskiljbara! Det är väldigt farligt att undvika pratandet om slöjd, då går man i princip mot ämnets undergång, eftersom vi lever i en tid av faktafiering. Allt ska sättas ord på, allt ska ges en form och en etikett. I vetenskapsterminologi kallas det epistemologisering - att göra tyst eller "oupptäckt" kunskap till vetenskap. Och det är där vi befinner oss i skolsamhället idag - nu ska det forskas forskas forskas om undervisning och lärare ska forska forska forska... Utbildningsvetenskap, skolforskning, lesson studies, learning studies, ämnesdidaktik... Didaktik hit och pedagogik dit.

Och här sitter jag, förvirrad och känner mig som slöjdlärare lite ensam, mitt i myllret.

Olika fokus i TX-uppgifter och TM-uppgifter?

2011-09-04T16:23:00.000-07:00

Under mina fem år som slöjdlärare och på de fyra skolor jag jobbat på har jag funderat över skillnaderna i uppgifter som eleverna möter i textilslöjden respektive de uppgifter som eleverna möter i trä- och metallslöjden(när de inte är samplanerade).

Min grova generalisering utifrån ett väldigt bergänsat underlag är att textilslöjden i mycket större utsträckning fokuserar på att eleverna ska lära sig traditionella hantverkstekniker, t ex sticka, virka, väva, sy, tova. På TM-sidan däremot fokuseras oftare på att eleverna ska tillverka olika föremål, "med personlig prägel" som Bengt Svensson skulle ha sagt antar jag. Tillverka ett tre-i-rad-spel, en hylla, en relieff, ett skrin, osv. känenr du igen dig? - kommentera gärna!

Dock uppfattar jag att äldre TM-slöjdslärare liksom textilen delar upp de olika skolåren i olika tekniker( och exempel/förlagor på föremål): formning med rasp och fil i åk 3, någon enkel sammansättning i åk 4, metall i åk 5 (t ex driva eller bocka - verkar vara en klassiker...), centrumtappning i åk 6 etc.

En fråga som jag ställer mig är varför vi väljer vissa utgångspunkter för elevernas arbete och hur vi kan skapa ändamålsenliga uppgifter med en bra balans mellan föremål, material, teknik, m.m. Vilka olika typer av utgångspunkter finns det?

Fortbildning för slöjdlärare i stockholm, vad händer?

2011-09-01T13:38:00.000-07:00

Var är vår urbana ljusnande framtid?

Enligt Skolverket i februari 2011 (mer exakt källa saknas, ska försöka hitta) låg antalet obehöriga slöjdlärare i trä-och metall i stockholms län: 40,7% obehöriga TM-slöjdslärare...!

För slöjdlärare i textil är siffran något lägre: 31, 6 % obehöriga!

Siffran för hela landet ligger enligt dessa siffror på 28,7% obehöriga TM-slöjdlärare resp 21,4% obehöriga TX-slöjdlärare.

När jag ringde Skolverket häromdan hade den inga kurser i lärarlyftet för inom slöjddidaktik. Hur tusan går denna ekvation ihop?

Om siffrorna ovan är något så när sanna vilket jag är rädd för att de är - hur ska detta gå, när kravet på ämnesbehörighet införlivas? Hur tänker sig högskolorna i regionen tillgodose det enorma fortbildningsbehov som finns bland slöjdlärare?

Nu har Konstfack fått examensrätt för slöjdlärarutbildning, men exakt vilken typ av kurser som kommer att erbjudas är ännu oklart, tidigast hösten 2012 kommer de dra igång slöjdlärarspecifika kurser.
Måtte de ta sitt förnuft till fånga och även erbjuda fortbildningskurser för verksamma slöjdlärare! Distans i alla ära via Linköping och Umeå, men inget går upp emot ett nära möte och mer regelbundna träffar där man kan få ingå i en läranemiljö under en längre tid.

Så var min tid på lärarhögskolan i stockholm, numera Stockholms Universitet. Jag gick en fruktansvärt bra och ändamålsenlig slöjdlärarutbildning där (här, för jag sitter i skrivandets stund i en lokal intill min gamla slöjdsal). Denna utbildning har nu gått in på sitt sista läsår. Det är så fruktansvärt tragiskt. Men , jag hoppas innerligt på att Konstfack kommer ta emot passningen och förvalta vidare det bästa från denna tradition och det bästa från Uppsalas textila slöjdlärarutbildning.

Låt oss prata detaljer!

2011-05-25T04:08:00.000-07:00

Hur levande är diskussionen på skolor runt omkring i landet när det gäller aspekter som lektionstid, elevgrupper och institutionsvård? Aspekter som starkt påverkar undervisningen, och synen på slöjdundervisning enligt min mening.

Längden på slöjdlektioner/fördelningen över årskurser av den 330 "garantitimmarna"
Antal elever per slöjdgrupp
Val av slöjdart
Schemalagd tid eller ansvarsuppdrag för institutionsvård

Det här är några detaljer som jag tycker är värt att sätta fokus på.

För en tid sedan fick jag kontakt med en pensionerad slöjdlärare vid namn Elsie Blom som arbetat med projekt för längre slöjdlektioner för att förbättra lärandet hos eleverna. Hon har bl a drivit frågan om ämnessamarbeten mellan t ex matte och slöjd, hur ämnena korsbefruktar varandra och tillsammans kan förbättra elevernas kunnande. Enligt henne kräver detta ordentligt med tid för att hinna komma in i det praktiska arbetet samt tid att bryta för reflektion utan att eleverna känner att det inte hunnit få en chans att komma igång. Hon har arbetat framgångsrikt med det hon kallar "halvdagsslöjd". En spännande tanke!

De flesta slöjdlärare känner nog igen sig i den klassiska hjälplistan på tavlan eller "svansen" av elever som otåligt följer efter läraren i väntan på handledning och praktisk hjälp i slöjdarbetet. Jag har gått sönder inombords när det hänt att en elev kommit fram till mig i slutet av en lektion och sagt att "jag väntat på hjälp hela lektionen". Så får det inte gå till! Felet ligger givetvis delvis hos mig och hur jag strukturerat uppgiften och hur jag fungerar i min roll som lärare. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret själv. Jag anser att det delvis beror på att lektionen är för kort för att hinna åstadkomma en pedagogisk miljö, en miljö där lärandet sätts i första rummet.

Så jag menar att en viktig aspekt för att förbättra undervisningen är att verkligen fundera över vad som är en lämplig längd på slöjdlektioner och att detta måste diskuteras i relation till vad som ska läras. Om vi t ex enligt den nya kursplanen i Lgr11 ska styra in undervisningen på att utveckla elevernas förmåga att göra genomtänkta val i slöjdarbetet måste vi fundera över hur vi lägger upp undervisningen för att möjliggöra detta lärande. Det finns skolor som har slöjdpass som är 60 minuter eller i värsta fall ännu kortare. Hinner eleverna på den tiden bli introducerade i en uppgift, göra egna val av verktyg och tillvägagångssätt, arbeta praktiskt, få återkoppling av läraren, dokumentera sin arbetsprocess och slutligen plocka undan och städa ytor. Jag är ytterst tveksam. Vad jag förstått är det på många skolor vanligt med 80 minuter per vecka från åk 3 eller 4. Är 80 minuter tillräckligt? Personligen tycker jag inte det. Jag tilltalas verkligen av Elsies halvdagsslöjd! Tänk att eleverna får "vara kvar" i slöjdtänket en hel halvdag och tid som går åt till framplockning och undanplockning förminskas drastiskt. Men - faran här är ju att eleverna då blir slöjdlösa under längre perioder och aldrig vill vi väl hamna i träsket med "slöjdvecka" som ju förekommit på en del friskolor, dvs att eleverna åker iväg en vecka per termin för att ha "intensivslöjd". Då har det gått för långt, det måste finnas en mer långsiktig process över tid så att kunskapen får en chans att sjunka in, vad nu det innebär egentligen...

Antal elever per slöjdgrupp: Har hört att det finns skolor med 20 elever per slöjdgrupp. Det låter ju fullkomligt befängt! Slöjden är ett kroppens ämne, läraren handleder till stor det genom att visa och korrigera elevens kroppsliga agerande, hur man håller, står, drar, m.m. Hur ska läraren hinna ge återkoppling och handledning åt alla dessa elever om lektionen dessutom är på 60 minuter? Detta är en orimlighet och undervisningen ska bygga på traditionen av individuella arbeten. Om det är en lärare vi talar om och en normalstor undervisningssal. Faktorer som avgör storleken på gruppen är som jag ser det:
1. Längden på lektionen - att läraren hinner handleda varje elev individuellt under ett par minuter, minst.
2. Storleken på slöjdsalen. Varje elev ska ha en egen plats - i träslöjden innebär detta en hyvelbänk per elev och det finns riktlinjer för hur många cm arbetsyta det måste vara för att bedriva ett säkert arbete. Liknande riktlinjer borde finnas för textilslöjd.
3. Antal undervisande lärare i gruppen. Det är väl bara i undantagsfall som man är fler än en lärare, men jag tror visst att det förekommer, t ex på de skolor där man ser slöjd som ett ämne. Och sen kan man ju tänka olika när det gäller val och organisering av uppgifter t ex när en textillärare och en trä- och metallärare samarbetar, har gemensamma samlingar och redovisningar osv. Att eleverna få gå mer fritt mellan salarna. Hittar man en struktur som möjliggör detta kan det ske spännande utveckling av undervisningen tror jag. Frågan är bara hur svårt det är att genomföra...

Apropå val av slöjdart, t ex den traditionella uppdelningen i antingen textil eller trä-och metallslöjd i åk 7-9: Om eleverna ska utveckla sin förmåga att välja material(metall, textil, trä m.m.) i relation till det tänkta föremålets funktion och estetik(som det står i Lgr11) - hur ska vi då konstruera uppgifter där eleverna får träna på detta? Blir det möjligt om vi har den traditionella uppdelningen i TM- respektive TX-slöjdsgrupper?

Slutligen en lite tanke om institutionsvården...våra kära verktyg och redskap...jag har förstått att förr om åren, för si sådär tjugo år sedan eller mer, hade man tid på schemat för institutionsvård, slipning av verktyg, underhåll och reparationer, inventering av material m.m. Och mer av underhållet sköttes väl av slöjdläraren själv, medan man idag nog lejer bort en hel del. Eller struntar i det, och slöjdsalar står och förfaller. På min skola har vi de senaste åren lyckats förhandla oss till en städdag per termin då det är lektionsfritt för att vi ska kunna inventera, underhålla och organisera. En dag. Om slöjdsalen i grunden var i ordning skulle det väl funka. Då skulle man - kanske -hinna se över färg- och ytbehandlingsförrådet, sortera i virkesförrådet, sortera spik- och skruvförrådet, slipa och lacka om hyvelbänkar, göra rent i målarhörnan, slipa verktyg, justera hyvlar, rensa i diverse förvaringshyllor och skåp, med mera om man var några stycken, vi är tre(jag är tm-lärare därav detta fokus). Mycket av dylika uppgifter borde ju ligga kontinuerligt varje vecka. Men det är svårt när man som på min skola har en fullständigt fullbelagd slöjdsal, hela veckan, från åtta på morgonen till halv fyrasnåret på eftermiddagen. När ska man hinna underhålla salen? På min skola är nog problemet också att det är för många kockar, vi är tre lärare på en sal. Allas ansvar-ingens ansvar... det duger inte. Jag tror verkligen på ansvarsområden och försöker driva detta. Antingen ha ett rullande schema för t ex sortera virke, tömma spånsug, fylla på färg, osv. eller fasta områden. Vad finns det för andra lösningar?

Katederundervisning i slöjd?

2011-04-10T09:15:00.000-07:00

Jag funderar kring hur katedern använts som didaktikt verktyg i slöjdundervisningen.

Min bild av nutidens slöjdsalar är att det möjligen, kanske tom ofta, finns en lärarbänk i salen, ofta ett skrivbord i ett hörn, som är lärarens "lilla hörna". Det är min högst fördomsfulla bild. Stämmer den med verkligenheten?

När jag gick min lärarutbildning problematiserade vi begreppet "det pedagogiska rummet" och byggde slöjdsalar i miniatyr för att diskutera hur man kan organisera pedagogiska miljöer, miljöer som bjuder in till ett slöjdande anpassat till elevernas behov och förutsättningar.

Så när jag kom ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, dvs. till min "lärarutbildare" på en grundskola reagerade jag starkt på hans kateder, som stod traditionellt placerad framför tavlan i klassrummet, med en bekväm skrivbordsstol och en massa slöjdföremål och pärmar i en låg hylla ovanför bordsytan. (det känns märkligt att säga "praktiken" eftersom vi i ännu högre grad arbetade praktiskt på högskolan, men det är ju så det benämns i folkmun, oj va jobbigt det är att vara pk!).

Men var är det då som är så galet med att ha en kateder placerad på detta vis?

1. Vilka aktiviteter skapar möblemanget? Katederns placering och framförallt hur läraren använde den. Eleverna fick komma fram och ställa sig i kö och visa sina slöjdarbeten (inte alltid, men ofta) för lärarens som satt bekvämt tillbakalutad i sin stol. Är inte detta sett ur ett maktperspektiv en rätt förnedrande aktivitet? Är det inte bättre att läraren går runt bland eleverna alternativt att man samlas hela gruppen eller i smågrupper med läraren för att skapa mer balanserade positioner?

2. Föremål medierar, och vad medierar så en kateder, eller en lärarbänk? I våra slöjdsalar på Mariaskolan har vi som lärare egna skåp i salen där vi har diverse didaktiska material och läromedel. Men inga egna arbetsbänkar. Jag sägar inte att detta är bättre eller sämre. Jag funderar över vad det medierar. En positiv sak med att ha en lärarbänk i salen är att det faktiskt där kan ligga(och nog ofta ligger, för de lärare som har tid/tar sig tid att slöjda på egen hand!) pågående arbeten eller visbitar som eleverna kan studera för att se exempel på hur en slöjdkunnig person löst praktiska problem. Men stod skillnad i att se lärarens produkter som facit, dvs. rätta svar på hantverkstekniska lösningar och att se dem som exempel på lösningar. Här är det viktigt att vara medveten om föremåls mediering, dvs att även om läraren inte tänka tt de ska fungera som facit blir det lätt uppfattade som "rätta lösningar" eftersom vi av tradition och kanske omedveten vana lär barn att det finns rätt och fel. Vilket vi kanske inte borde.

Men katedern alltså, vad ska vi göra med den? Är det bara att hiva ut den? Men den måste ju ersättas med något! Det viktiga om man hivar ut katedern är väl att man måste ersätta den med bättre didaktiska symboler och lärostrukturer. Inte tvunget ett nytt föremål men ett genomtänkt undervisningssätt!
Så att vi inte skapar en undervisning enbart för att eleverna ska bli självständiga.
Självständighet har inget alls med slöjdkunnighet att göra.
Den ensamme slöjdaren i sin bod ute i skogen blir skicklig och utvecklas slöjdmässigt först när hon får prata om sitt slöjdarbete med någon. Kanske inte varje gång, men ej att förglömma mötets betydelse i allt vi gör.

Om årets serie Klass 9A på SVT - ytligt faktafokus?

2011-02-02T06:41:00.000-08:00

Så var det dags för ett nytt krafttag i ännu en utmärglad och deprofessionaliserad svensk skola. Som lärare bävar man och spritter om vartannat, som överlag i den svenska skoldebatten.

Bävar för att man av erfarenhet vet att så många (politiker, forskare, superlärare) älskar att lösa skolans problem med quick-fixar men vi som arbetar i skolan vet att situationen är mer komplex än så.

Spritter (av förhoppning) gör jag för att skolproblemen äntligen lyfts fram i rampljuset, lärarens yrkesroll problematiseras och didaktikens frågor sätts i fokus.

Det som gör mig ledsen och uppgiven är dock att man denna omgång valt bort en större mångfald av ämnen/kunskapsformer till förmån för mer traditionella teoretiska ämnen: matte, svenska och No om jag har förstått det rätt. Jag borde väl inte vara förvånad, det är ju helt i linje med kunskapssynen den nya lärarutbildningen där man marginaliserar ämnen som idrott, slöjd och hem- och konsumentkunskap till förmån för förståelseämnen som bygger på klassisk skolundervisning/förmedlingspedagogik.

När ska vi få se ett skolprogram som lyfter fram och problematiserar kunskapsformer, undervisningsformer och framförallt det ämnesspecifika lärandet och kunnandet? Där skolans 16 obligatoriska kärnämnen står i fokus och där man kan lyfta fram de goda exemplen och förtjänsterna i det olika ämnena? Och viktigast - hur skapar vi meningsfulla lärandemiljöer och aktiviteter för våra elever?

MATTE + SLÖJD = SANT?

2010-12-01T17:38:00.000-08:00

Det är så mycket prat om matte, matte,matte. I all ära, matte är urviktigt. Men när ska våra debattarenor som t ex DN lyfta fram skolämnesfrågor ur ett mer komparativt perspektiv (och involvera alla skolämnen!)? DN:s artikel om svenska elevers måluppfyllelse idag är ett försök men skildrar tydligt en ämneskunskapssyn som något fixt och färdigt, inte vad de(läs skolämnena) faktiskt är, nämligen samhälleliga konstruktioner med helt andra funktioner och syften än t ex de akademiska ämnena.

Många slöjdlärare skulle säkert säga att deras elever arbetar med praktisk matematik eller laborativ matematik i slöjden. Men är inte detta väldigt förvirrande för eleverna, att tala om matematik när man borde tala om slöjd? Jag menar inte att matematik och slöjd inte hör ihop - tvärtom! - men det jag menar är att vi snor våra elever på upptäckten av vad slöjd är om vi håller på att prata för mycket matte med dem när vi borde lära dem vad slöjd är och vad det innebär att vara kunnig i slöjd (vilket inte automatiskt = att vara kunnig i matematik).

Det jag syftar på är att varje skolämne är en egen verksamhet i sig, med egna redskap, aktiviteter och en egen begreppsaparat.

Matteundervisning har traditionellt redskap och material som lärobok, papper, penna, olika typer av linjaler, passare och miniräknare. Redskap som används vid olika typer av skriftliga beräkningar. Klassrummet är också organiserat på ett ämnesspecifikt sätt och man använder specifika begrepp och ord som knyter an till aktiviteterna.

Slöjdundervisningen har traditionellt redskap och material som måttband, strykmått, syl, hammare och nål, metall, textil och trä. Redskap som används vid olika typer av materialhanteringar eller materialberäkningar. Slöjdsalen är väl kanske skolans mest artefaktrika sal och aktiviteterna är tydligt indikerade av bänkarnas utformning, maskiners placering, m.m.

Det är ju t ex inte alltid så lätt att få eleverna att sitta och skriva eller samtala en hel lektion på slöjden utan högljudda protester. Om man ens bör låta eleverna göra det; om det ens är accepterat att göra det, varken bland slöjdlärare eller bland elever?! De begrepp som används är oftast namn på materialspecifika tekniker, verktyg, och ord som beskriver aktiviteterna, såga, sticka, nåla...

Jag ser fram emot den stundande diskussion i och med implementeringen av LGr11, nu när det finns ett framskrivet kunskapsområde för slöjdämnet. Vad innebär det att vara kunnig i slöjd? Är beräkningar i slöjd samma typer av beräkningar som man gör i matematik? Vad är lika, vad skiljer? Vad är viktigt att vi särskiljer, vad är viktigt att vi likställer?

Betyder t ex begreppet " att dela" samma sak i matematik som i slöjd?
Som jag ser det är skillnaden att dela som ma-begrepp är generellt, medan dela som slöjd-begrepp är materialspecifikt. Om du ska dela en tygbit så förutsätter det att du vet hur man på lämpligt sätt delar tyg, dvs med sax. Likaså hur du delar metall, även där med sax (men då med en plåtsax!) eller såg eller sidavbitare om vi pratar metalltråd.

Varför är det så ofint med praktisk kunskap? Hantverkskunskap?

2010-10-15T01:20:00.000-07:00

Uppsala Universitet har lagt ner sin slöjdlärarutbildning. Nu står Stockholms Universitet på tur. Vid SU läggs tom hela institutionen UTEP ner som inriktar sig mot del av utbildningsvetenskapen som studerar de praktiska kunskapstraditionerna, representerade i skolämnen som slöjd, teknik, bild och idrott.

Så vitt jag vet drar sig många slöjdlärare från att prata om ämnet som ett hantverksämne, det ses som något fult och som riskerar att få makthavare att ta bort ämnet från skolan eftersom denna typ av kunskaper inte är tillräckligt värdefullt för framtidens medborgare (och visst förekommer det hotfulla åsikter men frågan är om de går att motivera i större utbildningsvetenskapliga sammanhang).

I vår kursplan kan vi skönja flera exempel på hur rädda vi är för att tala om vårt ämne som ett hantverksämne. Vi har ett så stort behov av att motivera vårt ämnes status med hjälp av andra syften än enbart det praktiska kunnandet. Talet om slöjdprocessen och dess starka framtoning som ett ämnesinnehåll är ett exempel på detta. Slöjdämnets roll som ett kommunikationsämne ett annat, dvs. när man betonar ämnet som ett uttrycksmedel, ett sätt för individen att uttrycka sig och sin identitet. Ett tredje exempel på våra desperata försök till att hävda vårt ämnes varande är slöjden som ett "genomämne", dvs. att man genom att arbeta i slöjd utvecklar "andra" kunskaper såsom matematiska, språkliga och biologiska. Eller ännu värre vår enträgenhet i att betona vårt ämnes vikt i guld när det gäller att utveckla elevers "generella förmågor" såsom ansvarstagande, kreativitet, noggrannhet, uthållighet, problemlösningsförmåga.

Varför satsar vi inte mer på att betona och beskriva de hantverksmässiga kunskaperna? Eller i slöjdprocesspråk: genomförandet? Vad innebär det att praktiskt kunna genomföra ett slöjdarbete? Det handlar väl ändå om att kunna hantera verktyg och tekniker, att veta hur man borrar rakt eller virkar fasta maskor.

Jag vill slå ett slag för de praktiska kunskapsdimensionerna i vårt ämne. De andra dimensionerna finns där så klar också men de är enligt mig sekundära. Primärt är hantverkskunnandet. Och det är detta vi måste bli bättre på att argumentera för.

...och jag tror vi har vinden i ryggen med tanke på den senaste trendspaningen bland unga storstadsbor som vill ha mer praktiska yrken, vistas mer i naturen, arbeta mer med sina händer. Då blir man varm i hjärtat.

Hantverkskunnande

2010-09-25T02:59:00.000-07:00

Funderar mycket på detta begrepp. Var det klokt av oss i kursplanegruppen att införa detta begrepp i ett försök att modernisera det? Vad hade hänt om man istället skrivit handkunnande? Handverkskunnande? Slöjdkunnande? Handlagskunnande?

Syftet med att införa begreppet var att tydliggöra ämnets särart i motsats till andra skolämnet. Vilken specifik kunskap eller vilket kunnande som eleverna får möjlighet att utveckla i slöjden som de inte får möjlighet att utveckla i andra ämnen...

Klinisk forskning i läraryrket

2010-09-16T12:59:00.000-07:00

Citerar min doktorandkollega Pernilla a propos behovet av forskning inom skolområdet som reelt skapar förändring inom skolan:
"Tillvägagångssättet som Bulterman-Bos (2008), Hiebert, Gallimore & Stigler (2002) och Cochran-Smith (1999) presenterar i form av klinisk forskning och practitioner research lyfter frågan om lärarnas rätt att beforska sitt eget område. Argumentet för att lärarna skulle forska i sin egen praktik är att skolforskning utförd av akademiker sällan har skapat förändring inom skolan. Dessutom är skolan en komplex praktik och lärarna bör vara de bästa på att avgöra vad som inte fungerar tillfredsställande. (Enligt principen Fisken vet mest om vatten”?) ”För att läraryrket ska utvecklas till en profession krävs också att kunskapsutvecklingen blir en del av yrkesutövandet” (Carlgren 2009, s. 22). "

fisken vet mest om vatten... helt klockrent!

Angående artikeln i Slöjdforum nr 4/10 om kursplanen

2010-09-01T17:47:00.000-07:00

Det är läskigt att få ta del av hur andra uppfattar en och ens ståndpunkter. Det är också väldigt nyttigt, för man tvingas att fundera över om man varit tillräckligt tydlig i sitt framförande. Kommunikation är ju alltid interaktiv, och båda parter är involverade i uttrycket.

Hur som helst, kom till saken Jenny.

I senaste numret av slöjdforum har man skrivit en i högsta grad aktuell, viktig och intressant artikel, med flera bra formuleringar, frågor som lyfts och ifrågasätts. Emellertid - då jag öppnade tidningen och såg artikeln där jag figurerar i storbild intill en lätt aggressiv rubrik rös jag i hela kroppen. Va?! Det här är absolut inte vad jag står för, mina kommentarer har helt missuppfattats! Och det stämmer inte att jag är frustrerad och starkt kritisk till det "slutgiltiga" förslaget. Tvärtom, jag tycker det som vi lyckades skriva fram finns kvar och att formuleringarna är adekvata (jag har ju varit med och skrivit det så konstigt vore ju annat).

Skolverket har inte varit inne och "pillat" märkbart i det som vi skrivit fram som ämnets och undervisningens syfte och särart, förmågorna som ska utvecklas och ämnets centrala kunskapsområden. Däremot har det slutgiltiga förslaget inte presenterats än. Det har varit ute på remiss sedan april och har nu bearbetats mer eller mindre av de olika departementen. Så det kan ha hänt grejer med texten som vi ännu inte har en aning om. Som kommer att läggas fram inom någon/några få veckor.

Så här tar jag helt enkelt tillfället i akt och uttrycker - med mina ord - min kritik krig kursplanearbetet i relation till framförallt riktlinjerna för detta arbete som regeringen satt upp och som skolverket haft att rätta sig efter.

Artikeln, som jag läser den, fokuserar kritiken i hög grad gentemot skolverkets förslag efter det att vi i skrivargruppen lämnat ifrån oss vår slutversion. Min negativa kritik riktar sig alltså inte mot skolverkets förslag utan mot de direktiv som regeringen fastställt för uppdraget som givits till skolverket. Det här med de begränsade skrivningarna, strikta ordvalen och den som jag ser det ensidiga och fattiga kunskapssyn som detta resulterar i. Fast - jag är inte kritisk till att vi tvingades skriva fram ett kunskapsinnehåll i form av "faktakunskaper" - detta anser jag att slöjdämnet vinner mycket på! Däremot instämmer jag helt i att det är en stor förlust att vi inte kunde skriva fram de för slöjden specifika arbetsformer som lägger vikt vid elevens personlighetsutveckling och slöjdens roll som meningsskapande verksamhet (och som utvecklar ansvarstagande, kreativa m. fl. förmågor) .

Jag citeras enligt följande i ingressen: "det är frustrerande att väsentliga delar av våra skrivningar har tagits bort". I mina ögon framställs det här som att skolverket under processen förra hösten tog bort väsentliga delar av våra (läs: skrivargruppen som jag ingick i) skrivningar. Det jag menade var inte "våra" skrivningar, utan de skrivningar som finns i gällande kursplan kring just ämnets personlighetsutvecklande aspekter. Det tycker jag är en stor skillnad.
Samma sak när det gäller strävansmålen och uppnåendemålen. Vi fick veta redan innan vi började skriva fram kursplanetexten att målen skulle bort och ersättas av några få förmågor. Detta är inget jag tycker är entydigt negativt, tvärtom (däremot fascinerande, med tanke på att det enbart är en revidering). Jag anser att det är bra att vi tagit bort fler av strävansmålen då dessa inte alls är särskilt ämnesspecifika utan uttrycker mer allmänna förmågor. Jag menar att förmågor som ansvarstagande, kreativitet och problemlösningsförmåga inte är reserverat för slöjden, de ägs lika mycket av alla skolämnen.

När det gäller borttagandet av målen har dessa ersatts av förmågorna i slutet av syftestexten samt de kunskapskrav som utgår från dessa förmågor. Det är fel som artikeln säger (i den gråa rutan) att målen ersatts av det centrala innehållet. Det centrala innehållet är en helt ny del i kursplanen och syftar till att definiera vad slöjdkunskaper ÄR. Min kritik gentemot kursplanens syn på bedömning handlar om begreppet kunskapskrav (som varit ett fast begrepp), som jag tycker rimmar illa med att vi faktiskt har en målstyrd skola. Eller har vi det i och med detta förslag? Här handlar det ju snarare om en kravstyrd skola...

Nedtoningen av de personlighetsutvecklande förmågorna har inte ersatts av slöjdkunskapers samhälleliga betydelse. De har ersatts av ett ämnesspecifikt innehåll som tydliggör vad slöjdkunskaper är, vad det innebär att vara kunnig i slöjd. Jag tycker detta är kanonbra och ett otroligt eftersatt område! Sen behöver vi givetvis skapa en kreativ debatt kring detta innehåll, för det är ju som med slöjdprocessbegreppet - vi slöjdlärare tolkar vårt ämnesinnehåll på extremt skilda sätt. Vi saknar ämnesspecifika begrepp, teoretiska begrepp. (jämför matematiken som pratar om t ex geometri, medan vi har...ja vaddå? Formkunnande?)

Och så har vi slöjdprocessen... Det framgår inte riktigt i artikeln tycker jag att det faktiskt är vi slöjdlärare i skrivgruppen som valt att plocka bort detta begrepp, inte skolverkets efterarbete av vårt förslag. Tycker jag kan vara värt att förtydliga. Lika så begreppet hantverkskunnande som vi skrivit i. (detta är ett begrepp som jag vurmar särskilt för!). Att välja att ta in detta begrepp anser jag inte alls riskerar slöjdämnets varande utan handlar snarare om att skriva fram ett ämnesspecifikt kunskapsområde i slöjd. Det finns ju inget annat ämne i skolan som utvecklar elevens manuella kunskaper - hantverkskunnandet - som slöjden gör. Sen kan man diskutera om det är "rätt" begrepp för att beskriva denna kunskap. Det "hantverkande" som sker i slöjdundervisningen utvecklar ju ett visst kunnande. Kanske det som Salomon kallade elevens fysiska och sinnliga förmågor och att öva upp vissa muskelgrupper (då tänker jag på koordinationen öga- hand(kropp)-tanke).

Slutligen måste jag bara reagera på Nämnden för hemslöjdsfrågors remissvar. Jag välkomnar verkligen deras reaktion kring begreppet hantverkstekniker - en diskussion vi måste fördjupa och utveckla. Är det hantverkstekniker vi lär ut i skolslöjden? Var tar då det experimentella och innovativa vägen? Hur definierar vi begreppet hantverksteknik? Jmf t ex journalistiska hantverkstekniker...är detta också slöjd då? (ja, för att vara extrem). Jag instämmer även i vikten av undervisning utomhus i naturen - men - vi fick ju inte skriva ut undervisningsformer/metoder - bara kunskapsformer. Däremot: varför i hela fridens namn är inte sågning en hantverksteknik?! Att kunna såga, att utföra en viss typ av sågning med en viss typ av såg, från kontursåg till motorsåg, är inte det en hantverksteknik?
Och så till att metalltrådsarbeten inte skulle lämpa sig för små barn. När det gäller metallslöjd för yngre barn har jag svårt att se någon annan form av metall än tråd som lämpar sig för deras händer. Och det handlar ju inte om att ge sig på avancerade luffarslöjdstekniker utan att kanske surra tråd till en figur/form. Piprensare är ju en vanlig form av metallbaserat material som skulle kunna lämpa sig som slöjdmaterial för de yngre. Eller?

All for now.

"Betyg hämmar lärare och elever" - Uppsala - UNT.se

2010-08-23T13:47:00.000-07:00

"Betyg hämmar lärare och elever" - Uppsala - UNT.se

Ja, jag instämmer med Uppsalaforskarna. Det är ju för sorglig att de stora partierna ska vara så förbannat envisa som vill in och pilla i de dokumentations- och "bedömningssystem" som används i skolan. Något har gått väldigt snett när aktuella forskningsresultat och yrkeskårens/utbildningsvetenskapens pedagogiska/didaktiska kunskaper inte är det som i huvudsak styr skolans kunskapsuppdrag och didaktiska organisering (med det senare menar jag den form av bedömning varje enskild lärare gör av elevens kunskaper i ämnet).

Tänk om vi istället utvecklade IUP-systemet så att det fokuserar kunskapsuppdraget, inte elevernas sociala utveckling som det gör till stor del idag. Att ha individuella utvecklingsplaner i varje ämne. Behöver inte vara så fruktansvärt omfattade, en utveckling av dagens omdömessystem fast mer uppstyrt, om inte rent av nationellt styrt för så hör likvärdighet som möjligt. Och där varje ämnen har sina centrala kunskapsområden som bedöms. T ex de kunskapsområden i det centrala innehållet i de "nya" kursplanerna?

I slöjd skulle det i så fall innebära att vi gör en formativ bedömning av elevens kunskapsutveckling inom de fyra områdena:
- slöjdens material, redskap och hantverkstekniker,
- slöjdens arbetsprocesser,
- slöjdens estetiska och kulturella uttrycksformer,
- slöjden i samhället

Detta känns mer ändamålsenligt för vårt professionella uppdrag, att åstadkomma lärande. Önskar att detta ämnesmässiga kunskapsuppdrag formulerades tydligare i läroplanen och sätts över andra mer eller mindre uttalade uppdrag såsom "förvaringsuppdraget", "urvalsuppdraget/sorteringsuppdraget" och det "socialt fostrande uppdraget".

Vad innebär det att kunna såga?

2010-08-20T08:08:00.000-07:00

Ja, det är mycket sågande för min del. Kanske inte så mycket handgripligen för tillfället mer i tanken. Men snart möter jag mina elever igen, yes! Såga såga såg...

Vad är en såg, hur ser den ut? (vad är inte en såg?)
Vad betyder verbet såga? (vad betyder inte verbet såga?)
Varför ska man lära sig att såga? Vad är bra med att kunna såga? Varför inte?
Vad man kan göra med en såg...
Olika sågar - namn och vad de har skapats för
Olika sätt att såga på: hur man kan luta en såg, hur man kan hålla en såg, hur man kan styra en såg med hjälp av olika redskap/hjälpmedel...

Kanske man kan smyga in en fråga per lektion som de får fundera på, skriva om, rita om, prata om, såga om.

slöjdkunskap...

2010-08-20T07:25:00.000-07:00

...utifrån ett ämnesdidaktiskt perspektiv uppstår frågan: vad innebär det att vara kunnig i slöjd? Vad skiljer slöjdkunskap från t ex matematikkunskap, bildkunskap och inte minst från teknikkunskap?

Om man utgår från de fyra F:en kanske man kan se det såhär, exempelvis kunskap om material och verktyg:

Fakta: att kunna beskriva hur man kan hantera de material och verktyg som omger oss.

Förståelse: att kunna visa och förklara hur hantering av material och verktyg hänger ihop med resultatet.

Färdighet: att kunna bearbeta och använda material och verktyg.

Förtrogenhet: att kunna välja och ändamålsenligt hantera de material och verktyg som omger oss.

Calle Malmsten citat

2010-08-20T06:32:00.000-07:00

Hittade just detta underbara citat:

”Den hand som arbetar skapar en hjärna som tänker.”
från vår föregångare Carl Malmsten . Ska leta vidare var detta kommer ifrån.

Skissande

2010-08-11T15:51:00.000-07:00

En kortis:

Nu ska jag strax träffa mina nya treor och de ska få möta min skeduppgift. Den är som de flesta av mina uppgifter ett hopkok av funderingar kring ålderslämpliga verktyg och tekniker, kursplanetänk och givetvis har jag i grunden snott den av en före detta kollega, kära roliga Lennart ute på Ingarö, därefter modifierat hit och dit.

Redan här massa frågor som söker svar! Vad är lämpliga verktyg, för vem? Tekniker...eller metoder, vad är skillnaden? Vad menar vi med "att kunna en teknik/en metod"? Tänker vi ur ett mäster-lärlingsperspektiv eller ett mer innovativt-experimentellt perspektiv? Eller både och? Hur då, för vem och till vilken nytta? Hur kan vi, ur ett samhällsperspektiv, motivera de tekniker/metoder vi väljer åt våra elever, framtidens slöjdare? Vad behöver de kunna? Ska vi ens bestämma val av teknik eller ska man i slöjd bara tala om tillvägagångssätt, arbetsprocesser och progressionen i dessa?

Usch vad jag har svårt att fatta mig kort, skriva tydligt. Jag skulle ju bara ta upp min lilla skeduppgift och att jag tänkte låta eleverna börja med att skissa i lera för att finna och klämma sig fram till en skön form på skedens handtag. Leka och låta "idéfasen" få ta sin goda tid. Vi får väl se hur det går...

Min hypotes när det gäller att lära sig skissa är att börja i det konkreta, i materialet. Det har jag lärt mig på Lärarhögskolan av Uffe och Anders. Jämför med att t ex införa vyskiss eller perspektivskiss i sexans arbetsområde, där de stackars eleverna tidigare aldrig har fått lära sig skissens "väsen", dess funktion och kommunikativa uttryck. Som att börja i lera, pappmodeller eller vad det nu kan vara.. Kanske därefter fotta från olika vinklar och vrår... och på så sätt successivt lära sig att föra över detta skissande i papprets två dimensioner och specifika rittekniksspråk med sina koder, det mest abstrakta och "onaturliga".

slöjdprocessen... eller processer?

2010-08-11T15:19:00.000-07:00

För en stund sedan stod jag i köket och diskade upp för kvällen, Cornelis sjöng för mig från högtalarna. Jag tycker för det mest om att diska. Att göra denna vardagssyssla man annars lätt skulle kunna se som ett rent besvär och traadejobb (på ren skånska). Jag undrar om det är fler slöjdare därute som liksom jag gillar att saktmodigt låta händerna med varierande styrka fatta om plastburkar, lerfat och kristallglas, diska med lagom tryck? Hushålla med vattnet, kan man kanske göra på olika sätt.

Där, i mitt diskande, kom jag plötsligt att tänka på slöjdprocessen. Eller snarare tänkte jag på om det finns olika typer av arbetsprocesser. Det är ju det begrepp som används i Skolverkets liggande förslag till ny kursplan i slöjd och som många reagerat på. Ja, jag har ju själv suttit med i skrivgruppen och tyckt att detta är ett begrepp som på ett bra sätt förklarar att eleverna i slöjden ska lära sig olika typer av arbetsprocesser, vi bör inte låsa fast oss vid EN process. Men vi har benämnt det Slöjdens arbetsprocesser. Det har Peter Hasselskog skrivit en helt del om. Men det är ett område/begrepp som jag verkligen tycker vi slöjdlärare måste diskutera och definiera omgående. Vad menar vi? Vad är det eleverna kan när de har kunskap om slöjdens arbetsprocesser? (Fast kanske dumt att vi separerar orden? Bättre att tala om slöjdprocesser? Liksom att tala om slöjdtekniker istället för hantverkstekniker.Svenska språket brukar väl förresten stoltsera med att bygga samman ord, inte särskriva som i engelskan.) Det är ju urviktigt att vi som arbetar med ett ämne som i stort grunnar sig på "tyst kunskap"/outtalad kunskap, enas och skriver fram ord och begrepp som beskriver vad slöjdkunskaper är för nåt. T ex vad är skillnaden mellan en hantverksteknik och en slöjdteknik?

Så funderar jag åter på disken och funderar över om det är så att min "diskteknik" grundar sig i mitt slöjdkunnande, mitt sätt att förhålla mig till en arbetsprocess... Som att kunna arbeta saktmodigt och noggrant, för att skona materialet och hushålla med det. Kan man härleda ett slöjdkunnande i en diskprocess?

Tack och go´natt.

Flum kring logiskt tänkande

2010-08-04T10:00:00.000-07:00

Funderar över hur människors logiska tänkande fungerar och om människors kognitiva utveckling sker på olika sätt. Ta t ex Howard Gardners nio olika intelligenser och vilken funktion dessa olika intelligenser har för människors förmåga att tänka och handla logiskt. Jag kan inte slita mig från en idé som dyker upp i skallen på mig: finns det olika typer av logiskt tänkande, olika logiker? Kan man - som jag funderar över - skilja mellan kognitiv logik, affektiv logik, estetisk/sinnlig logik etc. Eller finns det bara logiskt och ologiskt tänkande? Enligt vår gamle vän Aristoteles skiljer man mellan korrekta och inkorrekta slutledningar. Men vad är en inkorrekt slutledning, ett ologiskt tänkande? Enligt wikipedia (jag vet, det är en högst ovetenskaplig källa men tjusningen och kanske en risk man får ta, är ju att ett blogginlägg som detta inte kräver akademiska källor) menar den moderna logiken att det finns olika former av logik såsom formell logik, symbolisk logik och matematisk logik. Borde inte detta kunna översättas med att det finns olika typer av logiskt tänkande relaterade till olika kunskapsformer, olika sätt att resonera logiskt?

Slöjd som skolämne

2010-08-04T09:24:00.000-07:00

Slöjd ÄR ett udda ämne som är föga känt utanför norden. Ett skolämne som ofta hamnar långt ner i kunskapshierarkin (se min text om begreppet PREST-ämnen), där de s.k. kärnämnena ligger i topp.
Varför denna hierarki? Vad betyder slöjd för barns kognitiva och sinnliga utveckling? Vad är slöjdkunskap och hur lära man sig denna kunskap? Och varför slöjd kan man ju undra... Som en följd av dessa väcks även frågor som rör lärares professionella uppdrag, lärarforskning och ämnet didaktik. Varmt välkommen att diskutera!